Vi visar varandra intensiv kärlek
1 Mänskliga ofullkomligheter och brister har vi allesammans. Eftersom vi arbetar nära tillsammans i den kristna församlingen, förekommer det tillfällen då det uppstår problem som kanhända förstoras över alla proportioner. Men som vi alla vet har kristendomen som ett av sina kännemärken agápe eller kärlek som styrs av principer. Vad kan vi enskilt och kollektivt göra för att fullkomna denna synnerligen viktiga egenskap i vårt liv? Det är uppenbart att vi alla önskar bidra till enheten och harmonin i den kristna församling som vi tjänar tillsammans med. I detta sammanhang kan det vara till nytta att vi begrundar några av de situationer som vi kommer i, tid efter annan.
2 Det kan till exempel hända att du är en syster som har blivit mycket upprörd därför att en äldste har gett din son råd på grund av hans uppförande i Rikets sal. Det kan hända att du känner dig böjd att finna fel i broderns råd eller svara med vredgade ord. Men skulle det inte vara bra att komma ihåg att kärleken ”förtörnas icke” och att ”kärleken är tålig och mild”? Om vi inser att dessa våra bröder som är äldste är intresserade av oss och av våra familjer och inte har något skäl att otillbörligt lägga sig i våra familjeangelägenheter, ja, är det då inte möjligt för oss att godta råd i den anda som de är givna i? (Ords. 15:31; Ps. 141:5) Det är naturligtvis sant att de äldste vanligen först riktar föräldrarnas uppmärksamhet på sådana ting och ger rekommendationer åt föräldrarna och låter dem sköta om saken. Men om sådant fortsätter, till exempel dåligt uppförande i Rikets sal, då kan de äldste välja att resonera med både föräldrar och barn och ge råd och hjälp av tillbörligt slag. Vi måste vidmakthålla en viss värdighet i Rikets sal.
3 Du kanske menar att en viss äldste borde vara bättre talare eller bättre organisatör. Dessutom kan den brodern ha vissa maner som stör dig. Uppriktigt sagt kan det rentav vara så att du undrar över hans kvalifikationer. Det kan hända att du inte finner glädje i hans tal från podiet; du kan rentav i hemlighet harmas över hans råd till församlingen. Skulle det inte i en sådan situation vara bra att tänka på att ”kärleken avundas icke” och att kärleken fördrager allting”? Det kan hända att du ”taxerar” denne broder enligt din egen synpunkt eller efter en mänsklig norm — fastän kvalifikationerna för äldste och biträdande tjänare finns uttryckta i Guds ord. Dessutom är kärleken inte avundsjuk över goda ting som tillfaller andra, utan den gläder sig över att se en medmänniska få en ställning av större ansvar. Är det inte bättre att betrakta denne broder med hans andliga kvalifikationer som utgångspunkt, överse med hans mänskliga ofullkomligheter och samarbeta med honom? (Hebr. 13:7, 17) Det är uppenbart att det skulle vara kärleksfullt att inte lyssna med ett kritiskt öra, utan i stället dra nytta av de råd och anvisningar han ger, eftersom det som är verkligt betydelsefullt är vad som kommer från Guds ord och inte vem som framför det.
4 Till sist behöver de äldste själva vara omdömesgilla och inse att det krävs mera av den som har fått mycket. (Luk. 12:48) Det skulle helt visst vara otillbörligt om de äldste använde vulgärt språk eller gav intryck av att de uträttade saker och ting i egen kraft och kanhända berömde sig av vad de själva gjorde, ty kärleken ”skickar sig icke ohöviskt”, ”förhäver sig icke”, ”uppblåses icke”. När det gäller att ge råd, hålla tal, ge herdeomvårdnad och meddela undervisning, ja, i allting, är det de äldstes ansvar att ge ett kärleksfullt, ödmjukt föredöme, i det de inser att de också har ett och annat att lära och att också andra har goda idéer. Ja, hur viktigt är det inte att vi allesammans dagligen visar varandra intensiv kärlek. — Jer. 9:24; 1 Kor. 1:31; 13:4—7.