Hur vi får vårt förvärvsarbete att stämma överens med kärleken till nästan

För mer än åttio år sedan publicerades i Vakttornets moderupplaga (april 1891) ett brev, i vilket en av tidskriftens läsare talade om hur han hade slutat att bruka tobak ”med Herrens hjälp”. Därefter har Vakttornet många gånger uppmuntrat andra att också göra sig fria från denna form av slaveri. — 1 aug. 1895 (eng.); 15 nov. 1905 (eng.); okt. 1912; 15 april 1935; 1 okt. 1942; 15 april 1950; 15 aug. 1954; 1 aug. 1969; 1 april 1972.

Under årens lopp har sanningens ljus i detta ämne blivit starkare och starkare, till dess att Jehovas vittnen tydligt sett var de kristna i vår tid bör stå när det gäller denna fråga. I Vakttornet för 1 oktober 1973 framfördes de skriftenliga skälen till att det är orätt att personligen bruka tobak, och det visades också att döpta kristna som brukar tobak bör avlägsnas ur den kristna församlingen. Det gavs döpta personer som brukade tobak en rimlig tidsperiod, under vilken de skulle göra sig fria från beroendet.

I Vakttornet för 1 mars 1974 finns exempel på överlämnade kristna som insett vilka skadliga verkningar tobak har på människan och som sedan av sitt samvete förmåtts att vägra att längre odla tobak. I artikeln framhålls det också hur somliga hade slutat att arbeta inom företag som tillverkar och distribuerar cigarrer, cigarretter och andra tobaksprodukter.

I Tjänsten för Guds rike för november 1973 fanns vidare en artikel som visade hur tobaksmissbrukare bör betraktas av den kristna församlingen.

Sedan dess har det uppstått ett antal frågor beträffande odling, försäljning och distribution av tobak och tobaksprodukter i samband med en kristens förvärvsarbete. Det finns vissa slag av förvärvsarbete som tydligt står i öppen konflikt med bibelns normer. Jehovas vittnen har sålunda länge vägrat att erkänna människor med vissa förvärvsarbeten som godkända medlemmar av församlingen, nämligen sådana som får sitt levebröd genom hasardspel eller tillverkning av föremål som används vid avgudadyrkan och sådana som utför arbete som står i direkt strid med det fredliga handlingssätt som beskrivs i Jesaja 2:4. När en persons arbete tydligt står i strid med bibelns normer, kan det med rätta leda till att den personen blir avvisad från församlingen, blir utesluten. Bibeln själv ställer upp den norm eller regel som är grundvalen för en sådan åtgärd.

I Vakttornet har det framförts klart formulerade redogörelser, som visar vilka skadliga verkningar tobaken har på kroppen, och tobaken har med rätta kategoriserats som en skadlig, beroendeframkallande drog. Olika statliga myndigheter har erkänt vilka skadliga verkningar tobaken har, men hittills har bruk eller framställning av tobak inte förbjudits i lag. Det förhållandet att tobaken inte förklarats olaglig ändrar inte uppfattningen att det i grunden är orätt att för vinnings skull framställa eller sälja en produkt som är skadlig för ens medmänniskor. Vi kan belysa detta genom att som illustration tänka oss att marijuana i ett land förklaras legalt (ungefär som man i vissa stater kan ha legal prostitution). Oberoende av detta skulle en person som skaffade sig sitt livsuppehälle genom att framställa eller sälja marijuana fortfarande klart och tydligt inte vara passande som medlem av Guds församling.

En person som har med tobak att göra — äger en tobaksaffär, har tagit anställning på en fabrik där tobaksprodukter framställs, är försäljare i tobaksbranschen, är jordbrukare och väljer att odla tobak på sin jord — bör inse att han har ansvar för det han gör. Hur kan hans kristna samvete tillåta honom att göra sin medmänniska skada, när han är i den ställningen att han kan bestämma över vad som görs? Bröderna bör kunna bedöma allvaret i saken och även bedöma den ansvarsbörda som enskilda personer har i sådant som gäller förvärvsarbete där ett orätt förehavande kommer in i bilden. Det bör inte råda något tvivel om att de personer gör grovt orätt som får sin huvudsakliga inkomst genom att befrämja bruket av tobak till skada för medmänniskors välbefinnande. Det är fullt tydligt att ett sådant handlingssätt står i strid med det grundläggande budet att man skall älska sin nästa som sig själv. — Matt. 22:39.

Det kan förekomma att någon äger en butik och i den säljer tobak i mindre skala jämte allt det övriga han säljer. Han kan säga att han skulle föredra att inte sälja tobak men att hans kunder frågar efter tobak, och det kan verkligen vara så. Han menar inte att han aktivt främjar tobaksbruk. Han kan visserligen bära på mindre ansvar än den person som har sitt huvudsakliga levebröd av tobak, men vilket skäl har han att tillfredsställa sina kunders efterfrågan? Är det inte för att han vill behålla dem som kunder och få den förtjänst detta medför? Eftersom han äger butiken och har kontroll över det som säljs där, vilar ansvaret direkt på honom, och hans kristna samvete bör förmå honom att göra sig av med hela tobakslagret och inte förnya det, även om detta kan resultera i viss ekonomisk förlust för honom. Han kan säkerligen ordna sina affärer inom en rimlig tidsperiod, låt oss säga tre månader, och göra sig fri från sådant ansvar, även om han skulle lida någon förlust, och så vara i stånd att fortsätta att vara medlem av församlingen. Om någon kund frågar varför han inte säljer tobak, kan han förklara att han är en god nästa och gör gott mot andra.

Som jämförelse kan vi tänka på en kristen som bara är anställd i ett företag som tillfälligtvis säljer tobak. Den kristne har således ingen del i att bestämma över eller kontrollera vad som säljs. En kristen kan till exempel ha anställning på restaurang och det kan inträffa att en gäst ber att få köpa en cigarr som restaurangen har till försäljning. Någon kan arbeta i en livsmedelsbutik — specerier och kött är de viktigaste produkter som säljs, men ägarna har också ett mindre lager tobak till salu. Den kristne anställde kan förväntas inkassera pengar för artiklar som säljs, däribland tobaksprodukter. Den enskildes samvete måste föreskriva vad han eller hon i denna situation kan och bör göra när det gäller att hantera tobaksprodukter i denna utsträckning. Han kan föredra att be arbetsgivaren befria honom från allt hanterande av sådant som han har invändningar mot. Såvida det inte blir en allvarlig stridsfråga, bör någon som har sådan anställning inte hindras från att tjäna som pionjär, äldste eller biträdande tjänare i församlingen.

En del frågor kan uppstå när en butik ägs av kompanjoner, av vilka bara en är en döpt kristen, eller där en kristen är anställd som föreståndare för en butik, och det på ett sådant ställe säljs tobak. Det som man i första hand bör ta i övervägande i sådana fall är om den kristne har kontroll över affärerna i den utsträckning att han kan sätta stopp för hanteringen av tobaksprodukter. I ett kompanjonskap kan kompanjonen eller kompanjonerna som inte är i sanningen insistera på att man fortsätter att sälja tobak, och den kristne är då kanske inte i stånd att förhindra det. I sådana fall kan en kristen som önskar ha ett gott samvete i fråga om detta göra klart för kompanjonerna att de har det fulla ansvaret för tobaksförsäljningen och att han för sin del inte vill få någon andel i vinsterna på försäljningen av tobaksprodukter. Om en butiksägare kräver att en föreståndare skall sälja tobak tillsammans med andra artiklar, måste den kristne i sitt eget samvete avgöra om han under dessa omständigheter är i stånd att fortsätta sin anställning eller inte. Somliga kan välja att helt göra sig fria från sådan affärsverksamhet. I de fall då kristna fortsätter med sådan verksamhet, kan de äldste i församlingen be dessa personer visa att det inte beror på deras eget val eller beslut att de lagerför och säljer tobak.

En person vars anställning eller huvudsakliga arbete innebär att han hanterar, behandlar, framställer eller säljer tobak eller tobaksprodukter bidrar till andras beroende av tobak. Om en överlämnad, döpt kristen finner att han har ett arbete som väcker invändningar, bör han inom rimlig tid, kanhända tre månader, planera för att skaffa en annan anställning, en anställning som inte står i strid med bibelns krav på kristet liv. Om han efter en sådan period beslutar att stå kvar i den anställning som det riktas invändningar mot, blir det nödvändigt för församlingen att vidta åtgärder och driva ut honom ur församlingen.

Att man odlar tobak innebär att man är en del av tobaksindustrin, och mot detta kan det riktas liknande invändningar som mot att man personligen använder tobak eller skaffar sig sitt uppehälle genom att sälja tobaksprodukter. En överlämnad kristen som äger sitt jordbruk har kontroll över vad han odlar och måste ta ansvaret för vad som produceras på jordbruket. Enligt vad som visas i Vakttornet för 1 mars 1974 bör den kristne av sitt samvete förmås att göra gott mot andra. Tobak är inte till godo för människan. Varför skulle då den kristne jordbrukaren vara delaktig i att producera och sälja tobak?

I Förenta staterna har staten byggt upp ett system med tilldelning av rättigheter att odla tobak inom områden där tobak kan odlas. Systemet innebär att en viss procent av jorden kan användas till odling av tobak eller att odlaren kan producera en bestämd mängd tobak. Somliga har frågat vad en broder bör göra, när han har en sådan rättighet att odla tobak på sin jord. Han är inte tvungen att utnyttja den, utan han kan odla andra växtslag på sitt jordbruk. Enligt brev vi har fått kan det vara så att jordbrukaren får de största intäkterna av tobaksodlingen. Om en broder för framtiden avstår från att odla tobak på sin jord, kan det betyda ekonomisk förlust för honom, men samtidigt betyder det att han förvärvar ett gott samvete inför Gud och en god ställning i församlingen. (1 Tim. 1:5, 19) I denna tid med tilltagande livsmedelsbrist kan en kristen jordbrukare göra gott för sina medmänniskor genom att producera livsmedel i stället för att göra dem skada genom att producera tobak.

Det finns bröder som arrenderar jord med vilket ett sådant tillstånd att odla tobak är förbundet, och samma principer är då tillämpliga. En kristen jordbrukare bör undvika varje sysselsättning som det kan riktas invändningar mot, och han gör detta genom att odla annat än tobak och liknande vanebildande droger.

Om en broder äger jord som har fått en tilldelning för tobaksodling och han arrenderar ut jorden, bör han inte vilja bli delaktig i något arrangemang om vilket han på förhand vet att arrendatorn kommer att producera tobak på jordbruket. Samma sak gäller utarrendering av ett tillstånd att odla tobak. Helt visst skulle han känna ansvar för att han medvetet hade del i att framställa skadlig tobak och fick inkomst av det. I den utsträckning han har kontroll över saken, bör han alltså vilja se till att den jord han äger som är utarrenderad används till att odla någonting annat än tobak, om han önskar fortsätta att vara medlem av församlingen.

Under dessa omständigheter kan somliga kristna jordbrukare i områden där man odlar tobak komma till slutsatsen att det enda praktiska som står öppet för dem är att lämna jordbruket och ägna sig åt någon annan verksamhet. De kan rentav besluta att sälja sin jord, som de av staten fått tillstånd att odla tobak på. Finns det något att invända mot att en kristen säljer sin jord, om ett tillstånd att odla tobak är förbundet med den? En kristen jordbrukare har inte orsak att känna ansvar för vad någon annan gör med jorden, sedan han själv har sålt den. Det blir den nye ägarens ansvar, och om han väljer att göra bruk av tillståndet att odla tobak, skulle det inte behöva bekymra den kristne jordbrukare som sålt jorden, och det skulle inte påverka hans ställning inom den kristna församlingen.

En del av de brev vi fått visar att bröder redan har undertecknat kontrakt och gett sitt ord på att de skall odla en viss jordareal och producera tobak. Somliga kan redan ha arrenderat ut sin jord åt någon annan för nästkommande år eller längre tid. Vi vet inte om dessa bröder kommer att kunna på något sätt upphäva eller göra sig fria från sådana kontrakt, men det är lovvärt om de söker utvägar att undvika att vara delaktiga i odling av tobak. I somliga fall är det kanske inte möjligt för den kristne jordbrukaren att säga upp ett kontrakt som han har gett sitt ord på och ingått en laggiltig överenskommelse om. Han kan ha gjort upp om detta i god tro och utan att inse att det han gjorde i själva verket var otillbörligt för en kristen. I sådana fall tycks det rimligt att den kristne jordbrukaren förklarar sin situation för församlingens dömande kommitté, framhåller vad han har gjort för att försöka göra sig fri från förpliktelsen att producera tobak och visar kommittén det undertecknade kontraktet eller beviset på överenskommelsen. I sådana fall kan de äldste i församlingen ta hänsyn till det enskilda fallet och behöver inte driva ut den kristne jordbrukaren ur församlingen, om han uppfyller det ord han tidigare gett i kontraktet och fullgör kontraktet. Men under den tid ett sådant kontrakt gör att en person är direkt inbegripen i produktion av tobak, skulle det vara otillbörligt att använda honom som pionjär, äldste eller biträdande tjänare i församlingen. I den situation han befinner sig i är han inte ”oförvitlig” eller ”fri från anklagelse”. (1 Tim. 3:2, 10, NW) Men om den kristne jordbrukaren, efter det att kontraktet i fråga är avslutat, ingår ett nytt kontrakt som gäller att odla tobak, måste han bli utesluten ur den kristna församlingen.

Vi har fått frågor som gäller anställning på jordbruk, där man ägnar sig åt tobaksodling. I detta fall råder samma förhållande som vid en anställning i ett världsligt företag, där den kristne anställde frågar sin arbetsgivare om han kan få arbeta med sådant som inte kränker hans kristna samvete, i detta fall med andra växtslag som kan odlas där (spannmål, frukt och grönsaker). På ett jordbruk kan det finnas husdjur att ta hand om eller arbete med att ta vård om byggnader som inte används för tobaksprodukter. En kristens samvete och insikt om bibelns principer kommer att förmå honom att undvika att ta del i framställning av tobak. För somliga lantarbetare kan det betyda att de får söka anställning någon annanstans, på precis samma sätt som andra har gjort, som inte ville vara med om hasardspel, framställning av sådant som hör till julfirande, arbete för någon del av det stora Babylon osv., varigenom de skulle utsätta sig för att bli avlägsnade ur församlingen. En kristen kvinna, som är gift med en man som odlar tobak, kan sköta huset och laga mat och göra andra hemsysslor och ta del i sådan verksamhet på jordbruket som inte direkt har med tobaksodling att göra.

Om en person odlar eller säljer tobak och han en gång varit döpt medlem av församlingen men lämnat organisationen för lång tid sedan och inte nu påstår sig vara ett Jehovas vittne och han inte på orten anses vara ett vittne och om vidare hans verksamhet inte är orsak till smälek i samhället eller oro i församlingen, är det inte nödvändigt att de äldste söker upp honom och frågar honom om han arbetar med tobak, och inte heller är det nödvändigt att de vidtar åtgärder mot en person som har ett sådant arbete men som inte längre har något med organisationen att göra. Men om det dras smälek över församlingen av någon som tillfälligtvis kommer tillsammans med församlingen eller anses vara ett Jehovas vittne, har de äldste ansvar att upprätthålla församlingens rykte för renhet och att bevara dess rätta ställning inför Gud.

Alla kristna inser att sanningens ljus lyser klarare och att många ting har blivit tydligare för oss allteftersom åren gått. (Ords. 4:18) Det är sant att somliga för en del år sedan kanske inte förstod innebörden i sådana skriftställen som Johannes 17:16, Jesaja 2:2—4, Jesaja 65:11, Apostlagärningarna 15:29, Uppenbarelseboken 18:4 och många andra, utan har haft en anställning som dessa skriftställen visar är orätt. Men allteftersom insikten har blivit tydligare och ljuset klarare, har överlämnade kristna alltid varit redo att ändra sig för att komma i överensstämmelse med Skriften och därför gjort sig fria från varje affärsverksamhet eller anställning som visat sig inte vara i överensstämmelse med anvisningarna i bibeln, även om detta kan ha betytt en viss personlig ekonomisk förlust. (Ni kan ha lagt märke till hur somliga bröder har förlorat sina anställningar på grund av att de mot arbetsgivarnas önskningar har begärt att få ledighet för att vara med vid en sammankomst. Somliga tillsyningsmän har blivit avskedade därför att de skulle bege sig i väg till Skolan i Rikets tjänst, där de kunde göra sig rustade att bättre tjäna bröderna i församlingen. Men vi har också alltid sett att de, genom att sätta tro till Jehova och förtrösta på honom, har kunnat lösa sina problem, erhålla annat arbete och fortsätta att sörja för sina familjers behov, precis som det framhålls i Hebréerna 13:5.) På senare tid har vår uppfattning blivit klarare när det gäller bruk och hanterande av tobak och tobaksprodukter, kokablad, betelnöt och andra sådana skadliga och vanebildande droger. Med hel och full tro på Jehova Gud, som sörjer för alla goda ting, är vi säkra på att Jehova kommer att se till att alla hans tjänare, som med gott samvete fortsätter att troget tjäna honom, får allt det de behöver. De som sätter Rikets intressen först och fortsätter att söka Riket kommer inte att bli utblottade på materiella ting som de behöver. — Matt. 6:33; se också Filipperna 3:7—9; 4:11—13.

Somliga har frågat om den princip som kommer fram i 5 Moseboken 14:21 är tillämplig med avseende på att sälja cigarretter eller tobaksprodukter till människor i världen. I detta lagbud medgav Gud att djurkroppar som inte blivit tappade på blod kunde säljas till utlänningar och att dessa kunde använda köttet till föda. Enligt vad man känner till lider inte den som äter sådant kött oundvikligen någon fysisk skada av detta, och sådana utlänningar var redan andligt sett orena inför Gud. Ingenting i vare sig fysiskt eller andligt avseende ändrades för dem genom att de åt sådant kött. I fråga om tobaksprodukter vet vi däremot att sådana inte är födoämnen och att de inte på något sätt är nyttiga för människokroppen, utan i stället är avgjort skadliga. Hur skulle vi kunna vädja till andras samveten, om vi struntade i detta och lät personlig vinning väga tyngre än kärleken till nästan?

Var och en bör med full förtröstan på Jehova Gud söka göra Jehovas vilja och vinna hans ynnest. Jehova kommer inte att överge sina trogna. Vi hoppas uppriktigt att alla de som har med tobak eller liknande produkter att göra skall få god framgång med att reda ut dessa angelägenheter, så att de får ett gott samvete inför Jehova Gud och som följd därav kan fortsätta att med glädje ha del i att sprida de goda nyheterna. — Ps. 37:25—29.