Var beredd att förlåta

Att förlåta andra deras försyndelser, hur många gånger de än har förekommit, är en kristen förpliktelse. (Lukas 17:3, 4; Efesierna 4:32; Kolosserna 3:13) Men Gud förlåter inte dem som inte förlåter andra. (Matteus 6:14, 15) Till och med då en allvarlig synd leder till att ”den onde mannen” utesluts ur den kristna församlingen, kan denne man med tiden få förlåtelse, om han visar att han verkligen har ångrat sig. Då kan alla i församlingen visa att de älskar honom. (1 Korinthierna 5:13; 2 Korinthierna 2:6—11) De kristna är emellertid inte ålagda att förlåta dem som avsiktligt och illvilligt utövar synd utan att ångra sig. De som syndar på det sättet blir Guds fiender. — Hebréerna 10:26—31; Psalm 139:21, 22.

Det är tillbörligt att be Gud förlåta andra deras försyndelser, och det kan även gälla en hel församling. Mose bad för Israels nation. Han bekände nationens synd och bad om förlåtelse, och han blev gynnsamt hörd av Jehova. (4 Moseboken 14:19, 20) Vid invigningen av templet bad Salomo att Jehova skulle förlåta sitt folk, israeliterna, när de syndade och sedan vände om från sin syndfulla väg. (1 Kungaboken 8:30, 33—40, 46—52) Esra handlade som representant för folket och bekände offentligt de återförda judarnas synder. Hans innerliga bön och förmaning ledde till att folket handlade så att det fick Jehovas förlåtelse. (Esra 9:13—10:4, 10—19, 44) Jakob uppmuntrade den som är andligt sjuk att kalla till sig församlingens äldre män och låta dem be över honom, och ”om han har begått synder, skall det förlåtas honom”. (Jakob 5:14—16) Men det finns ”en synd som drar med sig död” — synd mot helig ande — ett avsiktligt utövande av synd för vilket det inte finns någon förlåtelse. En kristen bör inte be för dem som syndar på det sättet. — 1 Johannes 5:16; Matteus 12:31; Hebréerna 10:26, 27.