”Nu har vi en egen Rikets sal”

DET har skrivits mycket om snabbyggda Rikets salar i länder som Storbritannien, Canada och Förenta staterna. Att församlingslokaler avsedda för Jehovas vittnen under årtionden har färdigställts på mycket kort tid i de så kallade utvecklingsländerna är emellertid inte lika känt.

I Afrika bygger vittnena ofta på några veckor tillfälliga lokaler för kretssammankomster. Dessa har inte bara tjänat som möteslokaler och skydd mot den brännheta tropiska solen, utan också som natthärbärgen för sammankomstdeltagarna. Liknande erfarenheter finns att berätta från Centralamerika.

I Guatemala skickades ett bidrag på 1.200 kronor till Vivibienförsamlingen av Jehovas vittnen. När ett vittne från trakten erbjöd församlingen en tomt utanför staden, bestämde sig vittnena för att använda bidraget till att uppföra en blygsam byggnad som kunde användas som möteslokal.

Väggarna av bambu skulle vara 1,5 meter höga, och ovanför skulle en öppning lämnas kvar för ventilationens skull. Det bestämdes att byggnaden skulle ha måtten 4×6 meter. När församlingens äldste besökte platsen, fann de till sin förvåning flera bambudungar framför tomten. Bambun var 6—9 meter hög och 8—13 centimeter i diameter. ”Varför inte bygga nästa lördag?” sade man.

Nästa onsdagskväll gjorde man i ordning byggnadsritningar. På torsdagen köpte en broder galvaniserad plåt till taket, en annan broder köpte virke, och åter en annan köpte spik. På torsdagseftermiddagen var virket uppsågat, och man började tillverka takstolarna med hjälp av järnbalkar som inkommit som bidrag. Fredag kväll var takstolarna färdiga.

Tidigt på lördag morgon transporterade en lastbil takstolarna och annat virke, takplåten och spikarna till byn. Omkring 50 män, kvinnor och barn transporterades till byn i fyra fordon. Klockan åtta på morgonen hade alla anlänt.

Hål borrades i den hårda vulkaniska berggrunden, där man sedan placerade de bärande stolparna. Vittnena hade tidigare av ägaren till bambudungen köpt 50 bambustammar för cirka 75 öre per styck — en total investering på cirka 40 kronor. Med hjälp av machetes högg man snabbt ner bambun. Den sågades sedan för hand i 1,5 meter långa bitar som klövs på längden.

Medan takstolarna sattes på plats, spikade andra medhjälpare fast den kluvna bambun lodrätt mot tvärgående reglar, den ena halvan mot utsidan och den andra mot insidan, så att den dekorativt rundade bambun kunde pryda både innerväggarna och utsidan av huset. Därefter lades taket, medan andra hämtade stenar och jord för att jämna till jordgolvet. Tolvtimmarsbygget var färdigt före mörkrets inbrott, och vännerna återvände till sina hem i staden med hjärtan fyllda av glädje.

Nästa steg blev att strö pinjebarr på jordgolvet, och man ställde upp några fällstolar och några bänkar som tillverkats av den kvarvarande bambun. Nu var Rikets sal redo för det första mötet.

I många länder i tropikerna — Afrika, Stillahavsöarna, Västindien, Asien, Mexico, Central- och Sydamerika — där kanske en miljon Jehovas vittnen bor, har sådana enkla byggnader skänkt glädje åt vittnena på platsen, när de kunnat säga: ”Nu har vi en egen Rikets sal.”