Rashatet bortglömt

MARIE stod intill dopbassängen och väntade på att hennes brorsdotter skulle bli döpt vid en områdessammankomst, som Jehovas vittnen hade samlats till i Cicero i Illinois i USA. Plötsligt hörde hon någon vid sidan om henne utbrista: ”Har vi inte träffats förr någonstans?” Hon vände sig om och såg ett bortglömt, men ändå bekant, ansikte, som tillhörde en kvinna som hette Agerthia.

Maries tankar gick hastigt tillbaka till en tid långt innan hon blev ett av Jehovas vittnen, tillbaka till korridorerna i deras gymnasium, där de båda hade kämpat i rasupplopp — men på motsatta sidor. Agerthias grupp av svarta kvinnliga studerande och Maries gäng av vita flickor brukade ropa oanständiga glåpord till varandra. Sedan övergick det till ett öppet slagsmål, med svåra skador på båda sidor. Marie kom ihåg att Agerthia till och med hade vållat att en flicka hade hamnat på sjukhuset! Båda flickgrupperna blev avstängda från skolan, men så snart som de fick komma tillbaka igen, började utskällningen och slagsmålen på nytt.

Nu, omkring 13 år senare, träffades de igen vid sidan av en dopbassäng — bara med den skillnaden att de nu inte kände någon fiendskap mot varandra. Eftersom de inte längre var skilda åt genom några rashinder, omfamnade de varandra i kärlek som andliga systrar förenade i den sanna tron. Exakt kunskap om Jehova Gud och Jesus Kristus hade fått dem till att göra om sina sinnen. — Romarna 12:1, 2.

Det finns inte något rashat bland Jehovas tjänare. De älskar i stället varandra i överensstämmelse med Jesu ord: ”Jag ger er nu ett nytt bud, att ni skall älska varandra; alldeles som jag har älskat er, att ni också skall älska varandra. Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” — Johannes 13:34, 35.