Kärlek till undsättning

I BÖRJAN av september i fjol kolliderade två stormsystem över Korea. Inom några timmar hade vissa områden fått mer än 500 millimeter regn. Detta resulterade i den värsta översvämning som drabbat landet på 40 år. Över 200.000 människor blev hemlösa, och 181 personer rapporterades döda eller saknade. De materiella förlusterna beräknades till milliontals dollar, och skördeskadorna var så stora att de inte gick att beräkna.

Skyfallet började på fredagskvällen och fortsatte hela lördagen. Sex dammar i övre delen av floden Han översvämmades, vilket gjorde att floden steg mer än en halv meter över sin säkerhetsnivå. Tidigt på söndagsmorgonen brast en dammlucka utan förvarning, och den forsande floden översvämmade det kringliggande landskapet. När vattnet började sjunka undan den kvällen, rapporterades omkring 60.000 människor i det området vara hemlösa.

Varje del av landet drabbades av översvämning. Men huvudstaden Söul, där det finns 174 församlingar av Jehovas vittnen, drabbades hårdast, framför allt de områden som betjänades av Mangwondong- och Sungnaedongförsamlingarna. I dessa båda församlingar förlorade sammanlagt 130 familjer av vittnen sina hem. Jehovas vittnen i Korea reagerade omedelbart och spontant för sina medkristnas behov.

Trots att telefonledningar rasat på många håll, började rapporter komma in till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor. Det bildades snabbt två kommittéer för att organisera hjälpaktioner till vittnena i de båda svårt härjade områdena. De resande kretstillsyningsmännen i Söul fick anvisningar om att kontakta bröderna för att ta reda på behoven eller vad som skulle kunna göras för att hjälpa dem som bodde i de två värst drabbade områdena.

Vittnen i andra områden fick reda på omfattningen av skadorna genom nyhetsrapporterna i TV. De började ringa till avdelningskontoret och fråga vart de kunde skicka gåvor till sina bröder i nöd. (Vakttornets avdelningskontor i Japan ringde också och erbjöd sig hjälpa till.) Penningbidrag började komma in från hela landet. Man skickade också ris, nudlar och andra matvaror, samt kläder och filtar. Detta delades snabbt ut av de kommittéer som fanns på plats. Bröderna bidrog så frikostigt att avdelningskontoret i Söul snart måste meddela att man inte behövde mer penningbidrag.

Därefter kom den enorma uppgiften att städa upp. Tre hundra vittnen erbjöd sig frivilligt till denna tjänst. De skickades ut två och två till varje hem för att hjälpa till med städningen och för att hjälpa till med att så fort som möjligt få saker och ting tillbaka till det normala. En av dessa frivilliga konstaterade: ”Genom den övning vi har fått i våra sammankomst- och konventorganisationer vet vi hur man samarbetar och får saker och ting utförda.” Många människor ute i samhället blev upprörda, när de såg hur somliga människor utnyttjade de drabbade. De blev å andra sidan förvånade över att se den lugna, glada och generöst hjälpsamma inställning, som vittnena visade också under dessa hemska förhållanden.

”Än en gång har det visat sig”, sade ett vittne på skådeplatsen, ”att en katastrof snabbt kan ta ifrån oss våra materiella ägodelar, men den kan inte ta ifrån oss vår tro.” En kvinna bland vittnena sade med tårar i ögonen: ”Trots att vi förlorat allt, är vi inte hjälplösa. Våra bröders varma kärlek har gett oss styrka.”

Det var verkligen underbart att se kärleken i verksamhet. Det var enastående att se initiativet hos vittnena på skådeplatsen och det omedelbara gensvaret från dem som var ”besläktade” i tron. (Galaterna 6:10) Bröderna i Korea blev mycket uppmuntrade av denna erfarenhet. Den välorganiserade hjälpen, som gavs så kärleksfullt, övertygade dem om att det bara kan finnas en förklaring — kärleken kom till undsättning!