Enligt vilket styrelsesystem fungerar din familj?
DET kan verka vara stor skillnad mellan att styra ett land och att styra en familj. Det ena tycks vara betydligt mer komplicerat än det andra. Men vid en närmare granskning upptäcker man att det finns många likheter. När allt kommer omkring har nationerna bildats på grund av att det tillkommit allt fler familjer. (1 Mos. 10:5) Många av våra dagars mest vanliga styrelsesystem har sin motsvarighet i vår tids familjer. Vi kan ha nytta av att undersöka några av dessa paralleller.
De flesta länder i västvärlden säger sig hålla på demokrati: styre av folket genom folket. I ett sådant styrelsesystem läggs stor vikt vid individens frihet. En del människor sätter i gång protestmarscher och börjar strejka för att hävda sin yttrandefrihet och sin frihet att kunna skaffa sig vad de önskar och stör på så sätt livet för andra människor. I mycket fungerar det på samma sätt i vissa familjer, där varje familjemedlem insisterar på att få göra som han själv vill och protesterar högljutt, om han anser att han blivit berövad sina rättigheter.
Låter detta bekant? Om du tycker det, har du kanske lagt märke till att ett sådant handlingssätt inte ger någon lycka eller får till följd att familjebanden stärks. Men om man i stället har hela familjens välfärd i tankarna och i handling visar detta, kommer man själv att få större lycka.
Många demokratiska länder har koalitionsregeringar. På grund av att det största partiet inte har absolut majoritet bedöms situationen vara sådan att det är nödvändigt att bilda en allians, ett ”konvenansparti” eller ”förståndsäktenskap” med ett mindre parti. I själva verket får detta mindre koalitionsparti makten att lägga in sitt veto. Utan att det ger sitt bifall kan inte olika förslag gå igenom. Det har makten att störta det regerande partiet från dess maktställning genom att rösta med oppositionspartiet.
Vissa äktenskap fungerar på ett liknande sätt. Den äkta mannen har det mesta att säga till om, men hustrun använder sin ställning till att lägga in ett veto för allt som hon inte tycker om. När han föreslår en impopulär åtgärd, förenar sig hon och barnen och säger nej. Detta försvagar familjeorganisationen, och det kan gå så långt att mannen helt enkelt struntar i alltsammans. Under sådana förhållanden kan hustrun lägga märke till att mannen inte tar på sig vissa ansvarsuppgifter, som att exempelvis tukta eller fostra barnen. Men hon inser inte att hon bär en stor del av skulden för att denna situation uppstått. Den kristna hustrun däremot underordnar sig sin man och handlar inte på ett sådant sätt att hon försvagar hans myndighet. Mannen å sin sida bör fortsätta att älska sin hustru och inte bli förbittrad på henne. (Kol. 3:18, 19) Den stabilitet som då blir följden kommer att vara till nytta för alla i familjen.
Å andra sidan kan en hustru lätt falla in i rollen som myndig opponent och ge anvisning om allt som hennes man bör göra: att han bör laga taket, måla huset, reparera bilen, klippa gräsmattan osv. Naturligtvis vet hon att han inte förväntar att hon skall utföra dessa arbeten. Om hon går ännu längre och påminner honom om alla hans fel och brister, kommer hon att göra honom övertygad om att hon inte har något förtroende för honom. Ett äktenskap är emellertid ett alltför fint förhållande för att man skall handskas med det på det sättet. I en familj måste alla visa förtroende för varandra. Det finns så mycket positivt man kan göra att det är helt onödigt — och kärlekslöst — att göra en stor sak av varandras små fel och brister. Om du letar efter fel, leta då efter dem som du verkligen kan göra någonting åt — dina egna. — Ords. 14:1.
Skall vi dra den slutsatsen att mannen har förlänats absolut myndighet, så att han kan göra precis vad han vill? Nej, så lär inte bibeln. Den säger att mannen är huvudet i familjen. (Ef. 5:22, 23) Men är detta en godartad form av diktatur, en sådan som vissa härskare försöker att utöva i våra dagar? Nej, för en man har begränsad myndighet. En kristen äkta man är underordnad styresmännen i landet, de äldste i församlingen och, viktigast av allt, Gud och Kristus. (1 Kor. 11:3; Tit. 3:1; Hebr. 13:17) Dessutom är den kristne äkta mannen och fadern förpliktad att utöva sitt ledarskap i kärlek enligt bibeln. — Ef. 5:25—30, 33; 6:4.
I vårt moderna samhälle är talet om underdånighet något som många kvinnor avskyr, men en balanserad syn på denna fråga kan förändra denna inställning. Den som intar en ledande ställning har större ansvar och följaktligen större problem att kämpa med än den som intar en underordnad. Ett barn är underordnat sina föräldrar, men detta är ingenting som känns svårt för det. Men dess föräldrar måste se till att det har föda, kläder och får en god utbildning. Och som en följd av att barnet står under sina föräldrars ledning, ökar i själva verket dess frihet. Den som intar en ledande ställning har många krav över sig. En mor har myndighet över sitt barn. Men när det lilla barnet blir sjukt och ligger och skriker, är det hon som får rätta sig efter det lilla barnets behov och fordringar. En äkta man är huvudet i familjen. Men samtidigt finner han att han har många skyldigheter och att det fordras av honom att han i många situationer skall inta en betjänande roll. Att han som äkta man utför några arbetsuppgifter för sin hustru och sina barn bör han naturligtvis aldrig betrakta som något som underminerar hans ledarskap. Den starkare måste hjälpa den svagare. — Rom. 15:1, 2.
Det bästa styrelsesystemet för människor, vare sig det gäller familjen, nationen eller internationellt sett, är teokratiskt styre: Guds styre. De kristna förblir i relativ bemärkelse underordnade vilken form av styre som än existerar i deras del av världen till dess att Guds rike utövar full myndighet över hela jorden. De underordnar sig utan att sätta i gång några kampanjer för att reformera eller för att få en sådan regering utbytt. (Rom. 13:1, 2) På samma sätt kommer inte en kristen som lever i ett hem, där huvudet i familjen inte följer bibelns principer, att handla på ett sådant sätt att det skapar splittring. Den kristna hustrun och de kristna barnen kommer att underordna sig i allt som inte är emot Guds lag. (Apg. 5:29; 1 Petr. 3:1) Att de är tålmodiga och ödmjuka och visar relativ underdånighet är något som är i överensstämmelse med Guds vilja, och att de håller sig till den roll Gud gett dem visar att de förlitar sig på honom. Äkta män som utövar sitt ledarskap i kärlek visar också att de underordnar sig Gud.
Därför kan man nu fråga sig: Enligt vilket styrelsesystem fungerar din familj? Är den en ”minidiktatur”, eller är den en familj, där var och en gör som den själv vill? Fullgör familjens huvud på ett kärleksfullt sätt den roll Gud gett honom? Är de andra familjemedlemmarna samarbetsvilliga och visar tillbörlig respekt? Och följer du själv Kristi och hans församlings exempel? Det råder inget tvivel om att följande slutsats är sann: Om var och en i familjen handlar efter Guds riktlinjer, kommer det att föra med sig att den svetsas samman på bästa tänkbara sätt och får röna största möjliga lycka.