Psaltaren
Hur länge skall Gud förgäta mig?
NÄR du drabbats av stora påfrestningar och svårigheter, har du då någon gång tyckt att Gud alldeles har glömt bort dig? Undrade du om han kanske var missnöjd med dig och därför inte gav dig någon hjälp med att lösa påfrestande problem?
David kom att känna det på detta sätt. Det kan ha varit då han var utsatt för kung Sauls förföljelse eller senare under hans son Absaloms uppror. Oberoende av vilken tidsperiod det gällde hade David svårigheter under en så lång tid att han tyckte att han befann sig i ett mycket bedrövligt tillstånd och undrade om Jehova hade glömt honom. Han föranleddes att utropa: ”Huru länge, HERRE [Jehova], skall du så alldeles förgäta mig? Huru länge skall du fördölja ditt ansikte för mig?” (Ps. 13:2) Det tycktes David som om Jehova i misshag hade dolt sitt ansikte och inte ingrep för att hjälpa honom. Han frågar alltså vidare: ”Huru länge skall jag bekymras i min själ och ängslas i mitt hjärta dagligen?” Detta kan betyda att han undrade hur länge han skulle bli lämnad att använda sina egna krafter för att stå emot de påfrestande omständigheter i vilka han befann sig och hur länge hans sorg skulle vara dag ut och dag in.
Sedan ställer psalmisten frågan: ”Huru länge skall min fiende förhäva sig över mig?” Till synes övergiven av Jehova undrade David hur länge hans fiender skulle ha överhanden. Han följer upp denna fråga med att vädja: ”Skåda ned, svara mig, HERRE, min Gud; upplys mina ögon, så att jag icke somnar in i döden; på det att min fiende icke må säga: ’Jag blev honom övermäktig’, och på det att mina ovänner ej må fröjda sig, när jag vacklar.” (Ps. 13:3—5) Ja, David önskade ivrigt att den Högste skulle besvara hans ödmjuka bön, komma till hans hjälp och lyfta upp hans ande — upplysa hans ögon. Han önskade förbli vid liv, så att hans fiender inte skulle kunna dra slutsatsen att de i själva verket hade besegrat honom och kunna fröjda sig över att han hade vacklat och fallit och inte skulle kunna resa sig igen.
Fastän David kände det som om Jehova hade övergett honom, förblev hans tro stark. Detta framgår tydligt av hans avslutande ord: ”För min del har jag förtröstat på din kärleksfulla omtanke; må mitt hjärta glädja sig i din frälsning. Jag skall sjunga till Jehova, ty han har handlat mot mig på ett sätt som innebär belöning.” (Ps. 13:6, NW) Trots de svårigheter David fick utstå förtröstade han på Jehovas kärleksfulla omtanke eller aktiva medlidsamma omsorg, och han såg med förväntan och glädje fram emot befrielse från sina svårigheter och lidanden. David påminde sig hur Jehova tidigare hade belönat honom, och han var besluten att fortsätta att sjunga lovsånger.
Vi bör likt David aldrig glömma de storslagna ting som Jehova Gud har gjort för oss. Som ett uttryck för sin enastående kärlek gav han ut sin enfödde Son. (Joh. 3:16) Sedan vi lärt känna den Högste, har vi personligen fått erfara hans kärleksfulla omvårdnad och hjälp som svar på våra böner. På grund av det vi känner till om vår skapares handlingssätt med sina tjänare — som skara och individuellt — kan vi förtrösta på att han kommer att styrka oss, när vi är i behov av det. När vi upplever en speciellt prövosam situation, kan vi hämta tröst från de inspirerade orden: ”[Kasta] allt ert bekymmer på honom, eftersom han bryr sig om er.” — 1 Petr. 5:7.