Aposteln Johannes’ kamp mot avfälliga krafter
KORT efter det att den kristna församlingen bildats på pingstdagen år 33 måste den kämpa mot falska lärare. Apostlarna tjänade emellertid som en återhållande kraft och tyglade varje uppror mot den rätta kristna läran och dess utövande. Trots detta uppenbarade sig avfälliga element redan omkring år 51. Den kristne aposteln Paulus skrev då till medtroende i Tessalonika: ”Denna laglöshets hemlighet [är] redan verksam.” — 2 Tess. 2:7.
Johannes, den siste aposteln som levde kvar, fick mot slutet av det första århundradet bevittna avfälliga krafter i mycket större omfattning inom församlingen än som fanns år 51. I det inspirerade brev som aposteln Johannes skrev omkring år 98 sade han: ”Det är den yttersta stunden, och alldeles som ni har hört att antikrist skall komma, har nu också många antikrister blivit till, av vilket vi får vetskap om att det är den yttersta stunden.” (1 Joh. 2:18) Den apostoliska eran led mot sitt slut. Avfälliga krafter mot den sanna kristendomen skulle nu få fritt utlopp.
Vad var det egentligen som den åldrige aposteln Johannes ställdes inför i denna ”yttersta stund”? En av de irrläror, som han måste avslöja, gällde det sätt på vilket Jesus Kristus hade kommit. Det fanns till exempel en jude som hette Cerinthus som lärde följande: ”Jesus föddes inte av en jungfru, utan var Josefs och Marias köttslige son. Han var emellertid visare, rättfärdigare och mer skarpsynt än andra människor. Då Jesus döptes, kom Kristus ned på honom från den Högste i form av en duva. Då Kristus sedan lämnade Jesus, led denne döden och uppväcktes till liv. Men Kristus, som var andlig, utstod inget lidande.” På så sätt förnekade Cerinthus att Kristus hade kommit från himmelen och blivit kött för att återlösa mänskligheten.
Det är därför värt att lägga märke till att aposteln Johannes i sitt evangelium och också i sitt första inspirerade brev kraftigt betonade att Ordet, Guds Son, Kristus, verkligen blev kött. Vi läser: ”Ordet [som hade varit med Gud i himmelen] blev kött och bodde ibland oss, och vi fick en syn av hans härlighet, en sådan härlighet som tillhör en enfödd son från en fader.” (Joh. 1:14) ”Det som var från början, det som vi har hört, som vi har sett med våra ögon, som vi uppmärksamt har betraktat och våra händer har tagit på, om livets ord, (ja, livet gjordes uppenbart, och vi har sett och vittnar och berättar för er om det eviga livet som var hos Fadern och gjordes uppenbart för oss,) det som vi har sett och hört berättar vi nu om också för er.” — 1 Joh. 1:1—3.
Vem som helst som är kristen och läser dessa ord, eller hör dem läsas för sig, kan se att de avslöjar falska läror som förespråkades av sådana som den avfällige Cerinthus. Mannen Jesus var verkligen Kristus, Guds enfödde Son. I begynnelsen, innan universum skapades, var han med sin Fader i den osynliga andevärlden. Den åldrige aposteln skrev av personlig erfarenhet. Johannes visste att den Smorde inte var någon, vars närvaro man inte kunde utröna med sina fem sinnen. Aposteln hade själv varit tillsammans med ”livets ord”, denne som Fadern hade förlänat livsfrälsande makt och genom vilken evigt liv är möjligt.
Aposteln Johannes hade hört Jesu Kristi röst och hade iakttagit honom dag efter dag. Johannes hade vandrat tillsammans med honom, intagit måltider tillsammans med honom och sett honom vila. Att höra och se kan naturligtvis vara något ofrivilligt — det kan ske utan att den vars sinnen blir stimulerade gör ett frivilligt val. Det var kanske därför Johannes gick ett steg längre i fråga om att ha sett, då han angav att han hade betraktat ”livets ord” uppmärksamt. Ja, aposteln valde att se på Guds Son uppriktigt, uppmärksamt och med glädje. Det som Johannes hade hört och sett var ingen uppenbarelse. Han hade med sina egna händer vidrört Guds Son. — Jämför Lukas 24:39; Johannes 20:25, 27.
Vilket syfte hade aposteln Johannes, då han kämpade mot avfällighet genom att framhålla sanningen om Jesus Kristus? Här är hans svar: ”Att ni också må ha delaktighet med oss. Denna vår delaktighet är dessutom med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus. Och så skriver vi nu detta, för att vår glädje måtte vara fullständig.” — 1 Joh. 1:3, 4.
I enlighet med dessa ord ville aposteln Johannes att hans medtroende skulle vara lika övertygade i fråga om Jesus Kristus som han och de andra apostlarna var, som hade sett, hört och vidrört Guds Son. Johannes ville att de skulle dela apostlarnas glädje, den glädje som hade blivit resultatet av deras nära gemenskap med Jesus Kristus. Därför var hela syftet med det som Johannes skrev att hjälpa medtroende att fortsätta att erfara den lycka som blir resultatet av att man befinner sig i ett godkänt tillstånd inför Jehova Gud och Jesus Kristus.
Avfälliga krafter skulle å andra sidan ha berövat de kristna denna glädje. Det var alltså rätt att aposteln Johannes avslöjade dessa genom att lägga fram ovedersägliga bevis för att Kristus hade kommit i köttet.
Detta visar med eftertryck att renheten i den kristna läran aldrig får förringas. En förvrängd syn på Jesus Kristus och hans Fader gör det omöjligt att erfara den glädje som kommer av att ha nära gemenskap med dem. Och människor som inte har en godkänd ställning inför Gud och Kristus kommer under en fällande dom. (2 Tess. 1:6—10) Detta borde hos alla dem som bekänner sig vara kristna inpränta vikten av att i bibelns ljus undersöka sin tro och sina gärningar, för att förvissa sig om att de inte blivit påverkade av falska lärare, liknande dem som började göra sig breda efter apostlarnas död. Uppriktiga troende måste fortsätta att försvara sanningen och avslöja religiösa irrläror, precis som aposteln Johannes gjorde. Deras eget liv och deras som lyssnar till dem beror av detta. — 1 Tim. 4:16.