Ett brev av tacksamhet

”Under fem långa år var min hustru och min son Jehovas vittnen utan mitt fulla samtycke. Jag inser nu att jag orsakade dem stora påfrestningar och lidanden genom mitt sätt att handla och genom min brist på tro på Jehova. Endast Gud vet vad de hade att gå igenom under denna tid, och jag kan endast hoppas på att Jehova är en mycket, mycket förlåtande Gud.

Även om jag var en icke-praktiserande katolik, som syndade varje dag i livet, hade jag dock en känsla av att vara bättre än Jehovas vittnen, vilka jag betraktade som fanatiker. Jag insåg inte att Jesus Kristus också kallades fanatiker på sin tid. Själva namnet Jehova var mig motbjudande.

Efter att ha haft en hel del svårigheter, då jag flyttade från Missouri till Kalifornien, kände jag emellertid att någonting saknades i mitt liv. Det kändes som om jag hade gått vilse i denna förvirrade värld, och jag visste inte hur jag skulle kunna börja om mitt liv igen på ett positivt sätt. Jag började därför att be till den allsmäktige Guden om att få upplysning och vägledning och få reda på ett sätt att avlägsna den tomhet, som fanns i mitt inre. I samma stund knackade det på dörren, och då jag öppnade upptäckte jag att det var en dam, ett Jehovas vittne.

I vanliga fall skulle jag ha dragit mig tillbaka och artigt stängt dörren, men denna gång kände jag mig annorlunda på grund av att jag just hade bett till Gud om vägledning. Vi samtalade omkring fyrtio minuter, varefter hon inbjöd mig till mötena i Rikets sal. Hon tog sig också tid till att rita en karta med anvisningar om hur jag skulle komma dit. Jag hade aldrig träffat en katolik, som skulle tagit sig så mycket tid till att visa intresse för sin medmänniskas andliga intressen. Jag kände mig rörd över att denna person visade så mycket intresse för min frälsning.

Nu är jag med i Rikets sal tillsammans med min hustru Christine och sonen Phillip. Jag studerar också regelbundet bibeln. Jag hoppas bara att jag inte lärde känna Jehova alltför sent för att vinna evigt liv.”