”Följ ditt samvete”

I FRÅGOR som gäller mänskliga relationer, särskilt när det gäller ett rättskaffens, opartiskt och rättrådigt handlingssätt, blir människor ofta uppmanade: ”Följ ditt samvete.” Den som ger detta råd gör det vanligen med en axelryckning, delvis därför att han tvekar att ge sunda råd och delvis därför att han känner på sig att ett uttryckligt råd ändå inte skulle följas.

Uttrycket har blivit så vanligt att det har förlorat sin innebörd. Det är nu nästan detsamma som att säga: ”Gör vad som helst som ditt samvete ursäktar dig för.” Någon kan ha vissa samvetsbetänkligheter på en viss punkt, men han kan resonera med sig själv och räkna ut ett sätt att rättfärdiga en tvivelaktig eller oärlig handling, stilla sitt samvete och ge det en ursäkt att låta honom fortsätta.

Om någon följer detta sätt att resonera, kan han utveckla ett förhärdat eller ”skorvigt” samvete, som inte ger någon ledning alls. Det är likt ärrvävnad från ett svårt brännsår, som inte har någon känsel och som inte förmedlar någon smärta som en varning till sin ägare att dra sig bort från fara. (1 Tim. 4:2) Eftersom något sådant kan inträffa, bör ett gott råd till var och en vara motsatsen till det tidigare nämnda talesättet: Gör aldrig våld på ditt samvete.

De flesta människor har ett samvete som är känsligt i fråga om många problem i livet. Men en människas samvete kanske inte alltid leder henne in på det bästa handlingssättet, ett handlingssätt som leder till liv. Medan vårt samvete verkar som en domare för oss — tolkar och tillämpar de normer och lagar som vi tror är rätta — kan det ju också vara så att det inte är grundat på de rätta normerna — Guds normer.

Det är till exempel vanligt i vissa länder att leva i månggifte. Människorna där har inte vetat av någonting annat. Men när de får kunskap om vad bibeln säger, inser de att månggifte är i strid med Guds anordning för de kristna. De gör sedan förändringar i sina samveten och i sina liv.

Det finns också somliga kristna vilkas tro har svagheter, dvs. de har inte en klar uppfattning om vissa punkter som gäller moral och uppförande. De behöver undervisning som klarlägger principerna och deras tillämpning, så att de kommer att ha sina ”uppfattningsförmågor övade till att skilja mellan rätt och orätt”. — Hebr. 5:14.

Följaktligen måste vi allesammans fostra och öva vårt samvete, så att dess beslut är fast grundade på Guds ord. Vi behöver göra korrigeringar, när vi får upplysningar, inte bli ”självviljande okunniga”. (2 Petr. 3:5, eng. aukt. övers.) Det är först då som vi kan vara trygga och säkra i fråga om att låta vårt samvete leda oss. Samtidigt vill vi inte göra vårt eget samvete till vägledare åt någon annan. Medan vi med bibeln som grund kan vara i stånd att hjälpa någon annan att tydligare och klarare se frågorna i ljuset av grundläggande principer, vill vi också bevilja honom samma frihet som vi själva önskar, inte försöka styra hans samvete. Då skulle vi kunna skada honom, hindra honom att ha ett gott samvete inför Gud. — 1 Kor. 8:12.