Akta dig för självömkan

KUNG AHAB tyckte mycket synd om sig själv. Han lade sig på sin säng med ansiktet mot väggen och vägrade att äta. Varför det? Sjukdom eller tragiska nyheter? Nej. Hela problemet var att en av hans undersåtar, Nabot, hade vägrat att låta honom köpa en jordlott som låg alldeles vid palatset. Varför var kungen så angelägen att komma över den här jordlotten? Var det för något viktigt projekt? Nej. Han ville ha den till köksträdgård. När ägaren vägrade att lämna ifrån sig jordlotten, hängav sig kungen åt starkt överdriven självömkan. Ahab lade sig och ”tjurade”. — 1 Kon. 21:1—4.

Denna händelse, som fick monarken att verka småsint och rentav löjlig, fick förskräckliga följder. Kung Ahabs hustru, den ökända drottning Isebel, vägrade att acceptera Nabots ”nej”. Hon smidde planer för att få Nabot falskeligen anklagad för hädelse. Den lokala domstolen av äldste och förnäma män i Samaria tog del i intrigen, och Nabot blev stenad till döds. Detta banade vägen för den svage kung Ahab att ta jordlotten i besittning för att odla grönsaker där. — 1 Kon. 21:5—16.

Den som ger efter för självömkan slår in på en misshaglig kurs, vilket framgår av detta exempel med Ahab. Eftersom självömkan är en överdriven, obalanserad omsorg om det egna jaget, kan den vara mycket skadlig. Självömkan kan göra en människa dyster, grubblande och småsint, som det förhöll sig med kung Ahab. Det drar ens uppmärksamhet inåt i sådan utsträckning att kärleksfull omsorg om andra försämras eller rentav försvinner helt. Den som ger efter för självömkan kan få en förvrängd syn på allvarliga ting och kan därför visa prov på dåligt omdöme. Självömkan kan också försvaga en människa andligen och, vad värre är, få henne att kompromissa under påfrestningar och ge upp sin rena ställning inför Gud. Vi har därför goda skäl att akta oss för självömkan.

Vad kan framkalla känslor av självömkan? Det kan vara sjukdom, invaliditet, ekonomiska förluster eller tragedier, till exempel att en kär anförvant eller en nära vän dött. Som det förhöll sig i Ahabs fall kan besvikelse framkalla självömkan. En allmän känsla av misslyckande, även inbillat misslyckande, får också många människor att tycka synd om sig själva. Någon kan till exempel försöka sig på något som han inte gjort tidigare men efteråt tycka att det gick mycket illa. En känsla av missräkning och självömkan kan övervinna honom, i synnerhet om andra inte ger honom någon uppmuntran eller inte visar någon uppskattning av hans ansträngningar. Han kan rentav reagera som Ahab och dra sig undan från umgänge med andra människor. När detta händer en kristen, skadar det honom i andligt avseende. För att han skall hålla sig vid liv andligen behöver han sina kristna bröder.

För att kunna stå emot känslor av självömkan måste man ha den rätta synen på sina problem och prövningar. Vi bör betrakta oangenäma erfarenheter som tillfällen att göra framsteg i fråga om att visa prov på goda egenskaper under prövande omständigheter. Om saker och ting alltid gick friktionsfritt för oss, hur skulle vi då kunna veta om vi verkligen ägde egenskaperna tålamod, uthärdande och självbehärskning? Men prövosamma omständigheter gör oss snart på det klara med vad vi brister i. Det ger oss ett bättre utgångsläge för att göra framsteg. Någon kanske behöver ägna mera tid åt att allvarligt studera Guds ord och göra större ansträngningar att tillämpa den kunskap han inhämtar. Han kanske behöver umgås mera med sådana som är goda föredömen i fråga om värdefulla kristna egenskaper. Ja, när man betraktar de prövningar man får genomgå som tuktan eller fostran från Jehova, kommer man utan tvivel att bli mera angelägen om att sträva efter att förbättra sin personlighet och således mindre benägen att ge efter för känslor av självömkan.

En sådan inställning till prövningar stämmer överens med det inspirerade rådet: ”Håll det för idel glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika prövningar, då ni ju vet att den prövade äktheten hos er tro frambringar uthållighet. Men låt uthålligheten uträtta sitt verk fullständigt, för att ni må vara fullständiga och välbehållna i varje avseende och ingenting sakna.” — Jak. 1:2—4.

Det kan också vara till hjälp för oss att vi tänker på andra som troget har uthärdat och hur Jehova Gud belönat dem. Job är ett sådant exempel. Han förlorade alla sina ägodelar och sina barn. Hans hustru och vänner vände sig emot honom, och själv drabbades han av en vämjelig sjukdom. Men Job höll troget ut och blev senare rikligen belönad av Jehova. Bibeln berättar att Jehova ”välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än begynnelsen”. (Job 42:12) Den kristne lärjungen Jakob riktar uppmärksamheten på detta med orden: ”Se! Vi prisar dem lyckliga som har hållit ut. Ni har hört om Jobs uthållighet och har sett det slutresultat Jehova gav, att Jehova är mycket ömsint och barmhärtig.” — Jak. 5:11.

Vedermödor och svårigheter är givetvis aldrig behagliga, men vi bör aldrig glömma att de har sin övergång. Och om vi troget håller ut och vägrar att låta oss överväldigas av känslor av självömkan, så kommer vi inte att gå miste om vår belöning. Bibeln försäkrar de kristna: ”Gud är inte orättvis, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat mot hans namn.” (Hebr. 6:10) Det som många trogna Jehovas tjänare, däribland Job, fått uppleva vittnar vältaligt om att det förhåller sig så.

Något annat som kan hjälpa oss att övervinna självömkan är en uppriktig ansträngning att hysa större omsorg om andra än om oss själva. Detta stämmer överens med bibelns uppmaning: ”Var och en må fortsätta att söka den andres fördel i stället för sin egen.” (1 Kor. 10:24) Den som aktivt ger av sin tid, sina krafter och sina tillgångar för att befrämja sina medmänniskors lycka och välfärd kommer själv att bli lycklig. ”Det är lyckligare att ge”, säger bibeln, ”än att få.” — Apg. 20:35.

Vi kan också personligen vara till hjälp för dem som lätt dukar under för självömkan. Ett grundläggande mänskligt behov är att vara älskad. Vi kan därför hjälpa dem som är benägna att tycka synd om sig själva. Hur då? Genom att göra dem medvetna om att andra behöver dem, älskar dem och uppskattar dem. Man kan också hjälpa dem genom att visa dem hur de avgjort bidrar till andras lycka. Uttryck för äkta uppskattning och uppmuntran kan också göra mycket för att få dem på bättre humör, medan man samtidigt på ett rättframt och vänligt sätt kan framhålla farorna med självömkan.

Med tanke på de problem som självömkan kan vålla har vi sannerligen goda skäl att stå emot denna icke önskvärda känsla. De som bekämpar den skall finna att detta gör deras liv lyckligare och gör dem mera förnöjsamma.

”Ge aldrig rum för egennytta eller fåfänga! Var i stället ödmjuka, så att ni håller andra förmer än er själva. Tänk på andras bästa, inte bara på ert eget.” — Fil. 2:3, 4, Hedegård.