Frågor från läsekretsen
● En man som jag känner gör framsteg mot det kristna dopet, men hans visum för uppehåll i detta land har utlöpt. Vad bör jag råda honom?
Du bör helt visst berömma honom för hans önskan att lära känna Guds råd och följa det. Skriften uppmanar de kristna att vara laglydiga, att ge kejsaren det som är kejsarens. (Matt. 22:21) Följaktligen skulle det vara bra att du uppmanade den här mannen att göra vad han kan för att rätta till sitt förhållande, som för närvarande kan betraktas som en illegalt boende utlännings förhållande.
Det är tydligt att han inte stjäl, ljuger, lever i omoraliskhet eller på annat sätt överträder Guds lagar för moralen, vilka är tydligt angivna i bibeln. Vi nämner detta på grund av att en person som bryter mot Guds lagar måste ändra sinne och vända om, innan han kan bli kvalificerad för kristet dop. (1 Kor. 6:9, 10; Apg. 26:20; 2:38) Men den här mannen vill veta: Vad är att säga om att rätta sig efter landets lagar, såsom i hans fall?
Bibeln råder de kristna att lyda landets lagar i alla angelägenheter där det inte uppstår någon konflikt med Guds lag. (Rom. 13:1; Apg. 5:29) Aposteln förklarade att vi genom att vi gör detta inte behöver frukta för straff från de myndigheters sida som straffar lagbrytare. Dessutom kan vi på så sätt ha ett rent samvete. — Rom. 13:3—5.
Men Guds ord ålägger inte den kristna församlingen, genom dess tillsyningsmän, förpliktelsen att skaffa sig kännedom om alla detaljerna i alla förekommande lagar och förordningar, för att genomdriva tillämpningen av dem. Vi kan se detta i det sätt på vilket Paulus behandlade fallet med Onesimus.
Onesimus var en slav som ägdes av en kristen i Kolosse vid namn Filemon. Av någon självisk anledning flydde Onesimus till Rom, så att han skulle kunna försvinna i folkmassan där; han kan till och med ha bestulit sin herre innan han flydde. I Rom kom Onesimus som förrymd slav (latin: fugitivus) i kontakt med Paulus, blev kristen och betjänade Paulus. Med tiden uppmanade Paulus Onesimus att återvända till sin lagenlige herre, och Paulus uppmuntrade till och med Filemon att ta emot Onesimus såsom en broder och att behandla honom välvilligt. — Filem. v. 8—22.
Lägg märke till att medan Onesimus befann sig i Rom överlämnade aposteln Paulus honom inte till de romerska myndigheterna för att bestraffas som en förrymd slav och eventuellt tjuv. Vi vet av Paulus’ skrifter att han menade att en kristen skulle lyda landets lag, men det är tydligt att han inte betraktade det som församlingens plikt att tjäna som ett redskap åt myndigheterna genom att som en polis bevaka enskilda människors liv. Vi kan också lägga märke till att Onesimus’ situation inte betraktades som en barriär som hindrade att han blev döpt. Till sist valde Onesimus, troligen föranledd till detta av sådana råd som tidigare hade nedtecknats i Romarna 13:1—5 och av Paulus’ personliga uppmaningar, att återvända till sin lagenlige herre.
Den kristna församlingen i vår tid följer en kurs som är samstämmig med detta bibliska mönster. Det är inte så att församlingen, innan en person tillåts bli döpt eller tillåts fortsätta att tillhöra den, gör en kontroll för att se om hans eller hennes hus är i överensstämmelse med varje detalj i byggnadsbestämmelserna, om han eller hon har uppfyllt alla detaljer i fråga om sin rättsliga ställning i landet osv.
Detta antyder inte på något vis att Guds folk bekymrar sig föga om kejsarens lagar. Tvärtom är vi välkända som ett folk som strävar efter att vara laglydigt; många representanter för myndigheterna har lovprisat Jehovas vittnen för detta. Det är alldeles som Paulus skrev om att lyda den styrande myndigheten: ”Fortsätt då att göra det goda, och du skall få beröm av den.” — Rom. 13:3.
I all synnerhet bör de män som tar ledningen i församlingen vara exemplariska i detta avseende. Bibeln säger om äldste och biträdande tjänare att de bör vara ”oförvitliga”, ”ha utmärkt vitsord från utomstående” och vara fria från ”anklagelse”. (1 Tim. 3:2, 7, 10) En kristen, som väljer att inte bry sig om välkända lagliga krav från ”kejsaren”, skulle väl således inte vara i den ställningen att han kan föreslås till sådana tjänsteställningar i församlingen. Män som föreslås för sådana privilegier bör vara sådana som ”stadigt håller sig till det trovärdiga ordet”, inte bara i det de säger, utan också i hur de väljer att leva, vilket inbegriper hur de tillämpar rådet att ge ”kejsaren de ting som är kejsarens”. — Tit. 1:7—9.
Det är riktigt att varje människa, kristen eller inte, är personligen ansvarig beträffande hur hon rättar sig efter gällande lagar, förordningar och bestämmelser. Men du skulle likväl visa omtanke genom att tala med den du känner om dessa skriftenliga tankar. Bibelns råd om att vi skall vara lydiga mot myndigheternas lagar är sannerligen förståndigt och till vårt bästa. Genom att tillämpa detta råd kan de kristna undvika besvärliga problem och ha ett rent samvete när de tjänar Gud.