En förlorad son vänder åter

FÖRSTA gången jag kom i kontakt med Jehovas vittnen var år 1956, då jag var tretton år. Det var när min styvfar började studera med ett vittne som arbetade på samma arbetsplats som han. När jag var omkring femton år blev jag döpt. Sedan, när jag var sexton år, började jag handla dåraktigt, som många tonåringar gör, och kom att hänge mig åt omoraliskhet tillsammans med en flicka i skolan. Kort därefter blev jag utesluten ur den kristna församlingen, och då gick jag in i armén. Sedan jag varit där i två veckor beslöt jag att ta ståndpunkt för bibelns principer. Två av oss fattade en sådan ståndpunkt där i Fort Ord, och vi blev psykiskt och fysiskt misshandlade. Denna misshandel inbegrep att vi blev slagna, inspärrade i ensamcell, satta på svältranson osv. Efter tre månader blev jag avförd ur rullorna med goda vitsord. Detta kunde jag inte förstå förrän flera år senare, då jag fick reda på att min riktige far, som är en del av världen och är mycket inflytelserik, hade ordnat med detta hedersamma avsked.

Min riktige far var mycket slug och listig, och det dröjde inte länge förrän han fick kontroll över mitt liv. Jag blev engagerad i politiken och maktkampen, i hasardspel, i att manipulera med stora penningsummor, med andra ord i vad som kallas den ”organiserade brottsligheten”. Men alltid när jag såg vittnena eller deras publikationer längtade jag efter välsignelser från Jehova och efter att få vara tillsammans med hans folk. Jag ville allvarligt uppmana dem: ”Slå vakt om er andlighet. Låt ingenting komma i vägen för er och hindra er att tjäna Jehova.”

I augusti 1974, omkring femton år efter det att jag blivit utesluten, ringde min styvfar, som nu var kretstillsyningsman bland Jehovas vittnen, till presiderande tillsyningsmannen i västra församlingen i Palm Springs och bad att någon av de äldste skulle besöka mig och lämna mig The Watchtower för 1 augusti 1974 [Vakttornet för 15 november 1974], som innehöll artikeln: ”Guds barmhärtighet pekar ut vägen tillbaka för dem som farit vilse.” Vid det laget hade jag slagit mig till ro och blivit engagerad i televisionsbranschen, och jag var nu chefens ställföreträdare vid en TV-station i Kalifornien. När en äldste i församlingen kom och talade med mig och hade med sig det här speciella numret av The Watchtower, tänkte jag på hur gärna jag skulle vilja komma tillbaka, men hur naiv den här brodern måste vara. Jag hade fortfarande förbindelser med den undre världen och var så djupt förankrad i världen att jag menade att jag aldrig kunde komma loss.

Senare fick jag reda på att äldstebrodern hade tyckt att jag visat allvarligt intresse. Jag var också med vid några möten, och under de följande sju månaderna besökte han mig regelbundet på TV-stationen.

I december 1975 kom den här äldstebrodern åter till mitt kontor. Det första jag tänkte var: ”Var har du varit?” Jag var så glad att se honom och kände på nytt en åstundan efter andliga ting. Jag var mer än glad att få hjälpa vittnena att få sändningstid för att ge publicitet åt situationen i Malawi. Den här gången var jag besluten att göra något åt sanningen, och äldstebrodern hjälpte mig att inse betydelsen av bön och att förtrösta på Jehovas barmhärtighet och kärleksfulla omtanke.

Under de följande månaderna började jag rensa upp i mitt liv. Först vidtog jag förändringar i mina affärer för att vara ärlig och hederlig. Det dröjde inte länge förrän jag måste söka mig ett annat arbete. Mina inkomster minskade med mer än 60 procent. Jag skar av alla förbindelser med den organiserade brottsligheten och avstod från en liten förmögenhet i aktier, som kom från hasardpengar. Därefter började jag rena mitt liv i moraliskt avseende. Min hustru gav gensvar till att börja med, men sedan lämnade hon mig. Allt detta gav mig ett utmärkt tillfälle att ge politiker, direktörer och många andra, som kanske annars inte skulle ha fått något vittnesbörd, en chans att höra sanningen. Det svåraste var att rikta deras uppmärksamhet på Jehovas paradisiska jord men sedan bli tvungen att tala om att jag för tillfället inte var i stånd att kalla mig ett Jehovas vittne.

Men i april 1976, sedan jag varit utesluten i nästan sjutton år, blev jag återupptagen som ett av Jehovas kristna vittnen. Att få bära det namnet är det största privilegium man kan tänka sig och att få tala med andra om Jehovas underbara uppsåt. Att bli ren, fri och få åtnjuta Jehovas välsignelse igen har varit en oförglömlig erfarenhet.

Jag har haft privilegiet att sprida mycket biblisk litteratur och har funnit några som visat verkligt intresse. Men det jag glatt mig mest åt gäller min privatsekreterare på TV-stationen. Eftersom hon varit min sekreterare i några år, blev hon fullständigt förbluffad över att se de snabba förändringarna hos mig. Detta väckte hennes intresse, och i februari 1976 började hon studera bibeln tillsammans med två av sina barn i tonåren. Och vid en kretssammankomst för Jehovas vittnen den 12 september 1976 blev hon ett överlämnat, döpt vittne. — Insänt.