Frågor från läsekretsen

● Det förefaller mycket ofta vara så att äkta män överlåter uppgiften att fostra och tukta barnen på hustrun. Vad säger bibeln om detta? Är det verkligen ”hustruns arbete”?

Det är riktigt att männen på många håll menar att det är hustrun som skall ge vägledning och tillrättavisning åt barnen. Men bibeln instämmer inte i detta; den visar tydligt att båda makarna har denna plikt. — Ords. 1:8.

Man bör naturligtvis ha en resonlig och realistisk inställning till omständigheterna i många familjer. Ofta utför mannen sitt förvärvsarbete för att försörja familjen utanför hemmet, och därför är han borta från familjen en stor del av dagen. Och i många fall arbetar hustrun i hemmet det mesta av tiden och ger där sitt värdefulla bidrag till hela familjens lycka och välbefinnande. Om hon är den medlem av det ”lag”, som man och hustru utgör, som är i kontakt med barnen regelbundet under dagen, är det naturligt att hon ger dem en stor del av den vägledning och tuktan som de behöver.

Men vad som fler och fler kvinnor i själva verket harmas över är mannens motvilja mot att ta del i att fostra barnen, när han är hemma hos familjen.

Det bibeln säger om fostran och tuktan av barnen är både vist och lärorikt. Vi läser till exempel: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal. Tukta din son, så skall han bliva dig till hugnad och giva ljuvlig spis åt din själ.” (Ords. 22:6; 29:17) Gud lägger ansvaret på både fadern och modern. Således lyder Guds råd till barn: ”Min son, bevara din faders bud och förkasta icke din moders undervisning. Hör din fader, som har fött dig, och förakta icke din moder, när hon varder gammal.” (Ords. 6:20; 23:22) Även om en man kan vara borta från hemmet under dagen, bör han följaktligen vara aktivt intresserad av att fostra sina barn framgångsrikt. Han är inte enbart ”familjeförsörjare”.

När han kommer hem, kan han emellertid vara trött och söka ”lugn och ro”. När ett återkommande problem som inbegriper barnen tas upp, kan han därför vara frestad att säga till sin hustru: ”Du får sköta det där. Du är tillsammans med dem hela dagen, och därför kan du räkna ut vad som är bäst för dem.” Det kan hända att hon kan göra det, eftersom hon kan ha varit tvungen till det under dagen. Men när hennes man är hemma, varför skulle han inte då samarbeta med henne i fostran av barnen? Det skulle vara kärleksfullt och omtänksamt av honom att göra det.

Dessutom är han som familjens överhuvud av Gud ålagd ansvaret att ta ledningen i att ge barnen vägledning och tillrättavisning. Guds ord säger: ”Ni, fäder, håll inte på med att reta upp era barn, utan fortsätt att uppfostra dem i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning.” (Ef. 6:4) Bibeln jämför också gagnelig tuktan från Jehova Gud med den välmotiverade tuktan från en mänsklig far, tuktan som hos barnen frambringar respekt och ger fridsam frukt. — Hebr. 12:7—11.

Detta betyder emellertid inte att det helt och hållet är hans arbete när han kommer hem. Nej, bibeln delar inte upp ansvaret efter timmarna på dagen. Den äkta mannen och hustrun är ett lag, i vilket båda delar ansvaret, och var och en av dem bör vara omtänksam om den andre. De bör båda inse att de tillsammans har det skriftenliga ansvaret att hjälpa och leda sina barn närhelst de kan. (5 Mos. 11:18—21) När den äkta mannen och hustrun samarbetar i fråga om att göra detta, är det sannolikt att det leder till lycka och framgång. Barnen kommer helt visst att ha nytta av att få kärleksfull vägledning och tuktan från båda föräldrarna. Och den äkta mannen kommer sannolikt att finna att hans hustru inte är fylld av harm, utan att hon känner tillfredsställelse av att veta att hon äger hans kärlek och samarbete.

Även i ett samhälle eller land där det är brukligt att överlåta fostran och tuktan av barnen åt hustrun, är det vist och förståndigt och gagneligt att vi följer det sätt som beskrivs av vår Skapare i hans inspirerade ord. Fostran och tuktan av barnen är alltså inte ”hustruns arbete” — det är ett arbete för båda föräldrarna.