De får ”njuta vad gott är på grund av sitt hårda arbete”
PUSAN i Korea är en stad som myllrar av folk. På mindre än trettio år har befolkningen ökat explosionsartat från en kvarts million till en och en halv million, och invånarantalet ökar fortfarande! Pusan blev plötsligt en viktig stad under Koreakriget, då den under en tid tjänade som landets tillfälliga huvudstad och flyktingcentrum för många tusen som flydde för den kommunistiska invasionen.
Bland dessa flyktingar fanns några som trodde på bibelns löften beträffande Guds rike, och de gjorde precis detsamma som de första kristna gjorde, när de ”hade blivit kringspridda” — de höll i med att förkunna ”ordets goda nyheter”. Detta ledde till att en församling av Jehovas vittnen bildades i Pusan. Det var år 1950. Men år 1976 hade denna första församling förmerat sig till femtiofyra församlingar i Pusanområdet. — Apg. 8:4.
Denna utvidgning och befolkningsökningen har medfört problem. I den till trängsel fyllda staden blev det nära nog omöjligt för Jehovas vittnen att hyra lokaler för sina kretssammankomster, som hålls en gång i halvåret. Vad kunde man göra åt saken? I många länder i västvärlden hade vittnena byggt hallar för att kunna hålla dessa sammankomster. Om man kunde göra detta i Amerika och Europa, varför då inte också i Asien? Och det var just vad de koreanska vittnena bestämde sig för.
Hur skulle de kunna finansiera detta stora projekt i ett land som var så hårt pressat av ekonomiska problem? Ett av vittnena sålde sin affärsrörelse och donerade mycket av inkomsterna till bygget av sammankomsthallen. Detta satte fart på det hela, och de nödvändiga bidragen inflöt, så att hallen var så gott som betald när den stod färdig. Utan tvivel förmådde Jehovas ande hans folk att helhjärtat understödja denna strävan, som så småningom skulle medföra storslagna andliga välsignelser för dem.
Arbetet måste utföras snabbt, mellan vinterns slut och kretssammankomsternas början på våren. Och man byggde den på bara två månader! Största delen av bygget utfördes av frivilliga, och vittnena arbetade så snabbt att de häpna grannarna inte kunde tro att de hade åtlytt det fyra timmar långa utegångsförbudet vid midnatt. Men det hade de. Och resultatet blev en fin betongbyggnad, ljus och trevlig, med sittplatser för omkring 1.200 personer.
”Sittplatser” — ja, enligt koreansk sed på golvets vackra träplattor. Den dag sammankomsthallen överlämnades — den 5 april — trängde man in 1.300 personer. När de gick in, fick var och en en plastpåse att lägga skorna i och ett minne av tilldragelsen, som seden är i Österlandet — vid detta tillfälle en kulspetspenna med inskription från överlämnandet. Alla var förtjusta över det ljusa podiet, den utmärkta högtalaranläggningen, dopbassängen på andra våningen och den österländska trädgård som bredde ut sig framför byggnaden.
Talet för överlämnandet hölls av Milton Hamilton, en av de energiska missionärer som hade hjälpt till att befästa Jehovas verk i Pusan omedelbart efter Koreakriget. Omkring tjugofem missionärer hade arbetat i Pusan under årens lopp, och hur gläder sig inte alla dessa nu tillsammans med de infödda vittnena där över att få ”njuta vad gott är på grund av sitt hårda arbete”! Jehovas vittnen i Pusan är glada över att de fått denna sammankomsthall, som är den första i Österlandet, och tårar av glädje gav bevis för deras tacksamhet. — Pred. 2:24, NW.
[Bild på sidan 46]
Sammankomsthallen i Pusan i Korea