Filemon: kristen broderlig kärlek — inte ett ”socialt evangelium”

KRISTNA människor med exakt kunskap i bibeln vet att de inte är bemyndigade att förändra världen. De är i världen men är ingen del av den. (Joh. 15:19; 17:16) Därför inriktar de sig inte på att söka förbättra världsförhållandena, eftersom såväl bibeln som mänsklig erfarenhet visar att försök i den riktningen är fåfänga. De kristna i våra dagar söker i stället efterlikna Jesus och hans apostlar genom att predika de goda nyheterna om Guds rike och framhålla hur viktigt det är att man tar emot Jesus Kristus som sin frälsare, om man skall vinna evigt liv. Missgynnade människor som tar emot dessa goda nyheter kommer i en mycket mer gynnad ställning än vem det vara må som kan vinna ekonomiska och andra samhälleliga fördelar men saknar tro på Jehova Gud och inte hoppas på Guds rike. — Matt. 24:14; Joh. 3:16.

När vi förstår dessa principer, begriper vi varför Paulus i sitt brev till slavägaren Filemon ger uttryck åt kristen kärlek, fastän han inte predikar något ”socialt evangelium”. Vi kan också förstå varför Paulus sände tillbaka den förrymde slaven Onesimus (som Paulus hade hjälpt att omvända sig) till hans kristne husbonde och inte tillrådde honom att fortsätta att utnyttja sin olagliga frihet från slaveri.

Det har med rätta sagts att Paulus’ brev till Filemon är ett mästerverk av tillgivenhet och takt. För det första var det Paulus som hade fört de goda nyheterna om kristendomen till Filemon och på så sätt hjälpt honom att bli frigjord från hedendomens och syndens träldom. Stod inte Filemon då i stor skuld till aposteln? Det säger sig självt att Filemon kan ha varit vred på Onesimus av mer än ett skäl. Onesimus hade inte endast, genom att ge sig av, berövat sin husbonde avsevärd, betydelsefull tjänst, utan skildringen tyder på att han också hade tagit saker eller pengar från sin husbonde, kanske för att betala för sin resa till Rom. Det var således för att Filemon välvilligt skulle ta sin slav tillbaka som Paulus skrev det här brevet.

Paulus inleder med hälsningar till vissa personer, och han inbegriper då den församling som kommer tillsammans i Filemons hus. Därpå lovordar han Filemon för dennes kärlek, tro och tillgivenhet, som han visat både Paulus och andra. Efter denna taktfulla inledning påminner aposteln om att han, Paulus, fast han kunde befalla Filemon ”att göra vad som är tillbörligt”, hellre vill förmana honom. Till att göra vad? Till att ta tillbaka slaven Onesimus — välvilligt, naturligtvis. Paulus hade gärna velat behålla Onesimus’ tjänster, eftersom han var till stor nytta för Paulus, men något sådant ville han inte göra utan Filemons samtycke.

Det förhållandet att Onesimus rymt sin väg vändes i själva verket till det goda, för nu kunde Filemon få honom tillbaka, inte längre som en ovillig, kanske oärlig slav, utan som en ärlig, villig kristen broder. Paulus lägger ännu större kraft vid sin begäran genom att be Filemon att han, då han tar tillbaka sin slav, rentav välkomnar honom såsom han skulle välkomna Paulus själv, om han skulle komma till honom. Ifall Onesimus hade gjort sin husbonde någon orätt på annat sätt, kunde Filemon skriva upp det på Paulus’ räkning; Paulus skulle betala igen det. För att få Filemon att ännu villigare gå med på Paulus’ förslag påminner Paulus honom om den skuld han står i till Paulus för att han över huvud taget blivit en kristen. På grund av allt detta är Paulus viss om att Filemon rentav kommer att göra mer än Paulus ber honom göra.

Paulus skrev detta brev medan han var i fängelse eller satt i husarrest i Rom, ungefär vid samma tid som han skrev sina brev till församlingarna i Efesus, Filippi och Kolosse, dvs. någon gång under åren 60—61 v.t. I avslutningen av sitt brev säger Paulus att han hoppas att han genom de böner som medkristna frambär på hans vägnar snart skall slippa ut från sitt fängelse i Rom, och därför ber han Filemon ordna med en tillfällig bostad åt honom. Av Paulus’ andra brev till Timoteus vet vi att dessa böner verkligen blev besvarade; Paulus blev frigiven och kunde fortsätta sin missionärsverksamhet.

Paulus’ brev till Filemon kan sägas betona en utmärkt princip som alla åt Gud överlämnade kristna gör väl i att ha i minnet, om de får lida till följd av ekonomiska eller andra samhälleliga orättvisor eller diskriminering. Och vad är det? Att de, på grund av att de känner Jehova Gud och Jesus Kristus och hoppas på Guds rike, har en långt bättre lott i livet än de människor, som inte lider till följd av sådana ting men som inte har tagit emot bibelns sanningar och är utan hopp.