Frågor från läsekretsen

● Om någon, efter det att laglig skilsmässa erhållits, får veta att hans eller hennes tidigare äktenskapspartner hade gjort sig skyldig till äktenskapsbrott eller annan grov sexuell omoraliskhet före skilsmässan, skulle detta då ge skriftenlig giltighet åt den lagliga skilsmässan? Skulle förlåtelse av en enstaka handling av äktenskapsbrott utesluta att man erhöll skilsmässa på skriftenliga grunder, om det senare kom i dagen att det hade varit fråga om talrika omoraliska handlingar? — Sverige.

Det förekommer fall då kunskap om att en skild äktenskapspartner begått äktenskapsbrott eller bedrivit annan grov sexuell omoraliskhet före skilsmässan skulle ge giltighet åt en redan erhållen skilsmässa. Förlåtelse av ett enda fall av äktenskapsbrott betyder inte nödvändigtvis att tidigare begångna men inte avslöjade befläckelser av äkta säng likaså blir förlåtna.

Enligt Skriften är det inte så att äktenskapsbrott eller annan grov sexuell omoraliskhet automatiskt upplöser äktenskapsbanden, men den oskyldiga parten får därigenom giltig grund att erhålla skilsmässa. (Matt. 5:32; 19:9) Å andra sidan är det i Guds ögon inte så att en skilsmässa som erhållits utan skriftenlig grund gör någondera parten fri att gifta om sig. Från bibelns ståndpunkt sett motsvarar en sådan skilsmässa en laglig hemskillnad.

Aposteln Paulus’ råd till gifta människor lyder: ”En hustru må icke skilja sig från sin man (om hon likväl skulle skilja sig, så förblive hon ogift eller förlike sig åter med mannen), ej heller må en man förskjuta sin hustru.” — 1 Kor. 7:10, 11.

Det är visserligen mycket sällsynt bland sanna kristna, men det kan ändå bli hemskillnad, och denna hemskillnad kan göras laggiltig genom ett skilsmässobeslut på andra grunder än ”otukt”. En kristen i denna situation kan senare få reda på att den andra parten begått äktenskapsbrott före skilsmässan. En kristen i den situationen har då att fatta beslut om han eller hon skall använda detta som grundval för att inför församlingen fastställa sin skriftenliga rätt att gifta om sig. Om han eller hon, efter att inför församlingens dömande kommitté ha fastställt sin skriftenliga frihet från den andra parten, beslutar att gifta om sig, skulle ingen anklagelse för äktenskapsbrott riktas mot honom eller henne.

Den oskyldiga parten kan emellertid besluta att inte använda detta som en grund för att fastställa sin skriftenliga frihet till omgifte. Det kan hända att det var många år sedan som den andra parten begick äktenskapsbrott eller bedrev grov sexuell omoraliskhet. Den oskyldiga parten kan ha levat tillsammans med den andra parten i äktenskapsanordningen under många år efter den omoraliska gärningen (som vid den tiden inte var känd) och före hemskillnaden. Därför kan den oskyldiga parten, även om de nu är skilda, vilja förlåta det orätta som inträffat i det förflutna, i tro att detta är vad han eller hon skulle ha gjort om saken hade uppenbarats då. (Ef. 4:32) Den oskyldiga parten kanske hyser hoppet att på nytt försonas med den tidigare äktenskapskontrahenten och återigen ingå ett lagligt äktenskap med honom eller henne.

Vad är då att säga om den andra situationen, den då en person, som fortfarande är gift, efter att ha förlåtit en handling av äktenskapsbrott längre fram får kännedom om andra handlingar av sexuell omoraliskhet eller perversitet av den skyldiga parten, handlingar som begåtts innan förlåtelse gavs? Detta skulle ge den oskyldiga parten möjlighet att ta saken under förnyat övervägande. Bibeln visar att också Jehova betraktar ett utövande av synd som långt allvarligare än en enstaka handling av synd. (1 Joh. 1:8—2:1; 3:4—6; NW) En man eller kvinna kan vara villig att förlåta en enstaka handling av äktenskapsbrott, men han eller hon kan känna det annorlunda i fråga om att förlåta ett utövande av sexuellt orätta handlingar under en längre tid. I ett sådant fall skulle somliga personer återigen välja att förlåta den skyldiga parten, medan andra kan vilja använda detta nya bevis för att erhålla skilsmässa och inför församlingen fastställa sin skriftenliga frihet att gifta om sig. Detta är tillämpligt på personer som lever åtskils såväl som på sådana som fortfarande lever tillsammans som man och hustru.

Följaktligen kan handlingar av äktenskaplig otrohet som inte förlåtits i det förflutna utgöra en grundval för att på ett skriftenligt sätt fastställa rätten att upplösa äktenskapsbanden i Guds ögon. Den som väljer att göra detta måste naturligtvis vara villig att axla detta ansvar inför sin Skapare. Församlingens äldste kan personligen mena att det skulle ha varit riktigare att ge förlåtelse, men de överlåter saken i Jehovas händer, hans som är den slutlige domaren. Han ensam känner hjärtat och motiven hos den person som söker fastställa sin skriftenliga frihet att gifta om sig. (1 Kor. 4:5) Men vilken som helst handling av äktenskaplig otrohet som klart och tydligt blivit förlåten i det förgångna kan inte längre fram användas som skriftenlig grundval för att erhålla en skilsmässa eller för att fastställa rätten till omgifte.

Man kan lägga märke till att den kristna församlingen i dessa angelägenheter vägleds av Skriften och inte av lagliga bestämmelser som man håller fast vid i vissa länder och som inte tillåter att nya bevis läggs fram efter det att ett fall en gång har hörts och avgjorts.

● Varför omnämner Vakttornets publikationer bara sju världsvälden, då det uppenbarligen har funnits andra mäktiga välden ned genom århundradena? — USA.

Vakttornets publikationer är inte godtyckliga, då de omnämner bara sju världsvälden. Detta görs alltid i ett bibliskt sammanhang och inte på ett allmänt sätt eller i profant avseende. Uppenbarelseboken nämner uttryckligen ”sju konungar”. I Uppenbarelseboken 17:9, 10 läser vi: ”De äro ock sju konungar; fem av dem hava fallit, en är, och den återstående har ännu icke kommit.”

Det är uppenbart att det under århundradenas lopp är långt mer än sju bokstavliga ”konungar” som har utövat styre. De sju ”konungar” som omtalas här måste således representera särskilda riken eller välden, av vilka det sjätte utövade styrelsen på den tid då aposteln Johannes upptecknade dessa ord. I Daniels bok i bibeln uppenbaras namnen på tre av dessa välden — Babylon, Mediens och Persiens tvåmaktsvälde samt Grekland. (Jämför Daniel 2:37—43; 7:1—7; 8:20, 21.) Alla dessa tre stora makter hade direkta mellanhavanden med Guds forntida förbundsfolk, israeliterna.

Med denna förklaring i Daniels bok kan vi identifiera de övriga av de sju ”konungar” som är omnämnda i Uppenbarelseboken 17:9, 10. De måste vara stora välden som haft direkta mellanhavanden antingen med Guds forntida förbundsfolk eller med hans nya nation, det andliga Israel, som består av lojala lärjungar till Jesus Kristus. (Rom. 2:28, 29; Gal. 6:16) Innan Babylon tillintetgjorde Jerusalem och ödelade Juda land, utövade två andra stora välden avsevärt inflytande över israeliterna. Det första, Egypten, förslavade dem under många år, och det andra, Assyrien, tillintetgjorde tiostammarsriket Israel och ödelade också många städer i Juda. Efter Babylon styrde Persien över Judeen till dess det grekiska styret trängde undan det persiska. Längre fram härskade Rom över judarna.

De fem kungar som hade ”fallit” vid den tid då aposteln Johannes skrev Uppenbarelseboken (omkring år 96 v.t.) var följaktligen: Egypten, Assyrien, Babylon, Medo-Persien och Grekland. Det världsvälde som då härskade var Rom. När det gäller det som skulle komma, så är det anglo-amerikanska världsväldet mycket framträdande bland dem som har utövat stor myndighet sedan det forntida Roms dagar. Och historien bekräftar att det angloamerikanska världsväldet under såväl första som andra världskriget vidtog kraftiga åtgärder mot dem som är andliga israeliter.a

Det har således funnits andra stora makter, men bara sju av väldena passar in på den bibliska benämningen ”sju konungar”.

[Fotnoter]