Vad ligger bakom kristenhetens religiösa arkitektur?
MÅNGA människor kan bli förvånade när de får veta att denna världens religioners arkitektur inte har något ädelt ursprung. Den har i stället mycket gemensamt med ett byggnadsprojekt som företogs för många hundra år sedan i trots mot Guds uppsåt för människosläktet att sprida ut sig över jordens yta. — 1 Mos. 11:4.
Detta inträffade kort efter den världsomfattande syndafloden på Noas tid. Ett avsevärt antal av den mänskliga familjen slog sig ner på Sinears lågslätt längs floden Eufrat. (1 Mos. 11:2) Där började de bygga en stad, Babel, och ett torn. Detta torn var utan tvivel en ziggurat, som skulle användas vid dyrkan av falska gudar. I Encyclopædia Judaica heter det:
”Forskarna är överens om att den byggnad som omtalas i Första Moseboken, kapitel 11, uppenbarligen är en ziggurat, ett mesopotamiskt tempeltorn. Ziqquraten ... var den centrala delen av de stora tempel som byggdes i alla betydande städer i Mesopotamien.” — Band 4, sidan 23.
Den som låg bakom byggandet av Babel och dess torn var utan tvivel mannen Nimrod, en sonsonsson till Noa. Detta antyds av att Nimrods rike enligt bibeln ”hade sin begynnelse i Babel”. (1 Mos. 10:9, 10) Den judiska traditionen, som upptecknats av Josefos i det första århundradet v.t., förbinder dessutom Nimrod med detta projekt. Vi läser: ”Han förvandlade också så småningom styrelsen till tyranni, eftersom han inte såg något annat sätt att vända människor bort ifrån att frukta Gud än att bringa dem i ständigt beroende av hans makt. ... Nu var den stora hopen mycket redo att följa Nimrods beslut och att betrakta det som ett utslag av feghet att underkasta sig Gud; och de byggde ett torn.”
Skaparen, Jehova Gud, gäckade planerna för dem som byggde Babel. Han förbistrade deras språk och tvingade dem att skingra sig. (1 Mos. 11:7—9) Men detta innebar inte att man slutade bygga höga byggnader för gudsdyrkan. I boken Error’s Chains: How Forged and Broken (Villfarelsens kedjor: Hur de smitts och brutits) heter det:
”De heliga byggnaderna [i Kaldeen] tycks ofta ha varit byggda i form av en pyramid med trappsteg eller avsatser, som bildade en serie terrasser, var och en av dem mindre än den närmast under. Detta är den traditionella byggnadsstil som härrör från Babels torn. Samma tendens att bygga höga heliga byggnader kan iakttas i pagoderna i Indien, Burma och Kina, i de muhammedanska tornen, till exempel Koutub Minar, och i spirorna på kristna kyrkor [kursiverat av oss]. Syftet tycks först ha varit att komma närmare himlakropparna, som var föremål för dyrkan.”
Kristenheten har alltså inte ens i sin arkitektur undgått att komma under icke-kristet inflytande. Detta inflytande har förvrängt den grundläggande kristna sanningen. Beträffande utformningen av kristenhetens religiösa byggnader skriver André Biéler i sin bok Architecture in Worship (Arkitekturen i gudsdyrkan): ”De som bygger ger passivt efter för alla slags dolda påtryckningar, för konventioner, för undermedvetna sedvänjor och för religiösa traditioner som är helt främmande för den kristna tron.” Hur har det blivit så?
Det var inte någon större risk att de första kristna skulle vilja bygga tempel liknande det som en gång stått på Moria berg i Jerusalem. De visste att detta tempel hade tjänat Guds syfte och i uppfyllelse av Jesu profetia blivit förstört av romarna år 70 v.t. — Matt. 24:1, 2.
Det fanns emellertid en annan kraft som utövade påtryckningar på till bekännelsen kristna. André Biéler skriver: ”Orientaliska och grekisk-romerska hedniska kulter ledde ständigt kristendomen på villovägar.” Forntida hedniska kulter lade huvudvikten vid det man kan se. Templen utformades så att de skulle fylla gudsdyrkarna med vördnad och förundran. Guden, som representerades av ett beläte, ansågs bo i helgedomen. En särskild plats avskildes för prästerna.
Men den sanna gudsdyrkan är inte beroende av någon bestämd plats eller av närvaron eller användningen av synliga ting. Som Jesus Kristus förklarade för en samaritisk kvinna: ”Den tid kommer, då det varken är på detta berg [Gerissim] eller i Jerusalem, som I skolen tillbedja Fadern. I tillbedjen, vad I icke kännen, vi tillbedja, vad vi känna ... men den tid skall komma, ja, den är redan inne, då sanna tillbedjare skola tillbedja Fadern i ande och sanning; ty sådana tillbedjare vill Fadern hava.” (Joh. 4:21—23) Aposteln Paulus sade likaså till atenarna: ”Den Gud, som har gjort världen och allt vad däri är, ... han bor icke i tempel, som äro gjorda med händer.” — Apg. 17:24.
Dessa sanningar blev snart förvrängda, allteftersom de till bekännelsen kristna gav efter för hedniskt inflytande. Under de århundraden som följde på Jesu Kristi apostlars död byggde man imponerande byggnader. Dessa byggnader var mycket mer än bara platser där de till bekännelsen kristna kunde församlas. I likhet med de hedniska templen var dessa byggnader i sig själva avsedda att fylla gudsdyrkarna med vördnadsfylld bävan och kom att betraktas som helgedomar, Guds hus.
Gudsdyrkarna förlorade ur sikte att ordet ”kyrka” i bibeln inte har avseende på en byggnad, utan på folket. De insåg inte längre att materiella tempel, katedraler och liknande praktfulla byggnader i sig själva inte var heliga för Gud. De förstod inte sanningen att de med anden smorda kristna på jorden utgör ett tempel som Gud bebor genom ande. — 1 Kor. 3:16, 17.
Kristenhetens religiösa arkitektur förvrängde sanningen på ännu ett sätt. Det inre av katedraler och kyrkor var så utformat att prästerskapets klass skulle skiljas från lekmännen. I det särskilda område som avskilts för prästerna utförde dessa ritualistiska ceremonier vid altaret. En grupp av till bekännelsen kristna tillmättes alltså större helighet än en annan grupp. Detta innebar en motsägelse av den sanningen att alla Guds hängivna tjänare är ”heliga”, att de alla är ”bröder”. — Matt. 23:8—10.
De flesta av kristenhetens platser för gudsdyrkan fortsätter också, i likhet med de hedniska templen, att vara prydda med gudabeläten eller bilder. I allmänhet finner man någon bild av Jesus eller kanske bara av ett kors någonstans i eller på dessa byggnader. Eftersom flertalet lär att Jesus är den ”andra personen” i en ”treenig Gud”, efterliknar de i själva verket de forntida hedningarna, som placerade beläten eller avbildningar av gudarna i sina tempel.
Hur kan du ha gagn av att känna till detta? Jo, utformningen av platsen för gudsdyrkan kan hjälpa oss att identifiera det folk som representerar den sanna kristendomen i denna tid. Man bör kunna förvänta att de sanna kristna inte lägger huvudvikten vid imponerande byggnader, utan vid människorna. Mötesplatsens utformning bör visa att alla som församlas utgör en enda församling av bröder och systrar. Varken det inre eller det yttre bör prydas med gudabilder och ikoner, som betraktas som heliga. Arkitekturen bör stämma överens med det förhållandet att undervisningen från Guds ord är det verkligt betydelsefulla. Fyller de Rikets salar som Jehovas vittnen använder dessa krav? Varför inte själv besöka dem och ta reda på den saken?