Stoltheten är farlig
KÄNNER du dig dragen till människor som uppträder som om de alltid hade rätt? Stöts du inte i stället bort av dem som ständigt skryter över sina förmågor och prestationer, sin rikedom eller ställning? Förargar det dig att somliga människor är mycket snabba att påpeka andras misstag men vägrar att erkänna sina egna och till och med blir förnärmade när de får sin uppmärksamhet riktad på någon svaghet?
Ja, sådana uttryck för stolthet stöter bort och irriterar. Det kan inte råda något tvivel om att stoltheten har en dålig inverkan på andra, att den river ned i stället för att bygga upp. Den kan ge upphov åt hårda känslor och till sist fördärva de goda förhållandena till medmänniskorna.
Vad är stolthet i verkligheten? Det är en omåttlig självkänsla; en orimlig känsla av överlägsenhet i fråga om talanger, vishet, skönhet, rikedom och rang. Stoltheten visar sig vanligen till det yttre genom ett högdraget, högfärdigt och självmedvetet uppträdande.
Eftersom stoltheten är ett vanligt fel bland ofullkomliga människor, gör vi väl i att tygla den och därigenom undvika dess skadebringande verkningar. Detta kräver att vi utvecklar eller vidmakthåller ett uppriktigt erkännande av att stoltheten inte har någon giltig grundval. Oberoende av ras, nationalitet, utbildning, förmågor, prestationer eller ekonomiska omständigheter är alla människor syndare och avkomlingar av syndare. Detta är inte någon orsak till självberöm, eller hur?
Men någon kan säga: ”Jag har arbetat hårt för den ställning jag nu har eller den bemärkthet jag nu åtnjuter.” Men ger detta honom någon grund till att vara stolt? Hur är det: Har han gett sig själv möjligheten att utveckla någon talang eller förmåga? Om han blivit född med stora mentala eller fysiska begränsningar, skulle då hans ivrigaste ansträngningar ha gjort det möjligt för honom att ens komma i närheten av det han nu presterar? Ett argument som finns upptecknat i den Heliga skrift ger den rätta jämvikten åt detta. Vi läser: ”Vem säger då, att du har något företräde? Och vad äger du, som du icke har fått dig givet? Men har du nu fått dig givet, vad du har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det dig givet?” — 1 Kor. 4:7.
Förutom en tillbörlig värdering av en själv är det viktigt med respekt för medmänniskors värdighet, när det gäller att tygla stoltheten. Bibelns råd lyder: ”Ge aldrig rum för egennytta eller fåfänga! Var i stället ödmjuka, så att ni håller andra förmer än er själva.” — Fil. 2:3, Hd.
Det är bra för den kristne att erkänna att andra medtroende kan ha vissa egenskaper som är överlägsna hans egna. De kan vara föredömliga i att visa kärlek, omtanke, sympati eller hänsyn. År av bibelstudium kan ha gett somliga en utomordentlig insikt i bibliska principer och tillämpningen av dem på det dagliga livet. Andra kanske inte är särskilt framstående i kunskap, men de kan ha haft mycken värdefull erfarenhet i livet. Man kan lära sig en del av dem också, även om det bara är fråga om att komma till insikt om att det kan finnas mer än ett sätt att se på saker och ting. Detta kommer att hindra att man begår misstaget att försöka passa in alla i samma form och att vara övermodig i att fatta beslut eller avslå förslag.
Det är farligt om någon, genom att anse sig själv överlägsen i kunskap, förmågor eller erfarenhet, får någon annan att känna sig oansenlig eller underlägsen. I den kristna församlingen kan det till exempel inträffa att en biträdande tjänare kommer till en äldste med ett förslag. Vad skulle nu resultatet kunna bli, om äldstebrodern avvisade den biträdande tjänaren utan att ägna tillbörlig hänsyn åt hans förslag, om han lät honom förstå att han talade i otid? Skulle inte den biträdande tjänaren känna sig sårad och bli bedrövad över att han blivit missförstådd? Samtidigt skulle detta uppvisande av stolthet, fast det är av mindre slag, kunna göra att äldstebrodern sjunker i den biträdande tjänarens ögon. Genom att den biträdande tjänaren fått sina motiv ifrågasatta utan giltigt skäl, kan han medvetet eller omedvetet dra slutsatsen att äldstebroderns omdöme som helhet kanske inte är det bästa. På grund av att han blivit sårad över det som inträffat, kan han öppna sitt hjärta för en nära vän, och så kan denne väns uppfattning likaså bli ogynnsamt påverkad till en tid.
Jesu Kristi föredöme är verkligen värt att efterlikna. Han lät inte kunskapen göra honom uppblåst. (1 Kor. 8:1) Fastän han kände till alla de riktiga svaren, visade han inte bort andra genom att rikta uppmärksamheten på sin överlägsenhet i fråga om förmåga, kunskap, erfarenhet och vishet. Han kom inte lärjungarna att mena att de, sedan han lämnat dem, aldrig skulle kunna utföra verket i den utsträckning som han hade gjort det. Tvärtom gav han uttryck åt tillit till dem och hedrade dem. Han sade till lärjungarna: ”Sannerligen, sannerligen, jag säger er: Den som tror på mig, han skall också göra de gärningar som jag gör, ja, han skall utföra ännu större gärningar, ty jag går till Fadern.” (Joh. 14:12, Hd) Och som en skara utförde Jesu Kristi lärjungar verkligen gärningar i större skala än han hade gjort och under en längre tidsperiod. — Jämför Matteus 5:14.
Om nu Jesus som fullkomlig människa kunde ge uttryck åt sådan tillit i fråga om dem som hade tro, varför skulle då någon ofullkomlig människa dra slutsatsen att andra helt enkelt inte kan göra det hon kan? Den person som avspeglar ett sådant högmodigt tänkesätt gör allting svårare för sig själv och för andra. Han avskräcker andra från att vilja arbeta med honom på grund av att de förmås att känna sig underlägsna och ovärdiga att vinna förtroende. Följden blir att de berövas ett mått av personligt intresse.
Särskilt farlig är emellertid en stolt ”ande” som är förhärskande. Den gör att de som äger den harmas över välgrundad kritik, tillrättavisning eller tuktan, ja, förkastar Guds ords råd. Detta leder dem till att följa en levnadsväg som helt enkelt måste medföra fördärv för dem själva. Bibelns ordspråk uttrycker det träffande: ”Den som får mycken tillrättavisning, men förbliver hårdnackad, han varder oförtänkt krossad utan räddning.” (Ords. 29:1) Det är så därför att den som är i övervägande grad stolt försätter sig i opposition mot Gud och mot det som Gud söker hos dem som han godtar som sina tjänare. Bibeln säger: ”Omgjorda er allesammans med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka.” — 1 Petr. 5:5, NW.
Det är därför viktigt att de kristna arbetar hårt för att tygla stoltheten. Det är inte bara så att den som är stolt skadar andra, utan han kan också förlora Guds godkännande och sitt eget liv. Stoltheten är sannerligen farlig.