Efter jordbävningen i Managua

NÄR det inträffar en svår olycka, är hjälplösa offer i hög grad beroende av hjälp från andra. Av omsorg om de hemlösa, de skadade och de hungriga ger många människor villigt gensvar på nödställda medmänniskors tydliga vädjan. Jehovas kristna vittnen är inte något undantag. De inser att det ingår i den sanna gudsdyrkan att bistå de betryckta. (Jak. 1:27) Tillsammans med andra arbetar de flitigt för att hjälpa dem som är i svår nöd. De hjälpinsatser som görs för jordbävningsoffren i Nicaragua är ett exempel på detta.

När nyheten om den fruktansvärda jordbävningen som den 23 december ödelade Managua i Nicaragua nådde grannländerna, gjorde Jehovas vittnen i dessa länder nästan omedelbart ansträngningar för att hjälpa sina kristna bröder och andra människor som var förtjänta av hjälp. Snart var bilar och lastbilar fyllda med mat och kläder på väg till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Managua.

Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Managua hade tjänat som centrum för att leda den predikoverksamhet som utförs av mer än 1.800 vittnen i Nicaragua. Lyckligtvis hade byggnaden fått bara små skador under jordbävningen, och därför kunde man där ta emot och dela ut mat, kläder och andra artiklar.

Mindre än tjugotvå timmar efter det första skalvet kom förnödenheter från Jehovas vittnen i Honduras. Följande dag, som var en söndag, sammankallade L. E. Witherspoon, tillsyningsmannen för Sällskapets avdelningskontor i Nicaragua, ett möte med de missionärer som tjänade i Managua för att dryfta utdelningen av hjälpförråd. Snart började det komma mat, kläder och medicin från Jehovas vittnen i Costa Rica och Salvador. Vatten kördes in med lastbil från områden kring Managua. Den dagen fick hundratals människor den hjälp som behövdes.

Måndagen den 25 december iordningställdes andra upplag för att dela ut förnödenheter åt jordbävningsoffer, och på tisdagen iordningställdes ytterligare sådana upplag i andra städer. Vid den tiden hade större delen av Managuas befolkning lämnat staden. Under tiden hade flera ton förnödenheter anlänt från Jehovas vittnen i Costa Rica, Honduras och Salvador, och mera var på väg. Hjälp i form av pengar mottogs också från vittnen i andra länder.

En missionär från Honduras skriver om hjälparbetet: ”Bröderna här i landet och bröder i Costa Rica och Salvador har fört in tonvis med livsmedel. Våra bröder är fattiga, men de har gett av hjärtat.” Hon fortsätter: ”Den här kvällen har vi varit på avdelningskontoret [i Tegucigalpa] och packat potatis, lök och rengöringsmedel i plastsäckar för att det lätt skall kunna delas ut.”

I själva Managua och i synnerhet i centrum blev stanken från döda kroppar starkare. Bränder bröt ut. Det förekom också mycket plundring. Det bedömdes vara tillrådligt att utrymma avdelningskontoret. Detta gjordes onsdagen den 27 december.

Det hjälparbete som dittills hade letts från avdelningskontoret började då skötas från en ny plats omkring tjugo kilometer söder om Managua. Där tog Jehovas vittnen itu med att göra matpaket. Bänkar från avdelningskontorets Rikets sal blev arbetsbord och lagerhyllor.

L. E. Witherspoon meddelar att paketen vanligtvis hade följande innehåll: fyra kilo ris, två kilo bönor, ett halvt kilo ost, ett halvt kilo ister, ett halvt kilo torrmjölk, ett och ett halvt kilo torkad majs, ett kvarts kilo kaffe, ett kilo socker, en stor burk sardiner, två stearinljus, två askar tändstickor, en tvål och ett paket torrsoppa tillsammans med de senaste numren av Vakttornet och Vakna! Man gjorde i ordning paket i två storlekar, dels så att det skulle räcka åt en familj på två till fem personer under omkring fem dagar och dels så att det skulle räcka åt en familj på sex till tio personer under samma period.

Att lämna Managua betydde för många en klimatförändring från hett till svalt eller rentav kallt väder. Därför gavs också filtar åt dem som behövde sådana.

Den 29 december förklarades Jehovas vittnens hjälparbete för Röda korsets hela kontorspersonal. De var mycket imponerade och sade om och om igen: ”Det är vad vi borde göra. Det är så vi borde göra det.” De blev förvånade, när de fick veta att Jehovas vittnen hade fjorton platser i Managuas utkanter där de delade ut förnödenheter och en lista med namnen på alla familjer som fick hjälp.

Chefen för Röda korset, Reinaido Tapia Molina, skrev ut en beställning på 500 kilo ris och 1.000 kilo bönor för att bistå Jehovas vittnen i deras hjälparbete. Nästa dag gav myndigheterna tillstånd att lämna ut den mat som begärdes i beställningen från Röda korset.

Senare överlämnade Röda korset omkring ett och ett halvt ton livsmedel och tio tält. De som hade fått sova ute i det fria gjorde nu gott bruk av dessa tält. De behövdes i högsta grad, eftersom daggen hade varit så kraftig att de som sovit under bar himmel på morgonen hade varit tvungna att vrida ur lakanen.

Eftersom många av Jehovas vittnens missionärer som tjänar i Nicaragua är nordamerikaner, sökte man hjälp från USA:s ambassad. Genom AID, en organisation som lyder under Framstegsalliansen, fick man tjugo tält och hundra sängar med filtar.

Nicaraguas regering tillhandahöll också förnödenheter som hjälpte Jehovas vittnen att ge individuell hjälp åt jordbävningsoffer.

Mycket har naturligtvis lämnats som bidrag av Jehovas vittnen och deras vänner i Costa Rica, Honduras, Salvador och andra länder för att bistå med hjälparbetet. Detta har varit särskilt uppmuntrande för dem som fått hjälp, eftersom de vet att många av deras medtroende i grannländerna är ganska fattiga.

Tack vare den hjälp som mottagits från olika håll har Jehovas vittnen i Nicaragua varje dag kunnat dela ut mellan ett halvt och tre fjärdedels ton livsmedel. Åtskilliga dagar i veckan har man delat ut mer än ett ton. Fram till den 10 januari hade man delat ut livsmedel som motsvarade 100.000 måltider.

Förutom att Jehovas vittnen i Nicaragua har delat ut välbehövliga livsmedel, har de också varit upptagna med att ge tröst från bibeln åt människor i trångmål. De känner det på samma sätt som aposteln Paulus, när han skrev: ”Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda nöd.” (2 Kor. 1:3, 4) De gläder sig också över att Jehova Gud har rört vid hjärtat hos deras kristna bröder i andra länder, så att de snabbt gett gensvar med bistånd i denna tid av fysiskt trångmål.