Ett brev från Nicaragua

KORT efter den jordbävning som i december ödelade Managua mottogs följande brev från broder Witherspoon, tillsyningsman för Sällskapet Vakttornets avdelningskontor där. Många av Vakttornets läsare är bekymrade över hur det står till med deras kristna bröder i Managua, och de finner denna rapport, daterad den 25 december, vara av stort intresse. Den riktades till N. H. Knorr, Sällskapet Vakttornets president:

”Jag kunde höra dig tydligt i vårt telefonsamtal i förmiddags. Tack, Broder Knorr, för din kärlek till oss och din omtanke om oss. Vi tackar Jehova för den organisation, fylld av kärlek, som han har upprest i denna kritiska tid. Det bistånd vi mottog efter jordbävningen kom snabbt.

Det första och häftigaste skalvet träffade Managua omkring klockan 0.40 den 23 december. Alla missionärerna låg till sängs. När skalvet var över, begav vi oss snabbt ut till mitten av gatan utanför. Kort efteråt kom det ytterligare två skalv. Hus rasade samman överallt omkring oss. Men ingen av oss fick så mycket som en skråma. Över staden låg ett tjockt dammoln. När det klarnat upp så att månen kunde skina igenom, fick vi vår första glimt av det närmaste grannskapet. Vi visste inte då att ödeläggelsen var densamma över hela Managua.

Våra grannar var bedrövade och tysta. Efter en kort stund började förtvivlade och klagande rop höras. Ett halv kvarter längre bort hade tolv människor begravts levande i en colonia. Räddningsarbetet var svårt på grund av brist på redskap. I de kringliggande kvarteren var förhållandet detsamma: tre begravda här, en där, ytterligare tjugo tre kvarter längre bort. Vi var omgivna av död. Ett rött sken över stadens centrum upplyste oss om att eld och brand följde i jordbävningens spår. I den kyliga gryningen över en ödelagd stad började vi urskilja den fasa som hade åstadkommits.

Vi var bekymrade för våra kristna bröder, och de var bekymrade för oss. De missionärer som var tillsyningsmän gav sig i väg för att se till bröderna. Jag stannade kvar vid avdelningskontorets hus för att ta emot rapporter och ta reda på vad som behövdes. Stunder av oro föreföll som timmar medan rapporterna långsamt kom in. Det var nästan otroligt, men det rapporterades inga dödsfall bland bröderna. Några förlorade emellertid föräldrar eller släktingar, och en kvinna som skulle döpas vid vår områdessammankomst denna vecka förlorade fyra av sina barn.

I fall efter fall berättade bröderna samma sak. Huset bara rasade samman över dem, och de måste gräva sig ut bäst de kunde. Många hade fått skärsår och var mörbultade, men hittills har det inte meddelats att någon brutit ett enda ben. Vad tänkte bröderna först och främst på?

Ja, efter att först ha frågat hur det stod till med oss och med de andra bröderna, frågade de med förfäran hur detta skulle påverka den förestående områdessammankomsten, och de fruktade att den skulle bli inställd. Att gå miste om sammankomsten var för dem den största tragedin. De tänkte inte alls på att de förlorat hem och materiella ägodelar. Tro mig, Broder Knorr, det gör att man känner en stor klump i halsen.

Klockan tio på kvällen samma dag, mindre än tjugotvå timmar efter jordbävningen, anlände den första materiella hjälpen från bröderna i Honduras. Det var på lördagskvällen. Vi tillbringade alla natten ute på gatan; ja, alla i Managua gjorde det. Skalven fortsatte hela natten, somliga kraftiga, andra lätta, men det var ingenting i jämförelse med längden och kraften i det första skalvet. Vi hade en mycket orolig natt. Klockan sju på söndagsmorgonen kom broder Shepp (avdelningstillsyningsmannen) från Costa Rica med mera bistånd. Han ville också veta vad som behövdes, så att han genast kunde åka tillbaka och ordna med ytterligare hjälp. Sedan vi gjort klart vilka de grundläggande behoven var, tog vi en två och en halv timme lång tur genom staden. Vi blev förfärade över det vi såg. Managua hade blivit tillintetgjort! Enligt min uppfattning var byggnaden med Sällskapets avdelningskontor det minst skadade huset i hela staden.

Före middagen på söndagen kom ytterligare material från Salvador. Bröderna därifrån var också angelägna om att få veta vad som behövdes, och därför gjorde vi upp en förteckning. Gränserna hölls öppna, så att fordon med nödhjälpsmaterial kunde komma in. Det krävs inga visumhandlingar, och därför kunde bröderna snabbt göra rundfärder. I går, söndag förmiddag, hade vi hjälpanordningarna färdiga i avdelningskontorets Rikets sal. Bröderna blev underrättade och började anlända. När gårdagen närmade sig sitt slut, hade vi kunnat ge 578 bröder mat som räckte för två dagar. Vi kunde också förse dem med vatten för samma tid genom att föra in det med lastbil från områden utanför Managua. Läkemedel och medicinsk utrustning behövs inte. Vi har tillräckligt eller är i stånd att skaffa.

Omkring 80 procent av bröderna har förlorat sina hem. Nio Rikets salar har nästan eller helt och hållet förstörts. Managua håller på att evakueras. Arbetet har satts i gång med att rasera hela centrumområdet. Många döda kroppar upptäcks fortfarande i detta område. Stanken håller på att bli ganska stark. På grund av smittoriskerna uppmanas alla att undvika detta område. Allmänna sjukhuset blev så illa skadat att patienterna har flyttats ut på de öppna platserna utanför det. Jordbävningsoffren kunde således inte behandlas där, och många blev helt enkelt avvisade. Vi har fått reda på att man håller på att uppföra tält utanför sjukhuset för att kunna ge mera vård. Det har ställts stora krav på myndigheterna att sörja för en sådan enorm uppgift.

Vi måste helt enkelt vänta och se vad som blir det mest praktiska handlingssättet. Men bröderna är lugna och väntar på anvisningar innan de handlar.

Vi har en del medel till förfogande, men det mesta av våra pengar finns på banken, och bankerna är inte öppna. Det kan dröja dagar innan de öppnar. Men om vi skulle behöva medel som vi inte kan få fram här för att hjälpa bröderna, och det förefaller som om det skulle bli så, då kommer jag att ta kontakt med broder Allinger (avdelningstillsyningsman) i Honduras och broder Shepp i Costa Rica och be dem köpa material åt oss för sina pengar, sända det till oss och sätta upp det på vårt avdelningskontors räkning till dess vi förfogar över våra tillgångar och/eller kan ordna situationen på ett mer tillfredsställande sätt. Om vi kan köpa det som behövs här, då kan de kanske helt enkelt sända oss pengarna. Men eftersom vi ännu inte kan veta i vilken riktning utvecklingen kommer att gå, skall vi vänta och se och göra det bästa vi kan under rådande omständigheter.

Vi uppmuntrar alla att vara verksamma i predikoarbetet, att förbli starka andligen och att förtrösta på Jehova. När det gäller det materiella bistånd de får, ja, då kan de knappast hålla tillbaka tårarna. De uppskattar i högsta grad den kärlek och omsorg som bröderna i andra delar av världen visar.”