Frågor från läsekretsen
● Är det inte en motsägelse i Ordspråksboken 26:4, 5? Vers fyra lyder: ”Svara icke dåren efter hans oförnuft, så att du icke själv bliver honom lik.” Men vers fem säger: ”Svara dåren efter hans oförnuft, för att han icke må tycka sig vara vis.” — F. D., Ecuador.
Det ligger ingen motsägelse i detta. Verserna ställer helt enkelt det rätta sättet och det orätta sättet att svara en dåraktig person i kontrast till varandra. Vers fyra ger anvisningen att man inte skall svara en dåraktig person i överensstämmelse med hans oförnuft, i den betydelsen att man tar sin tillflykt till hans förnedrande metoder att argumentera — förlöjligande, angrepp på person, högröstat tal, raseriutbrott osv. Genom att göra så skulle man visa sig stå på samma plan som dåren, och det är vad den senare delen av vers fyra varnar för. Således är det den andra delen av versen som visar hur den första delen skall förstås. — Jämför Ordspråksboken 20:3; 29:11.
Å andra sidan skulle det vara tillbörligt att besvara den dåraktige ”efter hans oförnuft” i betydelsen att man analyserar hans påståenden, visar att de är löjliga. Genom att man visar honom att hans argument leder till helt andra slutsatser än de som han har dragit bör han bli avskräckt från att fortsätta på sin dåraktiga väg. Det bör tjäna som en tillrättavisning. Han bör inte känna sig så vis. Att framhålla följderna av ett dåraktigt argument, dvs. visa vilket orimligt och icke önskvärt resultat denna uppfattning leder till, är ett av de bästa sätten att ta itu med ett sådant argument.
Som exempel kan vi tänka oss att någon som vill förlöjliga bibeln anser att evolutionsteorin gör bibeln urmodig eller att bibeln bara består av fabler för okunniga. I detta fall bör den som tror på skapelsen inte i första hand hänvisa direkt till Skriften, utan i stället lägga fram sådana argument som man finner i boken Blev människan till genom evolution eller genom skapelse? Denna bok tar upp till behandling uppfattningar, teorier och påståenden som framläggs av personer som inte vill godta bibelns vittnesbörd, och den framhåller de oöverstigliga svårigheter som evolutionsläran medför för dem som tror på den, när det gäller att förklara materiens och livets existens osv.
Det är också i en annan bemärkelse som den kristne inte bör svara den dåraktige enligt hans oförnuft. Han bör undvika tomma, högtravande fraser. Han bör tala, som Paulus säger, ”inte med ord som mänsklig vishet lär oss, utan med dem som anden lär oss, i det att vi förbinder andliga ting med andliga ord”. När en kristen har att göra med människor som är bevandrade i denna världens vishet, bör han inte vara förskräckt eller osäker, eftersom människor som förtröstar på sådan vishet är dåraktiga och oförnuftiga i Guds ögon. Han bör inte försöka lägga sig till med deras sätt att tala eller deras språk, även om det kan låta mycket förfinat och lärt. Han bör använda bibelns andliga ord, de enkla och klara sanningarna, i det han litar på att Gud skall öppna deras hjärtan som möjligen kan lyssna och bli påverkade av dessa ord av verklig vishet. Paulus handlade på detta sätt när han stod inför sådana världsligt visa människor i staden Korint. — 1 Kor. 2:1—5, 13, NW.
Det hebreiska ordet kesilʹ, som står för ”dåren” i Ordspråksboken 26:4, 5, för med sig tanken på ogudaktighet, gudlöshet eller förmätenhet (i religiöst avseende). Ordet syftar inte nödvändigtvis på en okunnig person, utan i stället på moralisk dårskap, brist på insikt och vishet. Det syftar på underlåtenhet att på tillbörligt sätt göra bruk av de mentala förmågorna, i synnerhet i frågor som har med andliga ting att göra. — Jämför Psalm 14:1.
Människor som litar på denna världens vishet är inte andliga utan köttsliga i fråga om sin uppfattning. Bibeln säger tydligt att de är dåraktiga. Det är inte så att de är okunniga; de är sofistikerade, förkonstlade. Men det som de gör för dem in på kollisionskurs med Gud. — 1 Kor. 2:14.