Frikostighet föder frikostighet
FRIKOSTIGHETENS ande genomsyrar allt det som Gud gör med sina skapelser på jorden. En man med urskillning sade för omkring tre tusen år sedan: ”HERREN [Jehova] uppehåller alla dem som äro på väg att falla, och han upprättar alla nedböjda. Allas ögon vänta efter dig [Jehova], och du giver dem deras mat i rätt tid. Du upplåter din hand och mättar allt levande med nåd.” (Ps. 145:14—16) Instämmer du i detta inspirerade erkännande?
Det finns de som inte instämmer i det. Praktiskt taget hela mänskligheten har glömt Gud. Det är åtminstone så att de i sitt liv underlåter att ta hänsyn till honom och hans principer för rättfärdighet. Otaliga människor förnekar rentav att Jehova existerar och vägrar att ägna allvarlig begrundan åt hans ord, bibeln. Deras inställning bestrider likväl inte att Gud är frikostig. Den uppenbarar i själva verket hur stor hans frikostighet är, eftersom också otacksamma människor har gagn av den. Jehova Gud ”låter ju sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga”. — Matt. 5:45.
Men inte nog med det. Gud anbefaller samma goda ande åt dem som tillber honom och inskärper den hos dem — frikostighetens och givmildhetens ande. Utmärkande för det som han lär sina jordiska tjänare är följande ord: ”Den frikostige blir fet [framgångsrik], och den, som vattnar, bliver själv vattnad.” (Ords. 11:25, Åk) Och i den lag som Gud gav genom Mose som medlare var detta råd inbegripet: ”Gärna skall du giva åt honom [din fattige broder], och ditt hjärta skall icke vara motvilligt, när du giver åt honom, ty för en sådan gåvas skull skall HERREN, din Gud, välsigna dig i alla dina verk, i allt vad du företager dig.” — 5 Mos. 15:10.
Längre fram fortsatte Jehova Gud, när han sände sin egen Son till världen för att ge syndiga människor möjlighet att vinna liv, att inskärpa behovet av godhet och frikostighet. Guds Son, Jesus Kristus, uppmanade sina lärjungar: ”Ge, och ni skall få. Ett gott mått, väl packat och rågat, skall man ge i er famn. Ty med det mått, som ni mäter med, skall det mätas åt er igen.” (Luk. 6:38, NW) Förutom att Jesus förmedlade den undervisning om frikostighet som han hade fått från sin Fader visade han att han själv troget höll fast vid att vara frikostig. Han gav frikostigt av sig själv i arbetet att föra människor till Gud och till sist offrade han sitt mänskliga liv till förmån för alla människor.
Var detta budskap om frikostigt givande förspillt för människorna som levde då? För det stora flertalet var det verkligen så. Men Jesu apostlar och lärjungar tog villigt emot hans inbjudan att följa hans föredöme, ja, att efterlikna hans frikostighet. Hur vet vi det? På grund av vad som hände i Jerusalem sedan Guds heliga ande blivit utgjuten på pingstdagen år 33 v.t. En stor skara judar och proselyter som kommit till Jerusalem från avlägsna länder kom då till tro på Kristus Jesus. Då de beslöt att stanna kvar i staden så länge som möjligt för att vinna fullständigare insikt om den sanna kristna vägen, uppstod bland dem ett behov som gällde sådant som är nödvändigt i livet. De hade inte tillräckligt med pengar för att förlänga sin vistelse. Men tack vare den frikostighet som visades av medtroende som bodde i Jerusalem och Judeen blev det ändå möjligt för dem att stanna kvar i Jerusalem. De kristna i Jerusalem och Judeen erbjöd med glädje vadhelst de kunde dela med sig av till gagn för sina bröder och systrar i Kristus. — Apg. 4:32—35.
Var detta enbart ett allmosegivande som gjordes för formens skull? Nej, det var frikostiga åtgärder till förmån för spridandet av Rikets ”goda nyheter”, som Kristus hade gett sina efterföljare i uppdrag att bära ut till alla nationer. (Matt. 24:14; 28:19, 20) Detta uttryck för frikostighet tjänade sitt syfte väl. Tusentals människor återvände så småningom till sina hemländer med tillräcklig kunskap och insikt för att dela med sig åt andra av de ”goda nyheterna”. Hur lyckliga var de inte över att de hade fått fritt och för intet och att de kunde ge fritt och för intet!
Men hur är det i vår tid? Kan man mitt ibland världens befolkning, som till stor del drivs av självständighetens ande, finna människor som söker likna sin frikostige Gud? Ja, många har lagt märke till denna ande av frikostighet bland Jehovas kristna vittnen. De blir förvånade när de ser Jehovas vittnen ge av sin tid och sina tillgångar så att andra kan få kunskap om bibeln.
På grund av deras verksamhet har man under de trettio senaste åren kunnat se kungörandet av budskapet om Riket utvidgas i mycket hög grad. År 1941 var det 106.137 som tog del i detta arbete. Men år 1971 var det 1.510.245 som gjorde det. I detta antal ingick tusentals missionärer, som hade fått särskild undervisning och dessutom lärt sig tala något främmande språk och därpå blivit anvisade nya områden för att sätta i gång Rikets verk där. Denna utvidgning har betytt att man fått förvärva och underhålla tusentals mötesplatser eller Rikets salar överallt i världen. Fler avdelningsexpeditioner för Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet (Jehovas vittnens lagligen inregistrerade redskap) har måst upprättas i många länder. Nya och större byggnader för avdelningsexpeditioner och tryckerier planeras eller står redan färdiga.
All denna utvidgning har betytt att man fått ge ut avsevärda penningsummor. Har man fått dessa pengar genom någon metod som står i strid med Jesu lära att man inte skall ge för att bli sedd av människor? (Matt. 6:1—4) Nej, det är i stället så att de är summan av små privata gåvor från människor som för det mesta har måttliga tillgångar. Dessa gåvor har anonymt lagts ner i de bidragsbössor som finns i Jehovas vittnens Rikets salar eller andra mötesplatser. Sådana gåvor har också sänts direkt till Sällskapet Vakttornets huvudexpedition i USA (Watch Tower Bible and Tract Society, 124 Columbia Heights, Brooklyn, New York 11201, USA) eller till Sällskapets avdelningsexpedition i något annat land (i Sverige: Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, Box 8, 175 21 Järfälla 1 [postgiro 45 94 57-8]; i Finland: Vakttornet, PB 68, 01301 Dickursby). Alla sådana bidrag har sänts frivilligt. De har getts av människor som känt behovet att frikostigt ta på sig en del av utgifterna för att sätta i gång Rikets verk och uppehålla denna verksamhet i nya länder utöver jorden.
Jehova Gud måste helt visst få äran för att sådana bidrag alltid har kommit i tillräcklig grad. Han har fyllt sina tjänare med en ande av frikostighet.
Jehovas vittnen är säkra på att predikandet av budskapet om Riket är ett verk som Gud leder. De inser att Jehova kan låta det ske på mirakulöst sätt. Likväl har han i sin frikostighet gynnat ofullkomliga människor med möjligheten att ta del i det såsom hans ”medarbetare”. (1 Kor. 3:9) Jehovas vittnen har således goda skäl att räkna det som ett privilegium att de kan bidra med sin tid, sina krafter och sina ekonomiska tillgångar till verket att sprida de ”goda nyheterna” om Guds rike, i det de ger tröst åt tusentals människor som suckar över de lidanden, de orättvisor och det förtryck som många av jordens invånare utsätts för.