Frågor från läsekretsen
● Vad är den ”fruktan” som fullkomlig kärlek driver ut enligt 1 Johannes 4:18? — C. A., USA.
Aposteln Johannes skriver: ”Det finns ingen fruktan i kärleken, utan fullkomlig kärlek driver ut fruktan, ty fruktan verkar som ett återhållande band. Den som behärskas av fruktan har i sanning inte gjorts fullkomlig i kärlek.” — 1 Joh. 4:18, NW.
Den fruktan det här är frågan om är en fruktan som verkar hämmande när man uttrycker sig i bön till Gud. Sammanhanget visar att Johannes här fortsätter med att tala om att ”dristigt tala ut”. (1 Joh. 4:17, NW) Han talar inte om att dristigt tala ut när det gäller att predika de goda nyheterna utan om att ha ”frimodighet inför Gud”. — 1 Joh. 3:19—21; jämför Hebréerna 10:19—22.
Den som Guds kärlek fullständigt kommer till uttryck i kan nalkas sin himmelske Fader med tillförsikt och känner sig inte dömd i sitt hjärta såsom en skrymtare eller icke godkänd. Han vet att han uppriktigt försöker hålla Guds bud och följaktligen gör det som behagar hans Fader. (1 Joh. 3:21, 22) Han känner sig alltså fri att uttrycka sig och lägga fram sina önskningar för Jehova. Han känner det inte som om han vore ”ålagd prövotid” av Gud, under något slag av restriktioner beträffande vad han skulle tillåtas säga eller be om. (Jämför 4 Moseboken 12:10—15; Job 39:34—38; Klagovisorna 3:40—44; 1 Petrus 3:7.) Ingen sjuklig fruktan hämmar honom; han vet inte med sig att han har någon ”prick” på sig. — Jämför Hebréerna 10:26, 27, 31.
Precis som ett barn inte känner sig det minsta besvärat eller ängsligt över att be sina kärleksfulla föräldrar om något, eftersom det är övertygat om att de alltid är intresserade av dess behov och lycka, så är också de kristna, i vilka kärleken är fullt utvecklad, säkra på att ”vad det än är som vi begär i enlighet med hans vilja, så hör han oss. Vidare, om vi vet att han hör oss beträffande vadhelst vi begär, så vet vi att vi skall få de begärda tingen, eftersom vi har begärt dem av honom.” — 1 Joh. 5:14, 15, NW.
Denna fullkomliga kärlek driver därför inte ut fruktan av alla slag. Den avlägsnar inte den vördnadsfulla och sonliga fruktan för Gud som framkallas av djup respekt för hans ställning, makt och rättvisa. (Ps. 111:9, 10; Hebr. 11:7) Inte heller avlägsnar den normal fruktan, som får en människa att undvika fara när det är möjligt och på så sätt skydda sig själv och sitt liv, och inte heller fruktan som framkallas av plötslig skrämsel. — Jämför 2 Korintierna 11:32, 33; Job 37:1—5; Habackuk 3:16, 18.
Den rätta förståelsen av 1 Johannes 4:18 är mycket berikande i andligt avseende. Den visar hur storslaget det förhållande är som den kristne kan få åtnjuta till sin underbare Skapare. Den uppmuntrar oss att tala ur hjärtat i våra böner till Gud och inte vara formbundna eller mekaniska, utan öppet uttrycka våra känslor, våra behov, vår omsorg om andra, vårt hopp och vår kärlek till honom.
Inte heller bör man betrakta detta att göras ”fullkomlig i kärlek” som ett nära nog omöjligt mål. ”Fullkomlighet” används sällan i den absoluta meningen; i allmänhet är den relativ. När Paulus skrev till de kristna i Korint: ”Bli inte små barn i förståndsförmågor, ... bli emellertid fullvuxna i förståndsförmågor”, satte han inte upp ett mål som låg utom räckhåll för någon i hela församlingen. (1 Kor. 14:20, NW) Det grekiska ordet (teleioi) för ”fullvuxna” som han använde i denna text är samma ord (i maskulinum) som ordet (i femininum) för ”fullkomlig” (teleia) som Johannes använde i 1 Johannes 4:18. Därför innebär detta att man görs ”fullkomlig i kärlek” att Guds kärlek inom oss inte befinner sig i något underutvecklat, halvfärdigt tillstånd utan uppfyller våra hjärtan och driver oss till att helhjärtat göra hans vilja.
● När man tänker på att vissa hedningar frambar blomsteroffer till de döda, är det då tillbörligt för de kristna att skicka blommor till en begravning eller att lägga blommor vid en grav? — G. T., USA.
Det är sant att forntida hedningar frambar blomsteroffer till de döda. Publikationen How Did It Begin? (Hur började det?), av R. Brasch, förklarar: ”Att skicka en blomsterkrans till en begravning och att lägga den på kistan eller graven är en kvarleva från forntida vidskepelse och avgudadyrkan.”
Vad var deras syfte med att göra så? Författaren till samma publikation tillägger: ”Blomsterkransen är en kvarleva från tron att det var nödvändigt att sörja för de hädangångnas trivsel. Blommorna betraktades också som ett bokstavligt blomsteroffer, en offergärd åt de döda. De var ämnade att göra dem belåtna, så att de inte skulle bli missnöjda och hemsöka de sörjande.” Hedningarna ärade alltså de döda med blomsteroffer i sin felaktiga tro att de avlidna hade en odödlig själ.
Men var det hedningarna som skapade blommorna? Skall vi dra slutsatsen att det är fel att använda blommor vid sådana tillfällen bara därför att hedningarna använde dem som offer till de döda? Det är intressant att lägga märke till att Brasch vidare förklarar: ”Man kommer inte ihåg innebörden i något av dessa olika tidiga bruk. Det finns inte längre något magiskt i blomsterkransen, och att ’säga det med blommor’ har blivit en hävdvunnen sed i Västerlandet.”
I Västerlandet ger man vanligen inte blommor för att blidka de döda. I allmänhet skickar man dem som en vänlig gest till den dödes familj. Och blommor, som skapats av Jehova till människans behag, har verkligen en upplivande effekt.
Om någon menar att han ärar de döda när han skickar blommor, då gör han samma sak som hedningarna gjorde. Ett sådant motiv skulle vara felaktigt från kristen synpunkt. Men om han skickar blommor för att trösta de efterlevande, för att göra denna sorgens stund litet lättare att bära, då finns det säkert inget att invända mot det.
Det bör emellertid påpekas att fastän det är sed att skicka blommor som en gest av aktning för familjen, är man sannerligen inte tvungen att göra det. Man kan verkligen göra många andra ting för den avlidnes familj som kan vara ännu meningsfullare. I stället för att skicka blommor kanske man vill hjälpa familjen med att laga till en måltid, eftersom de i sin sorg kan vara nedtyngda av många andra detaljer. Eller också kan man kärleksfullt erbjuda sig att hjälpa dem ta hand om småbarnen tills begravningen är över. Efter begravningen kommer de som stått den avlidne nära, till exempel en änka, att känna sig ensamma. En vänlig handling skulle vara att bjuda hem sådana på ett mål mat eller ta dem med på en utflykt. De kommer att förstå att de är önskvärda, att de har vänner som vill umgås med dem. Som Jakob 1:27 (NW) påvisar: ”Den form av tillbedjan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att ta sig an fader- och moderlösa och änkor i deras vedermöda och att bevara sig utan fläck från världen.”
Fastän det alltså inte finns något att invända mot blommor, som sänds med det rätta motivet, dvs. utan den hedniska tron i bakgrunden, ser vi att vi kan göra sådant som är till större hjälp. Och detta kan bli mer uppskattat än att bara skicka några blommor, utan att erbjuda någon personlig hjälp.
Blommor som sänds till en begravning blir ofta senare placerade på graven. Men man kanske vill göra något annat med dessa blommor. Man kan ge dem till andra, ta med dem till sådana som sällan får blommor eller till sjuka och gamla. Man kanske menar att de levande kommer att uppskatta blommorna men att de gör föga nytta på graven, eftersom de avlidna inte kan uppskatta dem. — Pred. 9:5.
Naturligtvis kan man vilja lägga blommor på en grav helt enkelt för att smycka gravplatsen och inte för att ära de döda. Detta är också en sak som man själv måste ta ställning till.
Följaktligen är det så att när man har det rätta motivet och den rätta förståelsen för vad som händer med de döda, måste man själv bestämma vad man skall göra när det gäller blommor. Men vi ser att med tanke på bruket av blommor finns det andra, till och med mera meningsfulla saker vi kan göra för en familj där någon har dött.