Hur väl känner du ditt barn?
FÖRÄLDRAR som lever tillsammans med ett barn varje dag, från den tid då det är spädbarn till dess det kommer upp i tonåren, tycker vanligen att de känner barnet väl. Men såsom många föräldrar har upptäckt kan far eller mor inte genom att bara leva tillsammans med barnet få veta vad det tänker.
Somliga föräldrar har varit så upptagna av sina egna intressen att deras barn är en främling för dem, när det gäller barnets sätt att tänka. De blir överrumplade om barnet råkar i svårigheter eller ger sig hemifrån för att leva som en hippie. De kan inte begripa i vilket avseende de har svikit barnet.
Vet du vad ditt barn tänker? Är du någonsin ensam med din son, så att han kan känna sig fri att anförtro sig åt dig? Går ni ut och går tillsammans, bara ni båda, genom parken, utmed stranden eller bortefter skogsvägen? Hjälps ni åt med att utföra saker på tomten eller i hemmet? Vid sådana tillfällen kan du lätt få veta vad han tänker och känner. Men du måste göra mer än bara höra på honom.
Ni måste vara meddelsamma båda två. Pappa måste lyssna till vad sonen har på hjärtat men måste också ge honom sådana upplysningar, som hjälper honom att utbilda ett tänkesätt som är till verkligt gagn för honom. Han behöver till exempel en realistisk moralkodex som han kan lita till såsom en osviklig vägvisare. Om han saknar detta, kan han bli lik ett fartyg som kommit i drift och av strömmarna förs in emot skären. Ett stort antal ungdomar har ödelagt sina liv och berett sina föräldrar stor sorg, därför att de försökt leva sitt liv obundna av moraliska normer.
Om du hjälper ditt barn att lära sig att respektera bibelns höga moraliska normer, ger du barnet en realistisk moralkodex. När ni båda talas vid, kan du genom din mogenhet och erfarenhet vara till nytta för barnet. Det var så som Gud rådde de israelitiska fäderna på Mose tid att handla gentemot sina söner. Han sade: ”Dessa ord, som jag i dag giver dig, skall du lägga på ditt hjärta. Och du skall inskärpa dem hos dina barn [ordagrant: din son] och tala om dem, ... när du lägger dig och när du står upp.” (5 Mos. 6:6, 7) Enligt den här anordningen tillbringar en förälder tid tillsammans med sitt barn och har då ett uppbyggande samtal med barnet. Den vishet och de förträffliga moralnormer som finns i Guds ord ingjuts på så sätt hos barnet.
När ni utför saker tillsammans, kan du få veta mycket genom att ställa frågor till barnet. Om du till exempel är en åt Gud överlämnad kristen, kan du genom att ställa frågor få veta ifall barnet verkligen tror att vi lever i de ”yttersta dagarna” för den nuvarande tingens ordning, vilket bibelns profetior vittnar om att vi gör. (Matt. 24:3—14; 2 Tim. 3:1—5) Du kan få veta om barnet tror att Guds rike är verkligt. Du kan ta reda på om det förstår anordningen med Jesu Kristi lösenoffer och varför det är nödvändigt att de goda nyheterna om Guds rike blir predikade. Du kan få veta hur mycket barnet i själva verket förstår av Guds ords sanning.
Om du är en åt Gud överlämnad kristen, tar du helt säkert barnet med dig regelbundet till församlingens möten, men förstår barnet varför det är så nödvändigt att vara med vid dessa möten? Är du säker på att barnet uppskattar mötena tillräckligt för att vilja fortsätta att vara med vid dem när det blir äldre? Ifall din son brukar tala med andra om de goda nyheterna om Guds rike, inser han då också varför han bör göra detta? Gör han det därför att han älskar Gud och är angelägen att hjälpa andra att få kunskap om Guds rike?
Genom att både lyssna till barnet och tala till det kan du få veta vad det tänker om sådant som är betydelsefullt för dig och som bör vara betydelsefullt för barnet. Du kan ge kärleksfull uppmuntran och goda råd. Barnet kommer i sin tur att känna sig oförhindrat att gå till dig med sina personliga problem, eftersom det vet att du kommer att höra på.
Den rätta tiden att skapa god kontakt med barnet är när det är litet. När det blir äldre, kommer det då att falla sig naturligare för det att tala om för dig hur det tänker och känner. Men om en mur har uppstått mellan er, som hindrar er att fritt samtala med varandra, kan det vara svårt att bryta ner den. Det är troligt att barnet tycker att det svalg som uppstått mellan det och föräldrarna är för stort att ta sig över.
När barnen kommer upp i tonåren, får de erfara omfattande fysiska förändringar, då de är i färd med att ta sig över klyftan mellan barndomen och det vuxna livet. Dessa förändringar påverkar deras tänkesätt och deras känslor. Under denna tid behöver de mogna och sansade råd av sina föräldrar. De har nått en tid i livet då de behöver pålitliga moralnormer, som kan hjälpa dem att hålla rätt kurs.
Om föräldrarna har lagt en god grundval, då de fostrat ett barn, kommer barnet att lyckas undgå moraliskt skeppsbrott. Inte utan goda skäl heter det därför i bibeln: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.” — Ords. 22:6.
När en far skall tala med sin son, lyckas han förmodligen dåligt om han slår sig ned och säger: ”Hör på nu, min son, jag vill tala litet med dig. Jag skulle vilja veta vad du tänker.” Behållningen blir så mycket större, om far och son talas vid under det att de gör något trevligt, t. ex. är ute och går tillsammans eller ägnar sig åt någon hobby. Genom att ställa en fråga då och då kan pappa så småningom få pojken att yttra sig. I en sådan avslappad och vänskaplig atmosfär är det troligare att han avslöjar sitt tankemönster än i en situation där pappa med plågsam envishet barskt korsförhör honom. Mamma kan göra på samma sätt med sin dotter, under det att båda utför något tillsammans, t. ex. syr eller lagar mat. Genom en och annan fråga kan mamman leda samtalet så att dottern avslöjar sitt tankemönster.
Även om barnen växer upp hos sina föräldrar, har de egna sinnen. De är individer med fri vilja. Föräldrarna kan inte styra dem som om de var marionetter, men de kan däremot hjälpa till med att forma barnens tänkesätt, så att det följer ett nyttigt mönster. Detta kräver inte bara att man börjar fostran tidigt utan också att man har fri och otvungen kontakt genom samtal. Hur skulle det annars vara möjligt för föräldrar att verkligen lära känna sina barn?