Frågor från läsekretsen
● Eftersom Josef ännu inte var gift med Maria, när han fick veta att hon var havande, varför ämnade han då skilja sig ifrån henne? — W. M., USA.
Skildringen av denna händelse i Matteus 1:18, 19 lyder så: ”Sedan Maria ... hade blivit trolovad med Josef, befanns hon, förrän de kommo tillsammans, vara havande av helig ande. Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man och ville icke utsätta henne för vanära; därför beslöt han att hemligen skilja sig från henne.”
Enligt den mosaiska lagen ansågs en trolovad (förlovad) kvinna vara lagligen bunden vid den man hon skulle gifta sig med, och därför behandlades hon som om hon var gift med honom. Att det var så framgår av det förhållandet att om en man förförde en ogift kvinna, måste han gifta sig med henne, om hennes far gick med på det. Men om en man förförde en förlovad kvinna, skulle båda stenas. (5 Mos. 22:23—29; 2 Mos. 22:16, 17) Också en gift kvinna i Israel som gjort sig skyldig till äktenskapsbrott blev straffad med stening, liksom mannen som hade skändat henne. (5 Mos. 22:22; Hes. 16:38, 40) Men i de fall, då det kunde bli fråga om stening, måste två vittnen framträda för att skulden skulle kunna fastställas. — 5 Mos. 17:6, 7.
I Marias fall hade Josef tydligen inte två vittnen som kunde intyga att Maria hade handlat omoraliskt. Han ansåg inte heller att det var lämpligt att dra saken inför offentligheten genom att söka efter två vittnen som kunde uppträda mot henne. I stället bestämde han sig för att göra slut på deras trolovning. Men hur? Doktor Alfred Edersheim säger så här: ”Alltifrån sin trolovning behandlades en kvinna som om hon i själva verket var gift. Trolovningen kunde inte upphävas utom genom regelrätt skilsmässa.” — Sketches of Jewish Social Life in the Days of Christ, sid. 148.
Fastän Josef egentligen bara var trolovad med Maria, kunde han alltså ge henne ett skiljebrev. Enligt lagen kunde en man skilja sig från sin hustru om han hos henne fann något som var anstötligt för honom. (5 Mos. 24:1, 2) På Jesu tid kunde man få sådan skilsmässa av många olika skäl. Det förefaller till och med som om fall av fastställt äktenskapsbrott kunde avslutas med skilsmässa. (Matt. 5:32; 19:9) Vilket skäl Josef än tänkte anföra, är det uppenbart att han inte ämnade dra saken inför offentligheten. Nej, han hade för avsikt ”att hemligen skilja sig från henne”, kanske genom att ge henne skiljebrevet inför bara två vittnen, så att saken kunde avgöras på lagligt sätt men utan att onödig smälek skulle komma över henne.
Vi kan inte bortse ifrån att Josef befann sig i en förbryllande situation. Han var ”en rättsinnig man”, och han visste att Maria var en ärbar kvinna. Men trots detta var hon tydligen havande. Ifall Josef fick kännedom om att Maria var havande först efter det att denna hade varit hos sin släkting Elisabet, skulle Josef också ha kunnat få höra om att ängeln hade visat sig för Sakarias och att den ofruktsamma Elisabet hade blivit havande med Johannes och att barnet genom ett underverk spratt till i Elisabets moderliv, då Maria kom in till henne. (Luk. 1:5—25, 39—45) Men bibeln säger inte så. När ängeln visade sig för Josef, var det inte för att bekräfta vad Josef redan genom någon hörsägen hade fått veta om orsaken till att Maria var havande. Eftersom Josef, innan ängeln besökte honom, inte hade några vittnen mot Maria, var det beslut han hade fattat i överensstämmelse med orden om att han ”var ... en rättsinnig man” och inte ”ville ... utsätta henne för vanära”. — Matt. 1:19.
● Om Isak samtyckte till att tjäna som offer, varför måste Abraham då binda honom? — J. D., USA.
I den bibliska skildringen läser vi om Abraham och Isak: ”När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham, byggde han där ett altare och lade veden därpå; sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.” — 1 Mos. 22:9, 10.
Både Abraham och Isak omnämns i Hebréerbrevets 11:e kapitel såsom män som hade tro och var sanna tillbedjare av Jehova Gud. Om Jehova sade till dessa trogna män att göra något, så var de redo till villig lydnad. Vi kan därför dra den slutsatsen att Isak var villig att utge sig såsom offer, eftersom Jehova gav anvisning om detta.
Att det i 1 Moseboken 22:9 sägs att Abraham band Isak behöver inte ändra på denna uppfattning; det ger snarare stöd åt den. Enligt den judiske historieskrivaren Flavius Josephus var Isak tjugofem år gammal när den här händelsen inträffade. (Judarnas gamla historia, första boken, trettonde kapitlet, andra stycket) Om det stämmer, måste Abraham ha varit omkring 125 år gammal. Det är uppenbart att den åldrige Abraham inte övermannade sin unge och friske son för att binda honom. Om Isak hade varit ovillig att bli offrad i lydnad för Gud och sin far, behöver vi inte tvivla på att han kunde ha gjort motstånd. Att han lät sig bindas bekräftar att han var villig att tjäna som offer. Han visste att Jehova hade utfört ett underverk, då han återupplivade hans föräldrars fortplantningsförmågor, och han litade utan tvivel på hoppet om en uppståndelse liksom hans far gjorde. — Hebr. 11:19.
Även om en person vore villig att tjäna som offer, skulle han kunna utföra ofrivilliga våldsamma rörelser, när slaktkniven användes. Att Abraham band Isak skulle förhindra eller begränsa sådana ofrivilliga rörelser. Den beskrivning som dr Edersheim ger av slaktandet av ett lamm på förgården till Herodes’ tempel är av intresse i det här sammanhanget. Han skriver: ”Därpå fastgjorde offerprästen, omgiven av sina medhjälpare, lammet vid den andra ringen på norra sidan om altaret. ... Offerdjuret hade sina fötter sammanbundna, dvs. framfoten och bakfoten på vardera sidan var hopbundna.” (The Temple, sid. 132) Och ”Guds lamm”, det sannskyldiga Lammet, som Abrahams offer var en förebild till, fastnaglades vid tortyrpålen, fastän han villigt erbjöd sig som offer. — Joh. 1:29; Hebr. 10:9, 10.