Betelhemmets kristna atmosfär

ETT gift par som bor i ”Betelhemmet” vid Sällskapet Vakttornets huvudexpedition i Brooklyn i New York hade för en tid sedan gäster till middag. Kort därefter sände deras gäster dem ett tackbrev. Brevets innehåll vittnar om vilket intryck den kristna atmosfären vid Betelhemmet hade gjort på dessa gäster:

”Kära Herr och Fru G—!

Det är svårt för oss att i ord ge uttryck åt vårt tack och vår uppskattning av all den tid ni ägnade oss i onsdags. Alla vill vi ju gärna smickra oss med att mena att vi är tänkande människor, som kan reda ut inte bara de egna problemen utan också hela världens, bara vi får tillfälle.

Men i onsdags fick vår självbelåtenhet en rejäl knäck. Grundvalen till de uppfattningar vi tidigare må ha haft om religionen, kärlek till nästan, politik, arbete, FN och mänsklighetens framtid kom i allvarlig skakning. Vid Jehovas vittnens högkvarter hade vi förmånen att se religion i verksamhet, praktiserad, och vad som mycket väl kan vara lösningen till mänsklighetens framtid.

Under en vanlig arbetsdag fick vi slå oss ned tillsammans med omkring sex hundra personer för att äta lunch [i en av Betelhemmets stora matsalar]. Alla uppförde sig väl, var vänliga och artiga mot sina bordsgrannar, lågmälda, ’samlade’ och tacksamma mot Gud för att få sitt dagliga bröd. Om så många som sex hundra människor i alla åldrar, av varierande hudfärg och härkomst samlas på en och samma plats under andra förhållanden, skulle det helt visst ge upphov till en hel del förvirring, larm och oväsen, partibildning och åsiktsbrytning mellan olika grupper och åtminstone något bråk mellan ett par berusade personer. Bara för att kunna hålla ordning på en sådan skara människor skulle man behöva Jehovas kraft. I onsdags var det alldeles tvärtom; det var tron på Jehova som gjorde allt så annorlunda. Kanske det är detta som är lösningen på allt.

Vi blev alla tre oerhört imponerade av allt vi såg, och även om det nu har gått några dagar sedan i onsdags, kommer vi på oss med att tänka tillbaka på vad vi såg, hörde och kände. Religionen har hitintills för oss varit något som man bara sysslade med på lördag eller söndag, vid ett barns födelse eller några ord vid en begravning. Den har helt enkelt inte varit en del av vårt dagliga liv. Är det möjligt att vi, efter alla dessa år av studier och självständigt tänkande, skulle ha fullständigt fel? Det är inte särskilt uppmuntrande att tänka att det kan vara så, men om de faktiska förhållandena visar att det förhåller sig annorlunda än vi har tänkt, och sanningen är uppenbar, hur skulle förnuftet då kunna vederlägga detta? ...

Vi tackar er för att vi fick förmånen att hälsa på er och se religion i verksamhet.

Er tillgivne [Namnteckning]”