Takt och oförskräckthet får sin belöning
EN KRISTEN Ordets förkunnare vet att om han har ”gjorts fullkomlig i kärlek”, kan han förbli fri från de hämmande band som fruktan skulle kunna klavbinda honom med. (1 Joh. 4:18, NW) Detta kan belysas med något som har inträffat i Kansas i USA. Ett nitiskt vittne för Jehova hade en hustru som råkat i ett tillstånd av andlig liknöjdhet och overksamhet. Ett vittne som försökte hjälpa henne återger här en erfarenhet som lärde denna overksamma kvinna hur värdefullt det är att vara oförskräckt men ändå taktfull:
”En söndagsmorgon begav jag mig hem till dem för att få veta när mannen önskade att jag skulle skjutsa honom till en grannstad, så att han skulle komma dit i tid för det föredrag han skulle hålla där på eftermiddagen; de har nämligen ingen bil. När jag närmade mig huset, kom hustrun springande emot mig för att tala om att de hade gäster. Hon bad mig att jag skulle akta mig noga för att tala om bibeln, eftersom gästerna var häftiga motståndare. Jag försäkrade henne att jag skulle vara försiktig och taktfull.
När vi kom in, fann jag dem sitta och äta en sen frukost; det var en kvinna och hennes nittonårige son. Jag tackade ja till en kopp kaffe, men mannen i huset och hans hustru föreföll oroliga, som om de var rädda att jag skulle säga något om bibeln. Gästerna berättade att de var underhållningsartister vid en nattklubb och hade kommit hit över sommaren, eftersom den otäcka luften i staden angrep deras lungor.
Modern sade att hon inte begrep vad städer skulle vara bra för, eftersom de är kalla, hårda och lika ogästvänliga som de stenar de är byggda av. Sonen höll med henne och sade att han ofta hade undrat över hur långt tillbaka i tiden det kan ha funnits städer. Jag förstod att han var intresserad av historia och sade därför: ’Det var egendomligt att ni skulle fråga om det. Jag har just läst en berättelse om hur städer uppkom. Den påvisar att en av de första städerna byggdes av en mycket ond man, som blev den första människan som tvingade andra människor under sig i en statsbildning.’ De frågade var den staden byggdes. Jag svarade att boken uppgav att den byggdes i Asien på en slätt som kallas Sinear och ligger i Mesopotamien. Därpå ville de veta när detta hände, och jag sade dem att alla tecken tydde på att det inte var så värst lång tid efter syndafloden.
Sonen frågade mig då rakt på sak om jag verkligen trodde att det hade inträffat en syndaflod. Jag berättade för honom att världshistorien visar att det bland alla nationer och folkstammar på jorden finns legender om en stor vattenflod som övertäckte hela jorden men att den enda trovärdiga och förnuftiga skildring som jag någonsin läst finns i bibeln. Eftersom det var första gången som bibeln nämndes under samtalet, tillade jag snabbt: ’Men ni kanske inte tror på bibeln.’
’Vi känner inte till något om bibeln, så vi vet inte om vi tror på den eller inte’, svarade modern.
Värden gav sig nu med i samtalet och riktade deras uppmärksamhet på den nuvarande styrelsen över världen som utövas av människor och framhöll varför vi behöver Guds rike. De lyssnade som om de hungrade efter bibelkunskap. Slutligen sade värden att han måste göra sig i ordning för det tal han skulle hålla på eftermiddagen. Jag talade då genast om att jag skulle skjutsa honom dit och frågade om de hade lust att följa med oss. De tackade villigt ja. De följde med för att höra hans tal, och de ställde många frågor. På kvällen kom dessa ’motståndare’ hem till mig på middag, och vi fortsatte samtalet till sent.
Samma vecka kom de till bibelstudiet, som vi håller i ett hem, och det gjorde också den andligen overksamma hustrun. Hon strålade. Hon sade att hennes hus påminde om en sammankomst hela veckan. Gästerna stannade och var med vid alla mötena i Rikets sal. Vi hade ett familjestudium i bibeln med dem två gånger i veckan, och fram på vintern blev de döpta. Tre år senare blev den unge mannen föreståndare för en församling i en liten stad. Hans mor tog steget ut i heltidstjänsten såsom predikare. Modern har senare berättat för mig att hon alltid kände sig dyster i den nuvarande tingens ordning och hade forskat i historien för att få någon ledtråd beträffande framtiden.”
Hur lyckliga är de inte allesammans över att fullkomlig kärlek drev ut fruktan den där sommardagen i Kansas!