Frågor från läsekretsen

● Vad bör en kristen göra för att följa Skriften, om det förväntas av honom att han skall resa sig eller buga sig för en domare eller styresman eller använda någon klingande titel, då han skall tala till en sådan person? — H. A., Afrika.

De kristna uppmanas av Gud att visa respekt för världsliga styresmän eller myndighetspersoner. Beträffande sådana överordnade myndigheter skrev aposteln Paulus under inspiration: ”Ge åt alla vad dem tillkommer: ... åt den som kräver fruktan denna fruktan, åt den som kräver ära denna ära.” (Rom. 13:1, 7, NW) Paulus skrev också att förböner kunde frambäras ”beträffande konungar och alla dem som intar en hög post”. (1 Tim. 2:1, 2, NW) Det gängse sätt, på vilket människor förväntas ge sådan ära och respekt, varierar mycket från land till land. Det kan inbegripa att man bugar för härskaren, faller ned inför honom, reser sig upp då han kommer in i rummet eller använder speciella tilltalsord. I sådana fall kräver landets eller ortens sed att den kristne skall visa respekt för den offentliga ställning som en sådan man innehar, för hans ämbete.

Det finns exempel i bibeln på att ett visst mått av respekt kan visas genom en människas hållning eller kroppsställning. Jakob bugade sig sju gånger ned till jorden, då han mötte Esau. (1 Mos. 33:3) Patriarken Abraham bugade sig för de hedniska infödingarna i Kanaans land, Hets barn. (1 Mos. 23:7, 12) När Jesus var här på jorden, tillät han, i sin egenskap av den av Jehova utsedde konungen, att människor föll ned för honom. (Matt. 8:2; 9:18) Eftersom dessa handlingar inte inbegrep någon dyrkan av en människa, kunde de tillåtas såsom bevis på respekt. — 2 Mos. 34:14; Matt. 4:10.

Det finns också exempel i bibeln på hur ära bevisades myndighetspersoner vid direkt tilltal. När Paulus vände sig till den romerske landshövdingen Festus, kallade han honom ”ädle Festus”. (Apg. 26:25) Såväl Guds tjänare som hedningar använde sådana uttryck som: Må konungen leva evinnerligen!, vilket vittnade om att de önskade härskaren ett långt liv. — 1 Kon. 1:31; Dan. 3:9.

Men det finns vissa gränser för de ärebetygelser som kan ges myndighetspersoner. De kristna måste tänka på att endast Jehova förtjänar deras tillbedjan. (2 Mos. 20:3—5; Ps. 100:3) En lag som Jehova länge har betonat är att man inte får dyrka något skapat, människor inräknade, eftersom detta skulle vara avgudadyrkan. Paulus och Barnabas insåg detta, och när männen i Lystra började behandla dem såsom gudar, vädjade de därför enträget till dem och sade: ”Varför gör ni detta? Vi är också människor, som är lika skröpliga som ni.” (Apg. 14:11—15, NW) Om någon faller ned för en person i avsikt att tillbedja honom, då är det orätt! När Kornelius gjorde så, ville Petrus följaktligen inte veta av detta utan sade: ”Stå upp; också jag är en människa.” (Apg. 10:25, 26) Det skulle vara orätt att utföra handlingar som vittnar om tillbedjan också om den gäller en ängel, vilket framhölls för Johannes, då han rycktes med av sina känslor och var nära att förlora sin andliga jämvikt och tillbedja en ängel. — Upp. 19:10; 22:8, 9.

Vi bör tänka på dessa exempel, då det blir fråga om att ge ärebetygelser åt en stamhövding, en domare eller någon annan myndighetsperson. Enligt Skriften är det fel att tillskriva sådana människor en guds makt eller förmågor. (Apg. 12:22, 23) I varje särskilt fall måste den som ställs inför en sådan här situation avgöra om det som krävs av honom bara är sedvanlig respekt för det ämbete som myndighetspersonen bekläder eller om de ord han förväntas yttra och de åtbörder han förväntas göra i själva verket är religiös tillbedjan eller ett brott mot föreskriften: ”Fly från avgudadyrkan.” (1 Kor. 10:14, NW) Om en styresman inte ens är närvarande och man skulle bli uppmanad att säga eller göra något för att visa honom sin vördnad, under det att man endast ser en bild eller ett porträtt av honom eller i samband med att man hälsar på en annan person, då skulle detta innebära att man gjorde honom till en avgud. — 1 Joh. 5:21.

Det är intressant att tänka på hur de första kristna handlade i sådana här situationer. Såsom vi redan har framhållit gav Paulus tillbörlig ära åt Festus. Och en annan sak: Fastän den kejsare som hade makten inte alls levde enligt kristna principer (han hade mördat släktingar, sin egen mor inbegripen, och var känd för sin omoraliskhet), visade Paulus respekt för hans ämbete och vädjade till ”kejsaren [grek.: Kaisar; lat.: Caesar]”. — Apg. 25:10—12.

Var ett sådant respektfullt uppträdande typiskt för de kristna vid den tiden? Ja! I en bok om de första kristna och världen, The Early Church and the World, heter det: ”När de ställdes inför domstol, förde de vanligen sin talan på ett artigt sätt och med tillbörlig aktning för domarna.” På tal om dem som på 100-talet tog kristendomen i försvar skriftligen heter det vidare i boken: ”Deras språk är höviskt; de iakttar allmänt vedertagna etikettsregler, i det att de använder kejsarnas fullständiga äretitlar, och de tillfogar artighetsfraser.” — Sid. 108, 109, 258, 259.

Men betyder detta att de första kristna kunde göra allting som man förväntade att de skulle göra för att ära myndighetspersoner? Kunde de till exempel kalla kejsaren för sin ledare, frälsare eller Gud? Kunde de frambära rökelse åt honom? Nej, det fanns en gräns för hur långt de kunde gå. Vi får veta följande: ”Det gängse sättet att ge uttryck åt lojalitet, mot kejsaren såväl som mot rikshuvudstaden, var att bränna rökelse åt kejsarens genius och åt Roms genius. Den kristne ansåg att en sådan handling innebar tillbedjan av gudar eller gudomligheter som han inte erkände.”a Vad skulle de kristna då göra, när de uppmanades att offra åt kejsaren, att så att säga gå över gränsen mellan aktning och respekt å ena sidan och religiös tillbedjan å den andra? I ett historiskt arbete finner vi svaret: ”De kristna vägrade att ... offra åt kejsarens genius. ... Det förklarades också noggrant för honom [den kristne] att han inte tillbad kejsaren; han erkände bara kejsarens gudomliga personlighet såsom den romerska statens överhuvud. Likväl utnyttjade knappast någon av de kristna möjligheten att slippa undan.”b

De första kristna vägrade alltså att tillskriva en mänsklig härskare den makt eller de förmågor, som en gud har, eller att utföra handlingar av religiös tillbedjan inför myndighetspersoner, men de var villiga att visa dem tillbörlig ära. I vissa sammanhang kommer emellertid samvetet in i bilden. Även om bugningar för en styresman bara anses vara ett på orten eller i landet vanligt sätt att visa respekt för hans ställning och inte en handling av tillbedjan, kan somliga kristna vägra att ge sådan hedersbevisning. Andra kan känna sig manade att avhålla sig från att använda vissa gängse uttryck för högaktning i förbindelse med en bestämd styresman till följd av handlingar som han har utfört, men de kan ändå vinnlägga sig om att vara fridsamma, laglydiga medborgare i landet. Den respekt som andra har för de kristnas utmärkta uppförande och den taktfullhet som de kristna själva visar kan göra det möjligt för dem att följa det egna samvetets bud utan att de blir hindrade häri. (Apg. 24:16) Men om det inte går så, då måste de villigt ta konsekvenserna av sitt ställningstagande. — 1 Petr. 2:19.

En detalj till, som vi helt kort bör uppehålla oss vid i det här sammanhanget, är vikten av skriftenlig neutralitet. Ibland händer det att personer som för samvetets skull kunde tänka sig att använda respektfullt tilltal inför en myndighetsperson uppmanas att förena sig med andra i att ropa politiska slagord eller sjunga patriotiska sånger. Om man skulle göra detta, skulle det innebära att man tog ställning i nationernas politiska angelägenheter. Skulle en kristen kunna göra det? Om de sanna tillbedjarna sade ju Jesus: ”De är inte någon del av världen, liksom jag inte är någon del av världen.” (Joh. 17:16, NW) Om någon vägrar att delta i sådana förehavanden, kan han tillfälligt få röna motstånd, men aposteln Petrus gav rådet: ”Det är bättre att lida för goda gärningar, om så skulle vara Guds vilja, än att lida för onda.” — 1 Petr. 3:17.

I alla sådana här ting är de kristna angelägna om att först tänka på att upprätthålla den godtagbara gudsdyrkan och att vinna Guds godkännande. Att de inrättar sitt liv så att de kan göra detta kommer att bli till deras eviga nytta, såsom det gjorde för Jesus, som sade: ”I världen har ni trångmål. Men var vid gott mod: jag har övervunnit världen.” — Joh. 16:33, Hd.

● Varför sade aposteln Paulus, som vi läser i 1 Korintierna 1:17 (NW), att Kristus inte hade sänt ut honom ”till att gå och döpa”? Han döpte ju faktiskt några troende, inte sant? — G. Q., USA.

Mitt under det att Paulus höll på att reda ut ett problem som gällde de söndringar som hade uppstått i den korintiska församlingen, skrev han: ”Ty Kristus sände ut mig, inte till att gå och döpa, utan till att gå och förkunna de goda nyheterna, inte med en talets visdom, för att Kristi tortyrpåle inte skulle göras gagnlös.” — 1 Kor. 1:17, NW.

Vi kan vara vissa om att Paulus var väl medveten om Jesu befallning att göra lärjungar och döpa dem. (Matt. 28:19, 20) Och Paulus reste vida omkring, gjorde lärjungar och undervisade människor om att hålla allt som Jesus hade befallt. Han förringade inte dopets betydelse utan anbefallde dop. — Apg. 19:1—5.

Vi måste betrakta orden i 1 Korintierna 1:17 i sitt sammanhang för att förstå dem. I verserna innan talar Paulus om att han hade döpt Krispus, Gajus och Stefanas’ husfolk. (1 Kor. 1:14—16) Han gjorde inte detta utan Kristi medgivande utan snarare enligt det bemyndigande vi finner i Matteus 28:19.

Vad aposteln ville framhålla var att han inte ansåg att det var hans enda eller främsta uppgift att döpa människor. Kristus sade uttryckligt till Paulus att han skulle predika, vara ”ett vittne” för nationerna. (Apg. 26:16; 9:15) Även om Paulus kunde döpa enskilda personer och verkligen gjorde detta, fanns det skäl till att han inte döpte ett stort antal människor. Av sammanhanget framgår det att det kunde uppstå söndringar. Om apostlarna själva hade specialiserat sig på att döpa, kunde detta ha medfört att de kristna som blivit döpta av vissa män hade slutit sig samman i grupper eller partier.

Medan Paulus uppehöll sig i Korint, några år innan han skrev sitt första brev till församlingen där, döpte han alltså några personer. Men dopet var inte någon speciell ritual som bara apostlarna skulle utföra, och inte var det heller meningsfullare, när en apostel utförde det än när någon annan man i den kristna församlingen gjorde det.

[Fotnoter]