Kom till ett fritt folks högtid!
DET finns i våra dagar en skara människor som är verkligt fria. De har befriats från människofruktan, från träldom under vanföreställningar, från okunnighet och falsk religion. De är fria från ärelystnad och korruption och fria från träldom under den store förslavaren, Satan, djävulen. De är fria, därför att de har följt Jesu Kristi ord: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall känna sanningen, och sanningen skall försätta er i frihet.” — Joh. 8:31, 32, NW.
En gång om året kommer dessa fria människor tillsammans för att fira minnet av den tilldragelse som gjorde det möjligt för dem att bli ett fritt folk, nämligen deras Herres och Mästares, Jesu Kristi, död. De gör detta i lydnad för Jesu direkta befallning, som aposteln Paulus har bevarat i skrift åt oss: ”Ty jag har från Herren mottagit det som jag också har vidarebefordrat till er, att Herren Jesus i den natt då han skulle bli överlämnad tog ett bröd, och sedan han hade framburit tacksägelse, bröt han det och sade: ’Detta betyder min kropp, som är för er skull. Fortsätt att göra detta till minne av mig.’ Han gjorde så också beträffande kalken, sedan han hade ätit aftonmåltiden, och sade: ’Denna kalk betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod. Fortsätt att göra detta, så ofta som ni dricker den, till minne av mig.’” — 1 Kor. 11:23—25, NW.
Jesus Kristus instiftade denna högtid, som skulle firas till minne av hans död, på en synnerligen lämplig dag. Hur så? Jo, det skedde just den kvällen då den judiska påsken brukade firas, dvs. på fjortonde dagen i den första judiska månaden, som kallades Nisan. Den judiska påskhögtiden var i sin tur en påminnelse om en mycket märklig händelse som hade inträffat 1.545 år tidigare. Och vilken händelse var det? Det var befrielsen av Israels nation, jämte alla dess förstfödda, ur det egyptiska slaveriet, vid samma tid som alla Egyptens förstfödda bland människorna såväl som bland boskapen dödades av Jehovas ängel. Israeliterna tågade sedan ut samma natt som ett fritt folk! — 2 Mos. 12:1—39.
Den 14 Nisan år 33 v.t. hade den tid kommit, då ”Kristus, vårt påskalamm”, skulle offras, för att hans efterföljare skulle kunna vinna frihet, och därför skulle det nu komma att hållas en ny högtid till minne av en befrielse eller frigörelse; ja, ett s. k. andligt Israel skulle försättas i frihet på grundval av Kristi offer. (1 Kor. 5:7, 8, NW; Gal. 6:16) Och liksom den årliga påskhögtiden firades till minne av den ursprungliga räddningen i samband med att påskalammet slaktades och denna högtid hölls bara en gång om året, på årsdagen av den befrielsen, är det mycket lämpligt att den åminnelsehögtid, som har tagit dess plats bland Jehovas folk, Herrens nattvard eller aftonmåltid, också firas en enda gång om året, och detta just den kväll, då den ursprungligen instiftades.
Jesus inbjöd inte sina landsmän utan åtskillnad, då han instiftade högtiden till minne av sin död. Nej, de inbjudna var bara vissa personer som ”verkligen” var hans lärjungar, ett utvalt fåtal, som var medlemmar av vad han kallade: ”du lilla hjord” och till vilka han vid detta tillfälle kunde säga: ”Ni är ... de som har förblivit hos mig i mina prövningar; och jag sluter ett förbund med er, alldeles såsom min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike, på det att ni må äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner för att döma Israels tolv stammar.” Av andra skriftställen lär vi att hans ”lilla hjord” består av ett begränsat antal medlemmar, 144.000. — Luk. 12:32; 22:28—30, NW; Upp. 14:1, 3; 20:4—6.
Hur passande är det inte att Jesu efterföljare kommer tillsammans en gång om året för att särskilt tänka på allt som deras Herre och Mästare har gjort för dem och för att fira minnet av hans död! Han hade varit Guds främsta andliga skapelse, men han lämnade allt som var förbundet med detta andliga liv för att bli en dödlig människa. Därtill ”ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle”. När han handlade så, försvarade han sin Faders namn och avlägsnade från det den smälek som Satan, djävulen, hade hopat över det, då han hade skrutit med att han skulle kunna vända alla människor bort från Gud. — Fil. 2:8, NW; Job, kap. 1, 2; Ords. 27:11.
Ända sedan den minnesvärda händelsen har de människor som försatts i frihet genom Jesus Kristus vinnlagt sig om att årligen fira denna befrielsens högtid, och de kommer att fira den på nytt i år efter solnedgången den 1 april, som svarar mot den judiska 14 Nisan. Vid detta tillfälle kommer de närvarande att få del av utmärkta andliga lärdomar och förmaningar, liksom Jesus på påskkvällen år 33 v.t. gav sina elva apostlar många utmärkta råd, i synnerhet beträffande den osjälviska kärlek som de skulle visa varandra. Alla som läser Vakttornet inbjuds att möta upp tillsammans med Jehovas kristna vittnen, då de samlas i Rikets sal eller någon annan möteslokal den kvällen för att fira denna högtid, som är en påminnelse om deras frihet. Inträdet är fritt, och ingen kollekt kommer att tas upp. — Joh. 13:1—16:33.
Vid denna högtid, som ett fritt folk samlas till, framhåller talaren vilka krav som ställs på dem som är berättigade att ta del av brödet och vinet. De måste vara åt Gud överlämnade efterföljare till Jesus Kristus, som vandrar i hans fotspår och som har försatts i frihet genom att de har förblivit i Kristi ord och har blivit pånyttfödda av Jehovas ande till att vara andliga söner. De måste också äga andens vittnesbörd om att de är ”födda på nytt” (NW) och har ett säkert hopp om att få en himmelsk belöning, och de måste leva i överensstämmelse med sitt överlåtelselöfte, så att de inte otillbörligt tar del av brödet och vinet och drar en dom över sig. (Joh. 3:3—8; Rom. 8:14—17) Efter talet kommer de närvarande att bjudas osyrat bröd från en tallrik som bärs runt till dem. Endast bröd av det slaget fanns tillgängligt, då Jesus instiftade åminnelsen av sin död, och det är dessutom en lämplig symbol av hans kropp, eftersom surdeg eller jäsmedel i det här sammanhanget är en bild av synd och Jesus var fri från synd. Därpå bärs vinglas med osötat rött vin omkring, och endast sådant vin är lämpligt som symbol av Jesu utgjutna blod. — 1 Kor. 5:7, 8.
Förra året var nästan två och en halv millioner närvarande i de mer än 25.000 församlingarna av Jehovas folk jorden utöver, då Jesu aftonmåltid högtidlighölls. Av alla dessa tog emellertid bara 10.619 del av emblemen. Stora flertalet av dem som inte tog del var antingen redan medlemmar eller också blivande medlemmar av den ”stora skara” som aposteln Johannes såg i sin profetiska syn. Deras förhoppning är inte att få regera med Kristus i himmelsk härlighet, utan de ser fram emot att få leva för evigt på en paradisisk jord, och på den ”skall rättfärdighet bo”. Där kommer det inte heller längre att finnas någon död och inte någon sorg, klagan eller plåga. (Upp. 7:9; 2 Petr. 3:13, NW; Upp. 21:4) Fastän dessa inte tog del av emblemen, blev alla rikt välsignade genom att de fick höra vad som sades och iaktta vad som skedde vid det där tillfället. Det blir likadant i år.
Säkert finns det inte något annat ställe i hela världen där du hellre skulle önska befinna dig på kvällen den 1 april 1969 än vid en sammankomst av Jehovas folk, där Herrens aftonmåltid kommer att firas enligt Jesu befallning. Det som du får höra och se vid det tillfället kommer att hos dig väcka större uppskattning än någonsin av vad Jesus Kristus har gjort för dig och kommer att hjälpa dig att på allvar sluta dig till Guds fria folk.