Gör du verkligen ditt bästa?
I EN tävlan av ett eller annat slag är det helt naturligt att man gör sitt bästa. En konstnär som önskar få ett pris för sin målning på en utställning kommer troligen att göra sitt bästa, och det kommer även en musiker att göra som försöker vinna bemärkthet eller ett pris vid en musikfestival. En idrottsman som är angelägen att få ett pris söker sannolikt också uppbjuda sina krafter till det yttersta. — 1 Kor. 9:24.
Men hur är det med de många andra? Tyvärr är det så att allt fler kontors- och fabriksanställda, hemmafruar och skolelever blir allt mindre angelägna att ge sitt bästa. Tendensen är den att man nöjer sig med att låta tiden gå och bara gör så mycket att man klarar sig.
Underlåtenhet att göra sitt bästa kan sägas vara ett symptom på den moraliska sjuklighet som plågar vår tids människor. På grund av att ”laglösheten förökas”, såsom det blivit förutsagt, och på grund av det moraliska sammanbrottet råder det i vår tid en utpräglad brist på samvetsgrannhet, en brist på ansvarskänsla inför Gud; man visar sig allt mindre benägen att anstränga sig för att göra sitt bästa. — Matt. 24:12.
Men livet och våra fysiska och mentala förmågor är ett av Skaparen anförtrott gods. Alla är vi pliktiga att göra vårt bästa, vad vi än får att göra. Den vise konung Salomo gav detta råd: ”Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty i dödsriket [graven], dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finnes ingen insikt eller vishet.” Och aposteln Paulus gav denna förmaning: ”Vadhelst ni göra, arbeta på det av hela eder själ.” Plikten att verka ”med din kraft”, att arbeta ”av hela eder själ”, kan sägas vara trefaldig: Man skall göra allt man har att göra så bra och väl som det kan göras; man bör utföra så mycket arbete som möjligt med hänsyn till ens färdigheter, kraft eller energi och tid; och man skall utföra det av ett rätt motiv. — Pred. 9:10; Kol. 3:23, NW.
Om du skall kunna göra ditt bästa, måste du ha tankarna med dig, koncentrera dig på det arbete du håller på med. Att man intresserar sig för sitt arbete och söker finna nöje i det är också till hjälp. Man får inte heller förbise sådana praktiska åtgärder som att man håller sig i god form genom att se till att man får tillräckligt med sömn, äter rätt, både vad slag av mat och mängd av mat beträffar, och att man undviker alla överdrifter och utsvävningar.
Eftersom bibeln innehåller utmärkta förmaningar om att man bör göra sitt bästa, kan vi förvänta att den som regelbundet läser bibeln får hjälp att verkligen göra sitt bästa. Till de män i Amerikas offentliga liv, som gjorde det till en regelbunden vana att läsa bibeln och som även var angelägna att göra sitt bästa, hörde en viss president i förra seklet, Abraham Lincoln. Han sade en gång: ”Om jag skulle försöka läsa, än mindre besvara, alla de angrepp som gjorts mot mig, då kunde den här firman lika gärna stängas för all annan verksamhet. Jag gör det allra bästa jag förstår — det bästa jag kan; och jag ämnar fortsätta med det intill slutet.” Detta är i förbigående sagt en fördel med att man gör sitt bästa: det hjälper en att uthärda orättvisa angrepp.
Det finns andra belöningar som kommer av att man gör sitt bästa. Till dem hör självaktning. Du känner en inre tillfredsställelse av att veta att du inte har gett efter för frestelsen att utföra arbetet slarvigt eller liknöjt, bara därför att du kunde ha klarat dig undan med detta, utan att du har varit sträng mot dig själv och har gjort det allra bästa du förmådde. Andra människor kanske aldrig får veta om du har gjort ditt allra bästa i fråga om en viss uppgift; men du vet det, och om du har gjort det, då känner du dig tillfredsställd av att veta att du lyckats så bra som du vet att du bör begära av dig. Av bibeln ser vi att aposteln Paulus fann tillfredsställelse i att göra sitt bästa, i att leva i överensstämmelse med höga men krävande normer, t. ex. att predika på platser där ingen tidigare hade predikat och att inte ta emot ekonomisk hjälp av vissa kristna. — 1 Kor. 9:18; 2 Kor. 10:15—17.
Vidare kan man känna tillfredsställelse genom att betrakta resultaten, om man verkligen gjort sitt bästa. Resultaten kommer naturligtvis att bli mycket bättre, om du har gjort allting du kunde göra så bra som du över huvud taget förmådde göra det. Om du gjort det, kan du såsom lön fyllas av en stolthetskänsla över det som du har åstadkommit, vilket är normalt och tillbörligt. En man som är skicklig i sitt arbete bör få tjäna konungar. — Ords. 22:29.
Genom att göra ditt bästa följer du dessutom den praktiska vishetens kurs, eftersom det är mindre troligt att du då blir kritiserad av dem du arbetar åt eller söker behaga. Men det stannar inte vid detta. Det kan också medföra befordran, såsom det skedde med Josef, patriarken Jakobs son. Bibeln säger oss att Gud var med Josef, både medan Josef var slav i ett privathem och medan han befann sig i fängelse, men han måste helt visst också ha gjort sitt bästa för att vid båda tillfällena bli upphöjd över alla sina medslavar och medfångar. — 1 Mos. 39:1—23.
Ett annat bibliskt exempel, som visar att det är förståndigt att vi gör vårt bästa, har vi i den trogne konung Hiskia. Om honom läser vi nämligen: ”Allt som han företog sig, ... det gjorde han av allt sitt hjärta, och det lyckades honom väl.” Ja, han lade hela sitt hjärta, sin själ, i det han gjorde, och Jehova välsignade honom. — 2 Krön. 31:21.
När det gäller en kristen Ordets förkunnare kan man nog säga att hans största hjälp till att göra sitt bästa är att han vet att detta behagar Jehova Gud och att Jehova kommer att belöna honom. Och att detta omfattar inte bara hans förkunnarverksamhet, utan allt som han kan företa sig, framgår av aposteln Paulus’ ord: ”Vare sig ni äter eller dricker, eller vad ni än gör, gör det allt till Guds ära!” Guds ära förtjänar sannerligen det bästa. Så här skrev Paulus också till de kristna slavarna i Kolosse: ”Var lydiga i allting mot dem som äro edra husbönder i köttslig mening, icke med handlingar av ögontjänst, såsom sådana som vilja behaga människor, utan med hjärtats uppriktighet, med fruktan för Jehova ... ty ni veta att det är från Jehova ni skola få mottaga arvets behöriga belöning.” — 1 Kor. 10:31, Hd; Kol. 3:22—24, NW.
Det finns alltså många orsaker till att man bör försöka göra sitt bästa. Det medför självaktning, tillfredsställelse över det utförda arbetet och utsikt till framgång och befordran. För den åt Gud överlämnade kristne förkunnaren innebär det ännu en belöning: Guds godkännande.