Hjälp barnen med deras problem

HAN var sjuk, när han kom hem klockan två i natt”, förklarade modern. ”Jag hjälpte honom bara i säng och väntade till i morse med att fråga honom om vad som hade hänt. Med händerna om sitt dunkande huvud — lik vilken som helst ångerfull i bakrus — berättade han att han hade varit nere på baren med sina trettonåriga vänner, och tre äldre pojkar hade bjudit dem på lite öl.”

Det är inte så få mödrar och fäder som har haft liknande upplevelser i förbindelse med sina ungdomar. Men omåttlighet i dryck är bara ett av de problem som föräldrar ofta ställs inför i vår tid.

Att det sexuella har fått en sådan framskjuten plats i våra dagar har också medfört en oerhörd ökning av det antal människor som lider av veneriska sjukdomar, av antalet ovälkomna barn och påtvungna äktenskap. I de vuxnas värld har man antagit en ”ny moral” av sexuell frihet, och ungdomarna härmar efter den. Detta har obestridligt lett till att problemen ökat kraftigt bland ungdomarna.

I höstas framhöll en undersökningskommission tillsatt av Förenta staternas senat att, enligt dess uppfattning, skulle ”fyra och en halv million [ett på tio] av de amerikanska barnen behöva psykiatrisk vård”, om man skulle kunna komma till rätta med verkligt misshagliga beteendemönster. Undersökningen visade också att av de 29 millioner barn som är mellan tio och sjutton år har 2¹⁄₂ million, dvs. ungefär ett på elva, varit i delo med polisen! Ja, allt det trassel, som vår tids ungdomar råkar i, kan man knappast göra sig en föreställning om. — New York Times för 19 oktober 1966, första sidan.

Föräldrar i andra länder har också problem med barnen. I Japan till exempel har antalet lagbrytare under tjugo års ålder tredubblats mellan 1953 och 1963. ”Och det som är särskilt skrämmande”, påpekar en framstående polisman, ”är att brotten i allt större utsträckning får karaktär av våldsbrott ... och brottslingarnas genomsnittsålder blir allt lägre.”

Hur kan ni, som är föräldrar, framgångsrikt hjälpa barnen till rätta med deras problem? För det första måste ni övertyga er själva om att de är i behov av er omtanke och hjälp. Ta inte för givet att era barn inte skulle kunna ryckas med i de vilda festerna, det omåttliga drickandet, de vårdslösa bilfärderna och andra ungdomliga obetänksamma tilltag. Det kan de, såsom mrs Washton, som är ordförande i New Yorks föräldraförening, har framhållit: ”Vi har fått så många brev och telefonpåringningar från föräldrar, som vill veta hur de skall kunna hjälpa barn som råkat få sådana problem, att vi vet att de kan uppstå i de familjer och skolor där man är allra mest omtänksam.”

Det är ingen tvekan om saken. Barnen har ytterligt stort behov av förstående, kärleksfulla föräldrar. När ett barn kommer till världen, är det hjälplöst och okunnigt; det vet inte stort mera än hur det skall suga och skrika. Fördenskull har den allsmäktige Guden föranstaltat om äktenskapet, så att barnet skall kunna få den vägledning och undervisning, som det så väl behöver, av dem som verkligen älskar det. Och bibeln betonar hur viktigt det är att föräldrar regelbundet ger barnen sådan undervisning. — 5 Mos. 6:4—9; Ef. 6:4.

Men om man skall kunna göra detta, måste man avsätta tid för att vara tillsammans med barnen. Sådana gemensamma stunder måste planeras, så att de verkligen bygger upp och stärker familjebanden. Gör det hela roligt men ändå lärorikt. Vid måltiderna till exempel kan man berätta om sina upplevelser och idéer, om vad man har haft för sig, om vad man hoppas på eller tänker göra. Lägg humoristiska och allmänt intressanta saker som du hör under dagen på minnet och berätta om dem vid matbordet. Att man på detta sätt meddelar sig med varandra och visar sitt intresse kan dra familjemedlemmarna närmare samman och ge barnen en trygghets- och samhörighetskänsla.

Föräldrar bör aldrig underskatta den betydelse det har att de meddelar sig med sina barn. ”Det som de amerikanska ungdomarna främst klagar på”, säger en välkänd skribent, är ”att de inte kan tala med vuxna människor. ... Flertalet av våra barn har aldrig varit riktigt god vän med någon enda vuxen person.” Det är inte att undra på att tidningar och tidskrifter varje år får tusentals brev från barn som säger att de längtar efter någon som de kan tala med om sina personliga problem.

Men hur kommer det sig att föräldrar och barn glider så långt ifrån varandra att det är nästan omöjligt för dem att samtala om viktiga frågor? Så här svarar den skribent, som vi nyss citerade: ”Deras ansträngningar att meddela sig med oss blir undantagslöst och fullständigt omintetgjorda.” Tyvärr är det ofta just så. Föräldrarna är vanligen avvisande när barnet kommer med frågor. De säger kanske: ”Stör mig inte; ser du inte att jag är upptagen?” Hur mycket bättre är det inte om föräldrar, när de verkligen är upptagna, lovar att de skall tala om saken senare och så uppmanar barnet att komma med sina frågor, så snart de blir lediga. Om föräldrarna handlar så, förstår barnet att de verkligen bryr sig om det, och barnet kommer då att bli mycket villigare att anförtro sig åt föräldrarna.

Ungdomar måste ha någon att tala med, en människa som förstår deras problem och som vill hjälpa dem att reda ut dem genom att ge dem de råd de behöver. Att föräldrar ofta brister i att tillfredsställa ett sådant behov framgår av vad två läkare nyligen skrev: ”Vi har hört berättas om en mor med en oupplyst trettonårig dotter som blivit med barn. När modern blev tillfrågad om hon hade talat med dottern om ’livets fakta’, svarade hon: ’O nej, jag ansåg att hon var för ung för det.’”

Läkarna tillade: ”Alltför ofta skickar sådana föräldrar sina döttrar på 10—12 år med ’kavaljerer’ på föräldrafria skivor, iförda damstrumpor, högklackade skor, och kläder i vuxenmodell och med målade läppar, och sedan undrar de hur det kommer sig att de råkar illa ut vid femton års ålder.” Det är sant att ungdomar ibland kan tjata om att få lov att göra sådant. Men ni föräldrar måste vara fasta och hålla på nödvändiga regler. Det är ert ansvar att göra det! Och barnen kommer i själva verket att vara tacksamma om ni gör det.

Om ni vidmakthåller sunda, naturliga familjeband, så att era barn känner sig fria att tala med er, och om ni förutser vilka problem de kan ställas inför och förbereder dem på att möta dem, då kommer kärlekens band mellan er och barnen utan vidare att bli allt starkare. Ibland kan de opponera sig mot vad de menar vara onödiga restriktioner, men så småningom kommer de med all säkerhet att ge uttryck åt samma känslor som den tonåring som sade: ”Nu äntligen vet jag vad jag kan göra och inte kan göra — det är en fruktansvärd börda som jag har blivit av med.”