Frågor från läsekretsen

● Är det passande att ett kristet äkta par adopterar ett barn? — J. W., Förenta staterna.

Det är varje enskilt äkta pars egen sak att avgöra om de skall adoptera ett barn eller inte. Förhållandet är jämförbart med det beslut man fattar om man vill ha ett eget barn eller inte, i de fall där detta är möjligt. Vad ett visst gift par beslutar i sådana frågor får inte bli en norm, som andra grundar sina beslut på. Det är inte heller lämpligt att kritisera vissa personer för det handlingssätt de väljer att följa, när det gäller sådana här saker.

Sällskapet Vakttornet har inte gjort några föranstaltningar för att hjälpa folk att ordna med adoption av barn. Det har inte någon förteckning med namn och adresser på sådana som vill ha sina barn adopterade av andra människor. Sällskapet kan inte heller ge juridisk hjälp i sådana frågor.

Om ett äkta par på laglig väg adopterar ett barn, blir de lika ansvariga för detta barn som köttsliga föräldrar är för sina avkomlingar. Kristna människor, som adopterar ett barn, kommer följaktligen att önska ta vård om detta barn på rätt sätt genom att inte bara tänka på barnets fysiska behov utan också på dess viktigare andliga behov. Adoptivfadern, som är familjens överhuvud, är enligt Skriften pliktig att i första hand axla ansvaret för barnets såväl materiella som andliga välfärd. — 1 Tim. 5:8; Jes. 38:19; Ef. 5:21—6:4.

Några kristna har ansett att de genom att inte ha några barn alls eller genom att ha färre barn kommit i omständigheter som givit dem mera tid att bruka i Jehova Guds tjänst. Barnlösa äkta par har till exempel inte sådana förpliktelser som följer med fostran av barn, och fördenskull har de större möjligheter att använda tid och krafter till att direkt tjäna Rikets intressen. — Matt. 6:33.

Gifta äkta par måste naturligtvis själva bestämma i sina egna angelägenheter. De känner till sina förhållanden och önskningar. Alltså måste de själva avgöra om de skall adoptera ett barn eller inte. — Gal. 6:5.

● En noggrann jämförelse mellan textavsnitten Matteus 1:1—16 och Lukas 3:23—38 ger vid handen att Matteus redogör för Jesu Kristi härstamning genom Salomo, under det att Lukas följer hans härstamning genom Natan, en annan av Davids söner. Hur kommer det sig då att Salatiel (Sealtiel) och Sorobabel (Serubbabel) nämns i båda fallen? — M. K., Alaska.

Det var tydligen genom ett giftermål som den släktlinje, som ledde fram till Jesus från konung David genom dennes son Natan, kom att sammansmälta med släktlinjen genom Salomo, vilket skedde efter många generationer.

I 1 Krönikeboken 3:16—18 sägs det att Sealtiel var Jekonjas (Jekonias, dvs. konung Jojakins) son efter köttet. Matteus instämmer häri, då han säger: ”Sedan folket hade blivit bortfört i fångenskap till Babylonien, födde Jekonias Salatiel.” (Matt. 1:12) Men Lukas tog inte fel, då han sade att Salatiel (Sealtiel) var ”son av Neri”. (Luk. 3:27) Detta var tydligen riktigt, nämligen av den orsaken att Neri gav sin dotter i äktenskap åt Sealtiel. Eftersom det inte var ovanligt för hebréerna att kalla en måg för son, i synnerhet i släktutredningar, kunde Lukas med rätta kalla Salatiel son av Neri, liksom han redan tidigare hade kallat Josef son av Eli, vilken i själva verket var far till Josefs hustru, Maria. — Luk. 3:23.

Det var alltså genom en sådan äktenskaplig förening som Davids släktlinje genom Natan sammansmälte med Salomos linje. Detta kan också förklara varför såväl Matteus som Lukas upptar Sorobabel (Serubbabel) som Salatiels (Sealtiels) son. Genom olika avkomlingar av Serubbabel blev tydligen de båda släktlinjerna på nytt skilda åt och förblev åtskilda fram till Jesus Kristus.

Det är alltså på goda grunder som följande uttalande görs på sidan 71 i boken ”Utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga”: ”Flertalet judar som överlevde Jerusalems fall och förstöring fördes bort till landsflykt i Babylon. Bland de fångna judarna där under de nästföljande 70 åren fanns det en man vid namn Neri, som härstammade från konung David genom dennes son Natan. Denna släktlinje blev nu förbunden med Salomos släktlinje genom Sealtiel och dennes son Serubbabel.” Hur dessa släktlinjer blev förbundna med varandra visas också på sidorna 112 och 113 i den här nämnda publikationen.

Ytterligare upplysningar om Jesu Kristi släkttavla, enligt de uppgifter som Matteus och Lukas lämnar, ges i Vakttornet för 15 juni 1962, sidorna 287 och 288.