Frågor från läsekretsen
● Vad är den efod, som ofta omtalas i förbindelse med Israels präster, och på vilket sätt användes den, när man frågade Jehova om något, såsom det berättas i 1 Samuelsboken 23:9—12?
Skildringen i 1 Samuelsboken 23:9—12 lyder: ”Men när David fick veta, att Saul stämplade ont mot honom, sade han till prästen Ebjatar: ’Bär hit efoden.’ Och David sade: ’HERRE [Jehova], Israels Gud, din tjänare har hört, att Saul har i sinnet att komma mot Kegila och fördärva staden för min skull. Skola Kegilas borgare då utlämna mig åt honom? Skall Saul komma hitned, såsom din tjänare har hört? HERRE, Israels Gud, förkunna det för din tjänare.’ HERREN svarade: ’Han skall komma hitned.’ David frågade ytterligare: ’Skola Kegilas borgare då utlämna mig och mina män åt Saul?’ HERREN svarade: ’De skola utlämna eder.’”
Efoden var en särskild överklädnad, som bars av översteprästen och på vars framsida domsskölden, som också kallades bröstskölden, var monterad. Denna var prydd med tolv dyrbara stenar och innehöll urim och tummim, som har kallats för de heliga lotterna. (2 Mos. 28:6—30) Av det förhållandet, att svaret i vartenda fall i den här återgivna berättelsen upprepar orden i frågan, kan vi sluta oss till att vad Jehova angav för den frågande hade formen av ett ja eller ett nej. Precis hur lotterna visade detta vet vi inte. Men vi vet att Jehovas ledning gavs endast genom hans vederbörligen smorde överstepräst och endast i angelägenheter av nationell betydelse.
Den i samband med urim och tummim omnämnda efoden får emellertid inte förväxlas med den linneefod som bars av alla prästerna och då och då av andra, som till exempel av gossen Samuel, när han gjorde tjänst i tabernaklet, och av konung David, när han förde förbundsarken tillbaka från Obed-Edoms hus till Sions berg. (1 Sam. 22:18; 2:18; 2 Sam. 6:14) Det är mycket troligt att den efod som bars av Ebjatar, i det fall som omtalas i 1 Samuelsboken 23:9—12, var efoden, den som hade burits av hans fader, Ahimelek, och av översteprästen.
● Matteus 27:19 omnämner en dröm, som Pilatus’ hustru hade haft beträffande Jesus och i vilken hon hade ”lidit mycket”. Var denna dröm från Gud?
Bibelversen här lyder så: ”Och medan han [Pilatus] satt på domarsätet, hade hans hustru sänt bud till honom och låtit säga: ’Befatta dig icke med denne rättfärdige man; ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull.’” Vi måste komma ihåg att skildringen här handlar om rannsakningen av Guds Son. Denna rannsakning och Jesu fastnaglande vid pålen ledde till fenomen ifrån Gud — onaturligt mörker, en jordbävning och att förlåten i templet rämnade i två stycken. (Matt. 27:45, 51—54) I detta sammanhang tyder därför drömmen på gudomligt ursprung, i synnerhet som den är omtalad i Guds ord av Matteus, som skrev under inspiration av Guds heliga ande. Det var inte någon vanlig dröm, som framkallades av att hon i förväg visste att Jesus skulle ställas inför hennes man för att rannsakas nästa morgon.
Inspirerade bibelskribenter visar att Jehova i gångna tider har använt drömmar för att ge varningar och underrättelser, inte endast åt sitt trogna folk utan också åt andra som hade att göra med dem. Så var till exempel fallet när Abimelek, konungen i Gerar, tog Abrahams hustru till sig. Matteus själv berättar om andra drömmar som innehöll gudomliga varningar — inte endast om dem som gavs åt Jesu fosterfar, Josef, utan också om en dröm som bjöd de hedniska astrologerna att inte tala om för Herodes var barnet Jesus befann sig. (1 Mos. 20:3—7; Matt. 1:20—24; 2:12, 13, 19) Att Matteus skrev om Pilatus’ hustrus dröm bör alltså betraktas som betydelsefullt.
I Pilatus’ fall skulle hans hustrus dröm tjäna som en kraftig varning, en underrättelse om att han hade att göra med en särskild situation, att han behövde vara försiktig för att undgå att ådra sig skuld. Drömmen framhävde Jesu oskuld på ett sätt som Pilatus knappast kunde lämna utan avseende. Han hade redan förhört Jesus och visste att han var oskyldig, och därpå fick han ett budskap från sin hustru angående hennes dröm. Detta påverkade utan tvivel hans inställning, eftersom han gjorde åtskilliga ansträngningar att få folkhopen att ta tillbaka sitt krav på hans död. När Pilatus slutligen tvådde sina händer i folkets åsyn och sade: ”Jag är oskyldig till denne mans blod”, så fritog detta honom inte från ansvar för vad han gjorde, men deras skuld, som ropade: ”Hans blod komme över oss och över våra barn”, hade sannerligen blivit tydligt ådagalagd. — Matt. 27:24, 25.