Tar du på dig skulden?

UNDERLÅTENHET att ta på sig skulden är en svaghet hos människan som är lika gammal som människosläktet. Men även om människor har lätt för att söka skjuta skulden på andra, är ett sådant tilltag, att man försöker komma undan att stå med skuld när man verkligen är skyldig, inte alls att rekommendera. Det är varken ärligt eller kärleksfullt att handla så, och inte är det heller klokt och förståndigt, ty fördelarna med ett sådant handlingssätt är kortlivade och kan inte alls mäta sig med nackdelarna, ja, så är det med varje handlingssätt som dikteras av kortsynt omtanke om det egna jaget.

Tänk till exempel på den förste mannen, Adam. När hans Skapare och välgörare, universums högste domare, anställde förhör med honom, sköt han rent ut skulden på Eva: ”Hon gav mig frukt från trädet, och så åt jag den.” (1 Mos. 3:12, NW) Hur kärlekslöst var inte detta, att skjuta skulden på hustrun i stället för att bara tillstå att han hade ätit!

Han försökte till och med skjuta skulden på Gud, då han sade: ”Kvinnan som du gav till att vara med mig, hon gav mig frukt från trädet.” Med andra ord sade han: ”Vad skulle du kunna förvänta? Du har ju givit mig den här kvinnan; det är du som bär skulden, inte jag.” Han hade nu glömt den långa tid, under vilken han förgäves hade sökt bland djuren efter en kamrat; han kom inte heller längre ihåg den stora glädje han kände då han första gången fick se Eva och utbrast: ”Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött”! — 1 Mos. 2:18—3:12, NW.

Eftersom Adam blev ett så dåligt föredöme, är det inte underligt att Eva underlät att ta på sig sin skuld och i stället försökte skjuta skulden på ormen, som hade talat till henne. Men kunde Evas såväl som Adams underlåtenhet att ta på sig skulden frita dem från följderna av deras olydnad? Vann de barmhärtighet genom en sådan underlåtenhet? Hur kunde Gud visa dem barmhärtighet, när de inte visade något tecken till ånger, inget tecken till sorg eller bedrövelse över att ha överträtt Guds lag? — 1 Mos. 3:13—19.

Med tanke på den dåliga start vårt släkte fick genom våra första föräldrar, när de var ovilliga att erkänna sig stå med skuld, är det inte alls underligt att deras avkomlingar har varit böjda för att handla på samma sätt. Ja, detta är ett av vår tids kännetecken. Bland de framträdande exemplen i våra dagar på underlåtenhet att ta på sig skulden kan vi nämna förhållanden i samband med ungdomsbrottsligheten. Föräldrar är snara att kasta skulden på skolorna, polisen, de tider vi lever i; och visst är det så att allt detta bör få bära ett visst mått av skulden. Men lejonparten av skulden vilar på de brottsliga ungdomarnas föräldrar, ty säger inte Guds ords så här: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal”? — Ords. 22:6.

Tre välkända skandinaver med befattningar inom polisväsendet, polisöverintendent J. Westlin i Göteborg, vice polisinspektör Alsnæs Anderson i Danmark och polismästare John Gjerde i Norge, har uttalat sig till stöd för denna Skriftens ståndpunkt. När dessa blev tillfrågade om vem de ansåg det var som bar skulden för ungdomarnas brottsliga uppförande, svarade de alla utan tvekan: ”Föräldrarna!” Vidare sade de: ”När man fråntar skolorna rätten att upprätthålla disciplinen [att utdela kroppsaga] ... måste ansvaret falla tillbaka på föräldrarna.”

Hur kan föräldrar, när det förhåller sig på detta sätt, förvänta att det skall bli några framsteg, om de vägrar att ta på sig skulden och göra något åt saken? Om deras barn är benägna för brottsliga handlingar, bör de ingående granska sig själva och söka ta reda på i vilket avseende de kan ha kommit till korta, när det gällt att ge barnen av sin tid och av sin kärlek och även i fråga om att ge dem den tuktan de är i behov av.

Därmed är inte sagt att de brottsliga ungdomarna själva är utan skuld. Visst inte! Många av dem vet vad som är rätt och vad som är orätt. I varje fall vet de hur de skulle önska att andra behandlade dem, och sunda förnuftet säger att de bör behandla andra på samma sätt. Nej, brottsliga ungdomar bör inte söka skjuta hela skulden på föräldrarna. De kan ställa upp värdiga mål för sig, de kan vägra att göra gemensam sak med ett gäng, som är inställt på skadegörelse, och genom att fostra och tukta sig själva kan de avhålla sig från att missbruka föräldrakärleken och därigenom visa att de har klart för sig i vilken tacksamhetsskuld de står till föräldrarna, som har satt dem i världen och drar försorg om det som de är i behov av.

I detta sammanhang kommer man lätt att tänka på rasfrågan. Det pågår en hel del våldsam agitation i våra dagar i många länder till följd av diskrimineringens orättvisor. Men är det helt och hållet andras fel? Inte enligt herr F— som, fastän han växte upp i fattigdom, påstås ha ”nått en sådan framgång inom affärsvärlden som mycket få människor uppnår, vare sig de är vita eller negrer”. Han framhåller att det också på dem som blir föremål för diskriminering vilar en förpliktelse att göra vad de kan för att förbättra sin lott i livet och att de inte har rätt att följa minsta motståndets lag.

Samma princip är tillämplig i vardagslivet. Är det så att vi har handlat oklokt, vårdslöst, själviskt och blir ställda till räkenskap? Låt oss då ta på oss skulden. Det är mycket troligare att vi blir rättvist och barmhärtigt behandlade, om vi öppet tillstår ett fel och tar på oss skulden än om vi försöker slingra oss ifrån vårt ansvar. Ja, om vi öppet tillstår att vi gjort oss skyldiga till en förseelse eller ett felsteg, vinner vi andras respekt. Att vi gör så vittnar om att vi är ärliga och att vi älskar vår nästa som oss själva.

Genom vår villighet att ta på oss skulden röjer vi en annan utmärkt egenskap, blygsamhet. Vem gör inte fel? Vem syndar inte? Bibeln svarar: ”Ingen människa.” (1 Kon. 8:46) Sanningen är den att om en människa tar på sig skulden för en sak, uppenbarar detta mera ofelbart att hon är blygsam än hennes sätt att ta emot beröm. Det är lätt att uppträda blygsamt när man får beröm, men när man får uppbära klander, är det mycket troligt att man förråder huruvida man verkligen är blygsam eller inte. Om vi är blygsamma, kommer vi inte att ivrigt söka rättfärdiga oss själva, utan vi kommer att villigt tillstå det som vi har kommit till korta i. Ja, i fridens intresse kan det rentav ibland vara välbetänkt att man tar på sig skulden för något som man inte har gjort, såvida saken inte gäller någon viktig fråga eller princip.

När vi tar på oss skulden för fel vi begått, har detta en välgörande inverkan på oss. Det styrker oss att göra det som är rätt och ger oss självaktning. Dessutom förhindrar vi kanske att en oskyldig människa får bära skulden; vi får också en lektion som kan hjälpa oss att undvika att begå samma fel på nytt, och framför allt visar vi att vi bekymrar oss mera om vad Gud tänker om oss än om vad människor tänker. Ja, allting talar för att man bör ta på sig skulden!