Den sanna gudsdyrkan breder ut sig på Salomonöarna
FÖR bara tio år sedan kom det första vittnet för Jehova till Salomonöarna för att predika de goda nyheterna om Guds rike. Så sent som år 1958 fanns det fortfarande knappt ett dussin predikare av Riket på alla öarna. Men under de år som gått sedan dess har den lilla skaran fördubblats många gånger om, och i maj 1964 nådde man ett rekord, ty då var 366 personer verksamma såsom Ordets förkunnare!
Dessa hängivna, nitiska öbor hade för en tid sedan glädjen att anordna en sammankomst med temat ”Eviga goda nyheter”. Rikets förkunnare i det lilla samhället Magi på ön Malaita var värdar åt konventresenärerna. De var lyckliga över ett sådant privilegium och arbetade flera månader i förväg för att se till att deras bröder skulle få rikligt med mat och bra logi.
Man ägnade sig åt trädgårdsskötsel i stor skala för att få mat till matserveringen. Kvinnorna plockade upp mer än 7.000 batater, s. k. sötpotatis, och sedan de tvättat dem i ett vattendrag, bar de dem till konventplatsen. Det här skulle säkert räcka åt alla, menade de. Men när allt fler och fler människor strömmade till, måste man ge sig av till trädgården på nytt. När sammankomsten var förbi, hade man ätit upp all maten, jämte en hel del ”förning”, som konventresenärer från andra håll hade haft med sig.
Också männen var flitigt sysselsatta med förberedelser. De byggde sovhyddor, ty man förstod att det inte skulle räcka till med de logier som kunde erbjudas i privata hem. Men varifrån fick de idén att bygga dessa sovhyddor? Jo, från filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet”, i vilken de hade sett de sovhyddor som de afrikanska bröderna hade uppfört för sina sammankomster! Med dem såsom förebild uppförde dessa öbor sina sovhyddor av stänger och sagopalmsblad, som de sydde samman med hjälp av slingerväxter från djungeln.
Hur förundrade blev de inte, när allt tillgängligt utrymme var upptaget innan den första sammankomstdagen randades! Men ingen lät sig oroas över detta. Alla välkomnade i stället dem som alltjämt strömmade till och erbjöd sig att hjälpa till med att bygga ännu en sovhydda. Före frukosten, innan den tropiska hettan ännu hade drivit undan den friska morgonluften, gav en skara sig i väg för att samla byggnadsmaterial, och tack vare att många villiga händer hjälpte till stod en hydda, som var omkring 150 meter lång och närmare 50 meter bred, färdig tidigt på eftermiddagen.
Mötena hölls i Rikets sal. Fastän man hade utvidgat den för detta tillfälle, var den fullsatt ända från början. Vid första mötet var 500 närvarande, nästan 200 flera än hela antalet vittnen på samtliga öar! Hur lyckliga var inte de bröder som gjort förberedelserna, när de var tvungna att flytta ut väggarna och öka på det av sagopalmsblad täckta taket! Man fällde också träd och högg dem i passande längder, så att man fick något att sitta på. Denna utvidgning, som skedde i sista minuten, uppskattades verkligen efter hand som sammankomsten skred framåt, ty när tiden för det offentliga föredraget var inne, hade den samlade skaran svällt ut till 675 personer!
Bland de församlade fanns det melanesier, vilka talade ett flertal melanesiska språk, förutom folk från Australien, Kanada, Indonesien, Litauen, Nya Zeeland, Pakistan och Sverige. Ett sextiotal vittnen från staden Honiara på ön Guadalcanal hyrde en båt för färden till sammankomsten. En grupp, som är värd ett omnämnande, bestod av omkring 200 män och kvinnor, jämte deras barn, som kom från Malaitas nordkust. Några av dem hade måst gå till fots i tre dagar och färdas med kanot över öppet hav för att kunna vara med. Tretton av de tjugotvå som blev döpta kom från detta område.
De här konventdeltagarna hade inte färdats så långt för att bara idka sällskaplig samvaro. Nej, de hade kommit för att inhämta livgivande kunskap om den sanne Guden, Jehova, och hans Son, Jesus Kristus. (Joh. 17:3) För att hjälpa dem härmed användes det vid alla föredragen illustrationer eller bilder, som var uppritade på kalikå eller på en svart tavla, och efter varje session samlades man runt tavlorna på podiet för att teckna ned upplysningarna.
Det är denna iver att lära känna bibelns sanningar och en innerlig önskan att bli bättre förkunnare av Guds ord som lett till att den sanna gudsdyrkan så snabbt brett ut sig på Salomonöarna. När vi ser konventdeltagarna stoppa ner sina anteckningsböcker i bagaget och ge sig av hemåt, känner vi oss övertygade om att de goda nyheterna om Guds rike kommer att bli förkunnade ännu kraftigare på öarna i de dagar som ligger framför oss.