Använder ditt barn sin tid vist och förståndigt?

”VILKEN ’ogudlig’ sysselsättning för barn!” Vad var det fråga om? Höll de på att stjäla eller for de fram som vandaler? Nej, visst inte! De var sysselsatta med att gå från hus till hus och tala med folk om bibeln. Men inte kan väl någon säga att det är ”ogudligt” att använda tiden på det sättet? Du kanske inte skulle säga det, men i så fall är du av annan mening än en anglikansk kyrkoherde vid namn Raymond Wilcox från Bentley i Walsall i Staffordshire i England.

Hans protest mot ”bibelciterande barn” till Jehovas vittnen, vilkas sysselsättning, enligt hans förmenande, var ”ogudlig”, därför att de tog del med sina föräldrar i religiös verksamhet från hus till hus, var införd i The Sunday Express, som utges i London, i dess nummer för 26 april 1964. Kyrkoherden i Garrett’s Green i Birmingham, Peter Hayward, citerades också i den nämnda artikeln, och han tycktes vara av samma uppfattning.

Kyrkoherde Hayward talade om en tolvåring, som kommit till hans dörr, och klagade: ”Hon läste upp stycken ur bibeln som om det hade varit en skolläxa. Det var alldeles tydligt att hon inte förstod vad hon sade.” Om han hade ställt frågor till flickan i stället för att bli irriterad, skulle han säkert ha blivit förvånad över hennes svar. I den så kallade teokratiska skolan, som hålls i alla församlingar av Jehovas vittnen, får ungdomarna lära sig att söka reda på stoff i många olika ämnen. Från podiet får pojkarna framföra korta predikningar, som de har förberett själva. Flickorna gör liknande efterforskningar och håller predikningar för någon annan person, medan hela församlingen sitter och hör på dem. När den här unga damen talade med prästen, varför berömde han henne då inte för att hon kunde återge stycken ur bibeln ur minnet? Gillar man inte inom anglikanska kyrkan att barn sysselsätter sig med sådant?

Det är inte något nytt att barn lär sig bibelverser utantill och citerar dem. I Matteus 21 läser vi om att barn var närvarande då Jesus drev ut penningväxlarna ur templet och att ”gossarna ... ropade i templet”, i det att de citerade Psalm 118, ”och sade: ’Fräls, det bedja vi, Davids Son!’” De enda som protesterade mot detta var översteprästerna och de skriftlärda, som Jesus fördömde. Jesus tillrättavisade dessa religiösa ledare och framhöll att det var alldeles i sin ordning att barnen använde sin tid och sina läppar till att lovprisa Gud. Jesus sade: ”Hava ni aldrig läst detta: ’Av barns och spenabarns mun har du berett lovprisning’?” Men de här talesmännen för anglikanska kyrkan uppfattar tydligen inte saken på samma sätt som Jesus Kristus gjorde. — Matt. 21:15, 16, NW.

Wilcox förfäktar att det inte är vist och förståndigt att använda tiden till religiös verksamhet från dörr till dörr och låter påskina att han har omtanke om de barns trygghet som utför sådan verksamhet, i det att han enligt artikeln säger: ”Det är inte bara en ogudlig sysselsättning, utan barnen löper dessutom fara.” Om han hade undersökt saken närmare och sett nedåt gatan, hade han säkert upptäckt vuxna vittnen bara några dörrar därifrån. Ja, The Sunday Express ställde just en fråga härom till en av Jehovas vittnens förkunnare, som gav detta upplysande svar: ”Barnen har fått stränga föreskrifter om att inte stiga på i något hus, om de inte har sällskap av någon vuxen medlem av organisationen, och det finns alltid någon vuxen på nära håll, som de kan ropa på, om det skulle bli något trassel.” När vi tänker på hur ogudligt många ungdomar använder sin tid och påminner oss meddelandena om den ohyggliga förödelse, som 600 ungdomar med alltför mycken tid till sitt förfogande ställde till med, då de ”slog ned” på Clacton-on-Sea i Essex i England vid påsktiden i fjol, förefaller det oss då inte egendomligt att präster skulle vilja avskräcka barn från att använda sin tid till religiös verksamhet? Det är inte att undra på att antalet kyrkobesökare är mycket lågt i England.

Med sitt enkla och okonstlade tal och sin uppriktighet har barn förmått vuxna människor att handla. Vi kan nämna en viss man i framträdande ställning, som till stor nytta för sig själv handlade i överensstämmelse med ett barns ord. Det var Naaman, som var den syriske konungens härhövitsman och som var spetälsk. Det sägs att det fanns en fånge i Syrien från Israels land, ”en ung flicka, som kom i tjänst hos Naamans hustru. Denna sade till sin fru: ’Ack att min herre vore hos profeten i Samaria, så skulle denne nog befria honom från hans spetälska!’” Naaman blev frisk tack vare att han var tillräckligt ödmjuk för att handla i överensstämmelse med en liten flickas ord. — 2 Kon. 5:2, 3.

Ett barns budskap kan också utgöra en varning eller vara ett domsbudskap från Gud. Ett sådant budskap frambars av gossen Samuel till prästen Eli. Gud sade till Samuel: ”Se, jag skall i Israel göra något som kommer att genljuda i båda öronen på var och en som får höra det.” Vad skulle vår tids präster tänka om ett barn som bleve brukat till att frambära ett budskap som skulle genljuda på det sättet? Eli svarade: ”Det är Jehova. Må han göra det som är gott i hans ögon.” (1 Sam. 3:11—18; v. 18 enl. NW) Om det budskap, som frambärs till kyrkoherde Hayward av ett barn, påstås han ha sagt: ”Hon försökte tala om för mig att den tid är nära, då Gud skall förgöra alla onda människor på jorden. Det är ju något förskräckligt att lära barn sådant!” Men det var själve Jesus Kristus som lärde att de onda skall bli tillintetgjorda. Sedan han talat om att syndafloden tillintetgjorde de onda människorna i Noas dagar och att det ”regnade eld och svavel ned från himmelen” på de onda människorna i det forntida Sodom, tillade han: ”Alldeles på samma sätt skall det ske den dag, då Människosonen uppenbaras.” — Luk. 17:26—30.

De bibliska profetiornas samtliga vittnesbörd ger vid handen att vi nu lever i den tid, som Jesus talade om. Det tillkommer fördenskull föräldrar och barn att använda tiden så att de kan hoppas vinna Guds ynnest och inte behöver drabbas av förintelse från honom. Det är mycket lämpligt att följa aposteln Paulus’ råd: ”Vaka därför noga över att ni vandra, icke såsom ovisa, utan såsom visa, i det att ni köpa den lägliga tiden åt eder, emedan dagarna äro onda.” (Ef. 5:15—17, NW) Även om man inom de olika kyrkoorganisationerna fördömer barn som visar att de älskar nästan genom att gå från hus till hus och sprida upplysning om bibeln, så ger Gud sitt bifall åt en sådan sysselsättning. I hans skrivna ord, i Psalm 148:7, 12, 13, finner vi denna uppmaning: ”Prisa Jehova ... ni unga män och även ni jungfrur, ni gamla män tillsammans med gossar. Må de prisa Jehovas namn.” (NW) Om du gör detta och hjälper medlemmarna av din familj att göra detsamma, då kan du vara säker på att ditt barn använder sin tid vist och förståndigt.