Sträva efter att vara konsekvent
HUR värdefullt är det inte att kunna handla konsekvent! Men hur svårt är det likväl inte för oss ofullkomliga människor att alltid vara konsekventa!
Trots vår ofullkomlighet och oförmåga att ständigt ådagalägga konsekvens bör vi sträva efter att göra detta. Och varför bör vi göra det? Jo, därför att konsekvens innebär ”överensstämmelse mellan bekännelse och uppförande; ett oryggligt fasthållande vid en moralisk eller etisk måttstock i vad det gäller tanke och handling”. Vi bör med andra ord leva som vi lär och inte låta oss frestas att avvika från det rätta uppförandets väg. Skaparen, Jehova Gud, och hans Son, Jesus Kristus, är konsekventa, och vi bör vara deras efterliknare häri. — Matt. 5:48; Hebr. 6:18; 13:8.
Eftersom det är mycket vanligt att människor gör sig skyldiga till ett inkonsekvent handlingssätt, är det inte så förvånansvärt att människor som utbreder sig över detta ämne ofta talar förklenande om förmågan att vara konsekvent. ”Var inte ’konsekvent’, utan var rätt och slätt sann”, sade en känd amerikansk rättslärd en gång. Men hade han verkligen rätt? Inte enligt ordboken. Och så här sade en annan skribent: ”Konsekvens är den egenskap som präglar ett trögt, stagnerande, sinne”, som om konsekvensen skulle bannlysa allt framåtskridande. Det gör den inte. Och så här skrev en uppburen amerikansk essäförfattare för flera år sedan: ”Med konsekvens har en stor själ helt enkelt ingenting att göra.” Men präglas inte naturlagarna av konsekvens? Jo, det gör de, och de är ett verk av den absolut största själen i universum. — Jer. 51:14.
Kanske är det så att en del människor uttalar sig förklenande om ett konsekvent handlingssätt, därför att de anser att det skulle kräva för mycket av dem. En historieskrivare framhåller till exempel att Thomas Jefferson, som av många amerikaner anses ha varit en verklig demokrat, en frihetsälskare framför alla andra, tydligen inte uppfattade det såsom någon inkonsekvens då han uttalade svidande förkastelsedomar över slaveriet och likväl ägde många slavar själv. Och fastän han förkunnade att man inte behöver frukta för villfarelsen, så länge förnuftet har frihet att bekämpa den, sökte han inkonsekvent göra University of Virginia till ett bålverk för sina unitariska religiösa uppfattningar och republikanska politiska idéer. — Annals of the American Academy of Political and Social Science, maj 1963.
Bibeln, som är människans enda sanna och pålitliga vägvisare, söker inte bortförklara ett inkonsekvent handlingssätt; den blundar inte för ett inkonsekvent uppförande och överser inte härmed. I stället finner vi att den genomgående kraftigt fördömer inkonsekvens. Hur rättframt avslöjade inte Jesus, Guds Son, den inkonsekvens som präglade de religiösa ledarna på hans tid! De påstod sig vara Abrahams barn, men de gjorde inte Abrahams gärningar. De sade sig tro på Mose; men om de verkligen hade trott på honom, skulle de också ha trott på Jesus, ty Mose skrev om Jesus. — Joh. 5:44—47; 8:39, 40.
Dessa män hade satt sig på Mose stol och undervisade i hans lag, men levde de som de lärde? Nej, de var inte konsekventa. ”De säga, men göra icke”, sade Jesus. Och därpå framhävde Jesus ytterligare hur inkonsekvent de handlade genom att säga att de silade bort myggor och svalde kameler. — Matt. 23:2, 3, 24.
Fastän aposteln Paulus var en lärd man, hade han inte någon förklenande tanke om ett konsekvent handlingssätt, vilket lärda människor i våra dagar gärna har. Såsom en Jesu efterliknare uttalade han sig skarpt mot sådana judar som gjorde sig skyldiga till ett inkonsekvent handlingssätt: ”Du som vill lära andra, du lär icke dig själv! Du som predikar, att man icke skall stjäla, du begår själv stöld! Du som säger, att man icke skall begå äktenskapsbrott, du begår själv sådant brott!” — Rom. 2:17, 21, 22.
I våra dagar förmärks en hel del inkonsekvens, i synnerhet i det som sägs från predikstolarna. Det finns män som ger sig ut för att vara kristna Ordets förkunnare men som likväl gör spe av bibelns skildringar av skapelsen, syndafloden på Noas tid osv., av sådana händelser som Jesus Kristus talade om såsom historiska verkligheter. Sade inte Jesus dessutom: ”Ditt ord är sanning”? Och vad Jesus beträffade, så bestod Guds skrivna ord på den tiden av de hebreiska skrifterna. — Joh. 17:17; Matt. 19:3—6; 24:37—39.
Det är emellertid inte bara prästerskapet som uraktlåter att handla konsekvent. Det finns ett stort antal människor som skryter med sin fosterlandskärlek och gör stort nummer av den genom att vifta med flaggor, hälsa flaggan, sjunga nationalsånger och fira nationaldagar. Men sin verkliga färg bekänner de genom sin iver att bedra sitt land när det blir fråga om att betala skatt.
Vi kan också tänka på vår tids föräldrar, som ofta kommer till korta i att uppträda konsekvent gentemot barnen. De kanske säger till barnen att de kommer att bli bestraffade, om de gör ett eller annat; men om barnen i alla fall går åstad och gör just det som föräldrarna har förbjudit, så ser föräldrarna likväl genom fingrarna med att de varit olydiga. Eller också kanske far eller mor bestraffar ett barn för att det gjort en viss sak den ena dagen, men en annan dag kanske barnet slipper ifrån bestraffning. Och allra mest betänklig är den inkonsekvens som föräldrar lägger i dagen, då de förmanar ett barn att inte ljuga, stjäla, skvallra osv. och sedan inför barnet själva gör sig skyldiga till sådant.
Vad är det som gör att folk handlar inkonsekvent? Det kan bara vara tanklöshet; men det kan också bero på själviskhet — ja, själviskheten är nog i många fall den verkliga orsaken. Men ett inkonsekvent handlingssätt kan även förorsakas av att vederbörande inte har någon pålitlig måttstock att rätta sig efter eller inte erkänner någon sådan.
Människans Skapare, Jehova Gud, har givit människan en tillförlitlig måttstock, som kan vägleda henne, nämligen sitt ord, bibeln. Vi har fått bibeln för att den skall vara en lykta för våra fötter och ett ljus på vår stig. Den är full av goda, sunda råd, som gäller livets alla förhållanden. Den framhåller att det är Jehova Gud allena som vi skall tillbedja och dyrka, men den säger också att allt vad vi vill att andra människor skall göra mot oss, det skall vi göra mot dem. — Ps. 119:105; Matt. 22:37—39; 4:10; 7:12.
Dessutom kan vi i bibeln finna en bevekelsegrund till ett konsekvent rättfärdigt handlingssätt. Bibeln inskärper nämligen fruktan för Jehova hos oss, och denna fruktan innebär att hata det som är ont, och den är begynnelsen till vishet. Genom att handla konsekvent kommer man i ett gott förhållande till sin Skapare, Jehova Gud, såväl som till dem som är ens nästa. Ett sådant handlingssätt medför sinnesfrid och lycka nu och kommer att leda till ändlöst liv i den fullkomliga, nya tingens ordning, som är så nära. Kravet på konsekvens utgör en uppfordran, men i den mån vi svarar på denna uppfordran kommer vi att vara lyckliga.