Ett kallt helvete

KRISTENHETENS religiösa ledare har i flera hundra år utmålat ett brinnande helvete med kvalfull pina såsom syndarnas säkra bestämmelse. Från predikstolarna och i religiösa publikationer har de gjort bruk av sin ohämmade fantasi för att i kusliga detaljer beskriva den hemska pina som man tror att de ”fördömda” för evigt får utstå i helvetet. Detta har de gjort utan att ha sett ett brinnande helvete och utan att i Guds ord ha funnit de beskrivningar av det som de givit. Ämnet är fortfarande omtyckt i en del religiösa kretsar, men det blir mer och mer vanligt bland präster och predikanter att tänka att helvetet är kallt i stället för hett.

Prästmannen John Mellin, som hör till New Yorks första presbyterianska kyrka, uttalade sig så här om hur teologerna i våra dagar har börjat tänka sig helvetet: ”De flesta teologerna i våra dagar säger att med helvetet menas att bli avstängd från Gud. Det är en erfarenhet i det närvarande och en fortgående process, något som är sant nu såväl som efter döden. Fler och fler människor upphör att tänka på en bokstavlig plats med sprakande lågor.” Prästmannen P. M. Dawley, som är knuten till prästseminariet Episcopal General Theological Seminary, sade: ”Den medeltida uppfattningen om helvetet såsom en plats av eldsglödande pina, vilken upptog människors sinnen under några generationer, var otillräcklig.” Ja, uppfattningen om ett brinnande helvete var inte bara ”otillräcklig”, utan också oskriftenlig. Men Mellins påstående att helvetet är ”en erfarenhet i det närvarande” är inte, även om han med det ger uttryck åt en vanlig världslig uppfattning, någon förbättring från bibelns ståndpunkt sett. Folk behöver känna till vad Guds ord lär om helvetet.

Det finns ställen i bibeln som talar om helvetet eller dödsriket, som det står i svenska översättningen, om plåga och eld, men dessa ställen säger inte att obotfärdiga syndare stängs in för evigt i ett brinnande helvete, där de utstår medveten pina såsom straff för synder. Bibeln säger att döden, inte pina, är straffet för synd. (Rom. 6:23) De ofta citerade verserna i Lukas 16, som talar om en rik man och en tiggare vid namn Lasarus, nämner om helvetet eller dödsriket, om lågor och plåga, men denna framställning är en liknelse och inte någon erfarenhet hämtad ur verkliga livet eller från tiden efter döden, vilket visas av att Jesus började denna liknelse med samma uttryck som han använde, när han började framställa andra liknelser, nämligen ”en ... man”. Jämför Lukas 16:19 med vers ett och med Lukas 19:12.

Om Jesus med sin liknelse om den rike mannen och Lasarus hade lärt att medveten pina i ett brinnande helvete väntar obotfärdiga syndare, är det mycket konstigt att han inte alls nämnde något om synd i liknelsen. Allt som sägs om den rike mannen är att han var rik och levde i glädje och prakt. I och för sig kan man knappast betrakta det som skäl till att stänga in honom för evigt på ett ställe av eldsglödande pina. Det sägs inte något mera om Lasarus än att han var en tiggare, som låg vid den rike mannens port och hoppades få livnära sig av det som föll från den rike mannens bord. I och för sig anbefaller inte detta Lasarus till en bättre behandling än den som ges den rike mannen.

Jesus lärde genom denna liknelse något som inte hade någon förbindelse med straff för synd. Det hade att göra med klasser av människor och med en förändring av deras andliga ställning. Vid mer än ett tillfälle framställde Jesus liknelser som gällde de judiska religiösa ledarna på hans tid, vilka motstod de sanningar han predikade för folk i gemen. Hans predikande plågade dem så mycket, att de till sist lät döda honom. De motsvarar tydligt och klart den rike mannen i hans liknelse. (Luk. 20:19, 20, 46, 47) Det judiska folket i gemen, som hade blivit behandlat som tiggare av de religiösa ledarna, erfor å andra sidan en stor andlig förvandling, när de blev Jesu lärjungar; de visades i bild genom Lasarus. — 1 Kor. 1:26—29.

I Markus 9:47, 48 varnar Jesus för Gehenna, ”där ’deras mask icke dör och elden icke utsläckes’”. Vad han säger här och i de omgivande verserna antyder inte att de som kastas i Gehenna är vid medvetande och utstår pina där. Att han nämner maskar förbinder Gehenna med ruttnande kött och inte med odödliga själar i helvetet. Hinnoms dal (grekiska: Gehenna) nära Jerusalem var en plats dit man kastade döda kroppar. Av svavel närda eldar hölls ständigt brinnande för att förstöra avfallet, och maskar åt de döda kroppar, som inte nåddes av lågorna. Jesus använde Gehenna för att symbolisera evig tillintetgörelse för de onda. Det var från denna dal invid Jerusalem som symbolen en ”sjö av eld och svavel”, som används i Uppenbarelseboken 20:10, hämtades.

Även om Uppenbarelseboken talar om eldsjön såsom den plats dit djävulen och hans vilddjurslika organisation kastas och säger att de ”skola där plågas dag och natt i evigheternas evigheter”, kan vi inte dra den slutsatsen att denna sjö är det brinnande helvete, som en del religiösa ledare föreställer sig. I deras helvete är djävulen den som pinar och plågar, inte den som blir pinad. Dessutom visas det i vers fjorton vad denna eldsjö är. Där får vi veta att dödsriket eller helvetet kastas i den. ”Och döden och dödsriket [helvetet] blevo kastade i den brinnande sjön; detta, den brinnande sjön, är den andra döden.” Att döden och dödsriket (helvetet) kastas i eldsjön anger deras slut eller tillintetgörelse. Detta bekräftas i 1 Korintierna 15:26, där det heter: ”Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt.”

När den adamitiska döden, den död vi alla har ärvt från Adam, upphör att ha makt över människosläktet, kommer den att ha gjorts om intet liksom om den kastats i en tillintetgörande eldsjö. Dess följeslagare helvetet eller dödsriket, som också görs om intet genom att det kastas i den symboliska eldsjön, har alltid varit oskiljaktigt förenat med döden. Det kommer också att bli något som hör det förgångna till.

Ordet ”helvete” eller ”dödsrike” är en översättning av det hebreiska ordet ”scheol” och det grekiska ordet ”hades”. Petrus visade att dessa båda ord har samma innebörd genom att använda ordet hades i Apostlagärningarna 2:27 (NW), när han citerade Psalm 16:10, som använder ordet scheol. Dessa ord förmedlar inte tanken på en eldsglödande pinoplats. I Konung Jakobs översättning återges scheol med helvetet, graven och gropen. I Job 14:13 återger denna bibelöversättning scheol med ”graven”, under det att den katolska Douayöversättningen använder ”helvetet”. Det förhållandet att Job i denna text ber om att bli dold i helvetet är ytterligare bevis för att helvetet inte är en pinoplats utan människosläktets gemensamma grav.

En noggrann undersökning av hur de bibliska orden för helvete eller dödsrike används gör det klart och tydligt att de inte avser någon eldsglödande plats med evig pina för ”fördömda själar”. Eftersom helvetet är människosläktets gemensamma grav, innehåller det döda människor. Uppenbarelseboken 20:13 talar om att dödsriket ger ifrån sig de döda, som befinner sig i det. Människosläktets gemensamma grav, den ”plats” dit alla människor kommer på grund av den adamitiska döden, är i själva verket bibelns helvete, från vilket många sovande döda kommer att föras tillbaka till livet. — Joh. 5:28, 29.