Hur man predikar Guds ord rätt

ALLTIFRÅN kristendomens begynnelse och till våra dagar har predikande varit ett av de främsta medlen till att utbreda den. Men det kan predikas på mer än ett sätt. Inte så få predikare i kristenheten är ytterligt känslosamma, skriker och gestikulerar och vädjar till folks känslor, ja, stundom rentav till åhörarnas fördomar. Men dessa predikare finner inte stöd i Skriften för sitt sätt att predika. Sådant predikande är inte det som aposteln Paulus åsyftar, då han ger Timoteus rådet: ”Gör ditt yttersta för att träda fram inför Gud såsom godkänd, en arbetare som icke har något att blygas för, i det han rätt handskas med sanningens ord.” — 2 Tim. 2:15, NW.

Men inte heller de många predikare i kristenheten, vilka går till den andra ytterligheten, vilka predikar Guds ord, om de nu alls gör det, på ett slött och planlöst sätt, det vill säga hoppar från det ena ämnet till det andra utan att ha något egentligt sammanhang i det de säger, predikar Guds ord rätt. De gör inte sitt yttersta för att bli godkända av Gud. Att en stor del av predikandet från bibeln i vår tid med rätta kan kritiseras på detta sätt framgår av ett meddelande som var infört den 4 oktober 1963 i tidningen Tribune, som utges i Chicago i Illinois:

”Predika Guds ord, säger Ritter till kyrkomötet. Denna plikt blir ofta försummad, påstår kardinalen. Vatikanen 3 oktober. — Kardinal Joseph Ritter från Saint Louis framhöll vid det ekumeniska Vatikankonsiliet i dag att romersk-katolska kyrkan är i behov av ett mera omfattande predikande av Guds ord. Vid sitt första framträdande inför konsiliet sade den amerikanske kardinalen till de 2.262 prelaterna som var församlade i Peterskyrkan att plikten att predika endast fullgörs på ett slött och likgiltigt sätt, om man alls söker fullgöra den.” Bland annat påpekade han att detta predikande av Guds ord är ”en oundgänglig förutsättning för att alla andra reformer, som mötet kan vilja göra, skall få framgång”. Det är sannerligen anmärkningsvärt att en kardinal påpekar att predikandet av Guds ord är något så grundläggande att han anser att alla andra reformer, som andra Vatikankonsiliet kan komma att vidta, är beroende härav för sin framgång.

Eftersom predikandet från bibeln medges vara så väsentligt, kan man fråga: Hur kommer det sig att förhållandet i katolska kyrkan är sådant att en av dess prelater kan klaga över att ”plikten att predika [Guds ord] endast fullgörs på ett slött och likgiltigt sätt, om man alls söker fullgöra den”? Kan detta bero på bristande uppskattning av bibelns eget värde?

Att predikandet av Guds ord inte bör ske på ett slött och likgiltigt sätt och alls inte bör försummas, det framgår klart och tydligt av Guds ord självt. När Jesus t. ex. strax efter sin uppståndelse träffade två förbryllade och nedstämda lärjungar på vägen till Emmaus, predikade Jesus för dem på ett mycket verkningsfullt sätt. Han sade till dem: ”’O, hur oförnuftiga äro ni icke och i hjärtat senfärdiga till att tro på allt det som profeterna talade!’ ... Och i det han började med Mose och profeterna, uttydde han för dem sådant som hade avseende på honom i alla Skrifterna.” Och vad blev följden? Efteråt sade dessa lärjungar: ”Voro icke våra hjärtan brinnande, när han talade till oss på vägen, när han till fullo upplät Skrifterna för oss?” — Luk. 24:13—32, NW.

Senare samma dag avgav Jesus liknande vittnesbörd för de elva apostlarna och andra människor, som var församlade med dem: ”Detta är mina ord, som jag talade till eder medan jag ännu var hos eder, att allt det som är skrivet om mig i Mose lag och hos profeterna och i psalmerna måste gå i uppfyllelse.” Hans predikande fick en liknande verkan på dessa människor, ty genom sina ord ”öppnade han helt deras sinnen till att fatta meningen i Skrifterna, och han sade till dem: ’På detta sätt är det skrivet att Kristus skulle lida och skulle uppstå från de döda på tredje dagen’”, osv. Det är uppenbart att Jesus varken ringaktade eller försummade Skriften eller använde den på ett planlöst sätt, nej, han brukade den med ytterligt god verkan. — Luk. 24:44—46, NW.

Aposteln Paulus gjorde anspråk på att vara Kristi efterliknare, och detta var han bland annat genom att predika Skriften på ett logiskt, sammanhängande och förnuftigt sätt, med mycket god verkan, vilket framgår av skildringen i Apostlagärningarna, kapitel efter kapitel. Ett utomordentligt exempel utgör Paulus’ predikande i Tessalonika: ”Där hade judarna en synagoga; i den gick Paulus in, såsom hans sed var. Och under tre sabbater talade han där med dem, i det han utgick ifrån skrifterna och utlade dem och bevisade, att Messias [Kristus] måste lida och uppstå från de döda; och han sade: ’Denne Jesus, som jag förkunnar för eder, är Messias [Kristus].’ Och några av dem läto övertyga sig och slöto sig till Paulus och Silas; så gjorde ock en stor hop greker, som ’fruktade Gud’, likaså ganska många av de förnämsta kvinnorna.” — Apg. 17:1—4.

Liknande vittnesbörd ger bibeln med avseende på lärjungen Apollos och hans förkunnargärning i Akaja: ”När han så kom dit, blev han till stor hjälp för dem som hade kommit till tro på grund av Guds oförtjänta godhet; ty med intensitet bevisade han grundligt offentligen att judarna togo fel, i det att han från Skrifterna ådagalade att Jesus var Kristus.” Det var uppenbart inget planlöst eller slött över hans predikande, eller hur? — Apg. 18:27, 28, NW.

I vilken utsträckning andra Vatikankonsiliet kommer att instämma med kardinal Ritter beträffande vikten av att Guds ord blir predikat och av att det sker på rätt sätt, det återstår att se. Han kanske blir en ropandes röst i öknen i denna sak, liksom en av hans föregångare, kardinal Kendrick blev, då han vid första Vatikankonsiliet tog avgjord ståndpunkt emot läran om påvens ofelbarhet.

Det må bli hur det vill med den saken. Kvar står det faktum att om ett predikoverk skall frambringa kristna, måste det vara grundat på Guds ord. Dessutom får ett sådant predikande inte bestå i ytterligt känslosamma vädjanden till folks känslor, och det får inte ske på ett planlöst, slött och likgiltigt sätt. Det måste i stället vara ett predikande som vädjar till förnuftet genom att den som predikar logiskt och följdriktigt framlägger fakta och argument. När Jehovas kristna vittnen predikar, följer de just detta tillvägagångssätt, som också tillämpas i deras publikationer, och fakta visar att det är ytterst verkningsfullt.