Frågor från läsekretsen
● Vilka förpliktelser har kristna föräldrar mot ett mentalt efterblivet barn? — M. L., USA.
Föreskrifterna i 1 Timoteus 5:8 är mycket klara och tydliga, då de säger: ”Förvisso, om någon icke drager försorg om dem som äro hans egna, och i synnerhet om dem som äro medlemmar av hans hushåll, har han förnekat tron och är värre än en människa utan tro.” (NW) Det åligger alltså föräldrarna att sörja för barnen, även om dessa kanske är efterblivna, förutsatt att de alls kan göra detta. Tänk på att dessa mentala handikapp inte beror på någon brist eller skuld hos barnet utan snarare på omständigheterna, t. ex. på komplikationer vid förlossningen eller på förtidig födsel eller på den ofullkomlighet som låder vid föräldrarna.
Föräldrarnas förpliktelser inbegriper att de inte endast skall sörja för barnet materiellt utan också tillgodose dess andliga behov. Kristna föräldrar får inte lämna de föreskrifter utan avseende, som vi finner i 5 Moseboken 6:4—7 och som säger att en far skall tala med sina barn om Guds lag oavsett var de är tillsammans. Vi får inte heller glömma den förmaning som ges i Efesierna 6:4 om att barnen skall fostras i Jehovas tuktan och auktoritativa råd. Om ett barn blir statens skyddsling, kan det säkert inte få den livgivande undervisning som en kärleksfull far eller mor kan ge det i lydnad för sin skriftenliga förpliktelse såsom en åt Gud överlämnad kristen.
Genom att se till att barnet får denna tuktan och fostran från Jehova sörjer föräldrarna för barnets eviga frälsning. Förpliktelsen att hjälpa andra att vinna frälsning innebär först och främst att du bör hjälpa medlemmarna av din egen familj att göra detta, i synnerhet om du är far eller mor och barnen är minderåriga och är beroende av dig för att få tillbörlig religiös undervisning, vägledning och hjälp. Skulle det vara någon mening att gå ut och söka hjälpa andra, som är främlingar, att vinna frälsning, under det att man samtidigt försummade ett barn, som är beroende av en och som ju är ens eget kött och blod?
Tanken på den tid som du skulle kunna ägna åt förkunnartjänsten är inget skäl till att önska lämpa över detta ansvar på andra. Men om barnet är så efterblivet, att det inte förmår inhämta någon andlig föda eller kunskap, varigenom det kan utöva tro och vinna frälsning, kan detta i någon mån bli avgörande för om föräldrarna föredrar att överlämna barnet åt andras vård, t. ex. vid någon statlig institution. Man får dock inte glömma att barnet, såsom en statens skyddsling, kan utsättas för andliga faror, även om det regelbundet får besök av föräldrarna. Dessa faror kan bestå i eventuella blodtransfusioner, i firandet av hedniska eller nationella högtider osv. Detta är något som föräldrarna också bör beakta.
Naturligtvis blir det en börda för hela den övriga familjen, om man behåller ett efterblivet barn hemma. Men om det alls är möjligt att bära den, och i synnerhet om barnet kan få andligt gagn av att vistas i ett kristet hem, så bör man helst söka bära denna börda. Om föräldrarna behåller barnet hemma, handlar de rätt; deras handlingssätt är i överensstämmelse med Skriftens krav och kommer att få Guds godkännande och välsignelse. Detta kommer i längden att vara den bästa lösningen, särskilt om alla familjemedlemmarna sluter upp kring ”hjälpprogrammet”.
Vården av ett efterblivet barn bör betraktas som en uppfordran i ett sådant fall, i synnerhet en uppfordran att ådagalägga andens frukt. (Gal. 5:22, 23) I ett nutida verk av en sakkunnig heter det om efterblivna barn: ”De är tillgivna ... och ofta älskas de varmt av mödrar och syskon. ... I många fall kan de vårdas hemma, vilket är en mycket lyckligare lösning än åtgärden att överföra dem till någon anstalt för mentalt sjuka. Men om detta skall kunna genomföras, måste modern ha situationen fullt klar för sig och får inte förvänta att barnet skall [bli normalt]. Hon måste älska barnet men får inte försumma de andra barnen eller bära på några skuldkänslor.” — W. R. F. Collis: Neo-Natal Pediatrics.
Om viss medicinsk behandling skall visa sig vara till nytta för efterblivna barn i någon utsträckning är tvivelaktigt; men åtminstone i en del fall, t. ex. genom att man använt glutaminsyra, har man märkt en del förbättringar. Om glutaminsyra heter det i det medicinska uppslagsverket Modern Drug Encyclopedia and Therapeutic Index (åttonde upplagan, 1961): ”Kliniska erfarenheter talar för att naturlig glutaminsyra möjligen kan ha ett visst värde för att förbättra personligheten och de intellektuella prestationerna hos mentalt efterblivna barn och vuxna.” I vilken utsträckning en sådan produkt verkligen kan vara till hjälp beror på arvsanlag och könsfaktorer såväl som på huruvida barnet vårdas av föräldrarna eller inte. — Science News Letter för 12 januari 1952.
Varje fall måste bedömas efter de förhandenvarande omständigheterna. Man måste ta hänsyn till hur allvarligt fallet är, vilken förmåga familjen har att ta vård om barnet och vilken nytta barnet kan ha av att vistas hemma tillsammans med andra familjemedlemmar som älskar det. — 1 Kor. 13:4—8.
● Är det riktigt att påstå att uttrycket ”det konungsliga prästerskapet” endast har avseende på de smorda kristna men att uttrycket ”det allmänna prästadömet” kan gälla såväl kvarlevan av de smorda kristna som den ”stora skaran” av lovprisare av Jehova? — V. K., USA.
Läran om ett ”allmänt prästadöme” är en lära som förkunnas i kristenheten, och där kallas den också ”alla troendes prästadöme”. I Websters Third New International Dictionary sägs ”det allmänna prästadömet” vara ”en den protestantiska kristna kyrkans lära: varje individ har direkt tillträde till Gud utan någon prästerlig mellanhand, och varje individ delar ansvaret att tjäna andra medlemmar i församlingen av troende”. Uttrycket innebär i grund och botten att varje kristen bör underrätta andra om Guds ord och uppsåt och inte lämna detta ansvar åt en ”präst”-klass. ”Denna lära”, säger The Interpreter’s Bible, ”utgör ett tillkännagivande inte så mycket av rättigheter som av ansvar.” (Band 11, sid. 619) Från denna synpunkt sett — att alla kristna axlar ansvaret att predika — kan det sägas att denna princip, som antyds med uttrycket ”det allmänna prästadömet”, är tillämplig på alla kristna.
Men om man skulle säga att såväl den smorda kvarlevan som den ”stora skaran” utövar ”ett allmänt prästadöme” eller fungerar såsom ett sådant prästadömes prästerskap, skulle detta inte vara korrekt enligt bibeln. Hur så? Kristenhetens uppfattning är den att ”alla kristna är präster inför Gud”. (Theology Today för oktober 1958, sid. 303) Vad Skriften i själva verket lär är att varje av anden pånyttfödd kristen är en präst. Från Skriftens synpunkt sett är orden präst, prästadöme och prästerskap tillämpliga uteslutande på de 144.000 medlemmarna av det ”heliga prästerskapet”, det ”konungsliga prästerskapet”. — 1 Petr. 2:5, 9; Upp. 14:1—4.
På dessa av anden smorda eller av anden pånyttfödda kristna, som hör till det ”heliga prästerskapet”, är Petrus’ ord om att frambära ”andliga offer, som äro välbehagliga för Gud genom Jesus Kristus”, (NW) i särskild grad tillämpliga. Men sedan år 1931 har en ”stor skara” av fårlika tillbedjare av Jehova Gud ur alla nationer och tungomål slutit sig till kvarlevan av dem som utgör det ”heliga prästerskapet”. (Upp. 7:9—15) Fastän dessa medlemmar av den ”stora skaran”, som har jordiska förhoppningar, inte hör med till det ”heliga prästerskapet”, är de dyrbara för Gud, och han fyller sitt hus med härlighet genom att så många av dessa fårlika tillbedjare sluter sig till den prästerliga klassen. (Hagg. 2:8) På grund av all denna nära gemenskap med den prästerliga kvarlevan har medlemmarna av denna ”stora skara” samma förpliktelser som kvarlevan har; dvs. att vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna hos Jehova Gud. Detta gör den ”stora skarans” medlemmar. När dessa medlemmar av den ”stora skaran” bistår kvarlevan av det ”konungsliga prästerskapet”, är de visserligen inte jämförliga med prästerna eller leviterna, men de kan jämföras med netinim och gibeoniterna, som var lojala följeslagare till kvarlevan av de trogna judarna, forntidens vittnen för Jehova. De motbildliga netinim och gibeoniterna har slutit sig till den prästerliga kvarlevan i att tillbedja Jehova allena såsom Gud och har villigt blivit medhjälpare i templet för att understödja kvarlevan av ”levande stenar” i det andliga templet.
Följaktligen finner vi att det är i den nya världens samhälle av Jehovas vittnen och inte i kristenheten som det verkligen existerar ett ”allmänt prästadöme” — ja, där skönjer man inte endast ett framgångsrikt tillämpande av det som förstås med detta uttryck, utan där existerar också en kvarleva av det ”konungsliga prästerskapet”, vars prästadöme i sann mening är allmänt, eftersom alla och envar som hör med till det frambär andliga offer, som är välbehagliga för Gud genom Jesus Kristus. (1 Petr. 2:5) Eftersom Skriften själv använder orden präst, prästadöme och prästerskap uteslutande om de smorda kristna, är det korrekt enligt bibeln att säga att till dem som utövar det allmänna prästadömet hör endast de av anden pånyttfödda kristna.