Frågor från läsekretsen
● Varför godtog Gud Abels offer men förkastade Kains? — C. C., USA.
Det finns ingenting i bibeln som anger att Gud gav Adams söner några föreskrifter om vad slags offer som skulle vara välbehagligt för honom. Det har framlagts många olika teorier beträffande denna sak, men det verkar mest förnuftigt att tänka att Kain och Abel helt enkelt frambar vad de hade till hands till följd av sin sysselsättning. Utan tvivel hade de hört av sina föräldrar berättelsen om Guds misshag med dem, därför att de hade ätit av den förbjudna frukten, och så sökte var och en på sitt sätt att vinna sin Skapares godkännande. — 1 Mos. 4:2—5.
Om Gud inte hade godtagit något av offren, skulle man inte ha vetat om Kains offer hade framburits i uppriktighet eller inte. Men när Gud nu godtog Abels offer och inte Kains, blev det genast uppenbart att Kain inte var uppriktig, att han inte i första hand var angelägen om att vinna Guds godkännande utan snarare stod efter att hålla sig framom sin yngre broder. Vi läser således: ”Kain ... hade sitt ursprung hos den onde och slog ihjäl sin broder. Och av vilken orsak slog han ihjäl honom? Därför att hans egna gärningar voro onda men hans broders voro rättfärdiga.” Kains gärningar var onda, inte därför att han frambar ett felaktigt slags offer, markens frukt i stället för ett djur, som skulle ha krävt utgjutande av blod, utan därför att han frambar denna frukt med ett orätt motiv. Om han hade haft ett rätt motiv, då skulle han, när han lade märke till att Abels offer blev godtaget och hans eget förkastat, ha begrundat vad det var som var fel och skulle ha sökt efterlikna sin yngre broder, och så skulle även han ha vunnit Guds godkännande. Att han dräpte Abel var i själva verket överlagt mord, som visade hur ondskefull han verkligen var, när nu stoltheten uppammade mordiskt hat i hans hjärta. — 1 Joh. 3:12, NW; 1 Mos. 4:8.
Abels offer blev godtaget, både därför att det var det rätta slaget av offer och därför att det frambars i tro. Kain saknade tro, men detta förhållande blev uppenbart först när han blev varse att hans offer inte godtogs av Gud. Fördenskull läser vi: ”Genom tron frambar Abel åt Gud ett offer av större värde än Kain, och genom denna tro fick han vittnesbörd buret åt sig, att han var rättfärdig, i det att Gud bar vittnesbörd beträffande hans gåvor; och genom den talar han ännu, fastän han dog.” Hur Gud angav att Abels offer var godtagbart och att Kains inte var det, det säger oss bibeln ingenting om, och det skulle vara fåfängt att spekulera häröver. — Hebr. 11:4, NW.
● I 1 Moseboken 2:10—14 omtalas fyra floder. Men på bibliska kartor finns bara två av dessa, Hiddekel och Frat eller Eufrat. Hur förhåller det sig med de båda andra, Pison och Gihon? — H. N., USA.
Innan vi besvarar denna fråga, förtjänar det att framhållas att ”Hiddekel”, den tredje flod som nämns i det anförda skriftstället, allmänt erkänns vara floden Tigris. Ja, detta är det namn den får i Septuagintaöversättningen både i 1 Moseboken 2:14 och i Daniel 10:4.
Beträffande de båda första floderna, Pison och Gihon, har det varit många gissningar. Bibliska ordböcker och religiösa uppslagsverk framför olika teorier, och en del utvecklar dessa grundligt. Men alltsammans utmynnar i gissningar.
Att man inte med säkerhet kan identifiera dessa floder är inte någon orsak till bekymmer. Det kan mycket väl bero på att dessa båda inte längre existerar. Förändringar har ägt rum beträffande jordens utseende, sedan dessa ord först skrevs i den bok, som Mose rådfrågade, när han sammanställde denna del av Första Moseboken. (1 Mos. 5:1) I synnerhet är det förnuftigt att dra den slutsatsen att syndafloden på Noas tid åstadkom stora förändringar i fråga om jordens topografi, liksom den floden sopade undan Edens lustgård, så att det inte längre var nödvändigt att änglar bevakade ingången dit. — Ps. 104:6—8; 1 Mos. 3:24.
Som Delitzsch så klart konstaterar i sitt verk Commentary on Genesis: ”För att kunna slå fast den helige skrivarens geografiska påståenden behöver vi alltså inte fortfarande kunna peka ut fyra olika vattendrag (bland dem Tigris och Eufrat), som utgår från en enda källa, vilket är fullständigt omöjligt. De fyra vattendragens ursprungliga nära samband har, enligt författarens mening, lika säkert nått en ände som paradiset är förlorat.”
● Varför säger Matteus och Markus att synen på förklaringsberget inträffade sex dagar efter det att Jesus hade givit sina lärjungar ett löfte, under det att Lukas’ evangelium säger att den inträffade åtta dagar senare? — J. S., USA.
Förmodligen räknade Matteus och Markus inte den första och den sista dagen; de räknade i stället att sex hela dagar förflöt mellan Herren Jesu löfte till sina apostlar och själva synen. (Matt. 17:1; Mark. 9:2) Vi bör lägga märke till att Lukas inte påstår sig ange exakt hur lång tid som förflöt. Han säger att synen på förklaringsberget inträffade ”vid pass åtta dagar efter det att han hade talat detta”. (Luk. 9:28) Eftersom Lukas räknade delar av den första och av den sista dagen såsom hela dagar, föredrog han att ange ett ungefärligt antal dagar — ”vid pass åtta dagar”. Således angav Lukas antalet dagar från en annan synpunkt, och det finns i själva verket inte någon motsägelse här.