Frågor från läsekretsen
● I numret för 15 april 1962, sidan 182, nämnde Vakttornet att en grupp katolska organisationer hade telegraferat till påven med begäran att Hitler skulle exkommuniceras. Eftersom detta uttalande har blivit bestritt av somliga, återger vi härmed i översättning den fullständiga texten sådan den återfanns i tidningen Catholic Telegraph-Register i Cincinnati i Ohio i USA den 1 september 1939:
”UPPFOSTRAD SOM KATOLIK MEN VÅLDFÖR SIG PÅ TRON, SÄGER TELEGRAM TILL PÅVEN
250 ombud i Chicago för nationer, religiösa organisationer och veteranorganisationer samt fackföreningar förenar sig i en uppseendeväckande vädjan.
(Fastän vi offentliggör efterföljande artikel som en intressant nyhet, kan redaktionen inte hålla med om att det är förståndigt att ansöka om en så allvarlig sak som exkommunicering. Det är bäst att lämna alla sådana angelägenheter åt de kyrkliga myndigheterna. De känner bäst alla förhållanden som inverkar på saken och de möjliga konsekvenserna. — UTGIVARNA.)
(Av James Colvin)
CHICAGO (Ensamrätt) — En vädjan har tillställts Pius XII om att det tyska rikets Führer, Adolf Hitler, måtte exkommuniceras.
Mötesresolutionen, som telegrafiskt tillställdes Hans Helighet vid en tidpunkt då den europeiska krigskrisen nått sin höjd, antogs av 250 ombud för nationer, religiösa organisationer och veteranorganisationer samt fackföreningsgrupper, vilka alla är förbundna med varandra i De förenade organisationerna för demokratiens försvar.
Kopior av telegrammet sändes till kardinal George Mundelein i Chicago, kardinal William O’Connell i Boston, kardinal Dennis Dougherty i Philadelphia och ärkebiskop Amleto Giovanni Cicognani, apostolisk delegat hos Förenta staterna i Washington.
’Adolf Hitler’, sades det bland annat, ’är född av katolska föräldrar, är döpt katolik och har uppfötts och uppfostrats såsom sådan. Fastän han offentligen genom sina ord, handlingar och befallningar blivit världens största fara för kristendomen och för civilisationen, har han intill närvarande stund inte offentligen förklarat sig stå utanför sina föräldrars kyrka och har aldrig förnekat sitt medlemskap däri och är sålunda fortfarande underställd kyrkans lagar och kan nås av dess bestraffning.
I den fasta övertygelsen att om Adolf Hitler förklarades i kyrkans bann skulle detta hjälpa frihetens, kristendomens, mänsklighetens och civilisationens sak i denna tid, bedja, anropa och bönfalla vi härmed vördsamligen Ers Helighet att offentligen lysa Adolf Hitler i bann.’
En av talarna vid ett massmöte förklarade: ’Vi sänder ju in petitioner om helgonförklaringar och erkänner i och därmed påvedömets makt. Om detta handlingssätt är på sin plats i dylika fall, varför då inte också i det fall det här är fråga om?’ Bland de organisationer som var representerade vid mötet befann sig enheter ur den polska nationella alliansen, avdelningar inom de polska romersk-katolska fackföreningarna och den gemensamma kommittén för slovakiska organisationer.”
● Var duvan som for ned och satte sig på Jesus vid tiden för hans dop en materiell uppenbarelse, som föreställde Guds ande, eller var det blott och bart en hägring eller ett särskilt lugn, som så att säga fyllde platsen? Och varför valdes en duva, som ju används i hedniska religioner? — F. C., USA.
Vid tiden för Jesu dop for en materialiserad fågel, en duva, verkligen ned från himmelen och förblev över Jesus. Att någonting materiellt observerades framgår tydligt av Johannes döparens ord, som är nedtecknade i Johannes 1:32—34 (NW): ”Jag såg anden komma ned som en duva från himmelen, och den förblev över honom. Icke ens jag kände honom, men just han, som sände mig att döpa i vatten, sade till mig: ’Vemhelst, över vilken du ser anden komma ned och förbliva, denne är det som döper i helig ande.’ Och jag har sett det, och jag har burit vittnesbörd om att denne är Guds Son.”
Syftet med att denna materialiserade duva kom ned var att övertyga Johannes döparen om att Jesus verkligen var Messias, Guds Son, och detta förmedelst hans synförmåga. Det måste fördenskull bli lika verkligt för hans ögon som orden ”denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag”, var för hans hörsel, hans öron. — Matt. 3:17.
Att den heliga anden framställs som en duva återkallar i vårt minne uppenbarandet av den heliga anden vid pingsten, som är nedtecknat i Apostlagärningarna 2:1—4. Vid det tillfället tog den formen av ”tungor såsom av eld” som blev synliga och satte sig på var och en av de 120 närvarande i övervåningen i ett hus i Jerusalem. Naturligtvis var dessa inte brinnande eldslågor utan ”tungor såsom av eld”, annars skulle de ju ha bränt dem över vilka de fördelade sig. Och ändå var de någonting man i sanning kunde iaktta, liksom de eldslågor som Mose såg slå upp ur en törnbuske, då Jehova Gud kallade honom och gav honom i uppdrag att befria hans folk ur slaveriet. — 2 Mos. 3:2.
Vad beträffar valet av en duva såsom en symbol, är det i harmoni med duvans användning i Skriften. Det var en duva som Noa sände ut och som kom tillbaka med ett olivlöv, vilket visade att flodens vatten hade sjunkit undan från jorden. (1 Mos. 8:8—12) Och de älskande i Höga Visan omtalade varandra som duvor. (Höga V. 2:14; 5:12) Vidare uppmanade Jesus sina efterföljare att vara ”oskyldiga såsom duvor”. — Matt. 10:16, NW.
Vi vet att Babylon, både det forntida och det nutida, har efterapat sanningarna i Guds ord och om hans handlingssätt med sina trogna tjänare. Det borde fördenskull inte vara någon stor överraskning att Babylon också tog efter bruket av duvan som en religiös symbol och utan tvivel grundade detta på Noas användning av duvan efter floden.