Frågor från läsekretsen
● Hur kommer det sig — med tanke på det som sägs i Ordspråksboken 22:6 — att barn som har blivit fostrade av åt Gud överlämnade kristna föräldrar ibland viker av från Jehovas väg, som de fått undervisning om? — L. G., USA.
I Ordspråksboken 22:6 läser vi: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.” När de som fostrats att vandra på Jehovas väg viker av från den, sedan de blivit vuxna, är det mycket sannolikt att det varit någon brist i deras fostran. Föräldrarna har kanske inte varit tillräckligt samvetsgranna eller grundliga, inte tillräckligt bestämda, eller också kanske de har underlåtit att visa tillräcklig kärlek. En annan orsak kan ha varit att de inte föregick med ett så gott exempel som de kunde ha gjort. Och även om barnen då till synes fostrades för den väg de borde vandra, eftersom deras föräldrar var kristna, har det kanske i själva verket inte förhållit sig så.
Men vi kan inte tänka oss att det inte skulle finnas undantag från den här bibliska regeln. Den slutsats vi kommer till beträffande innebörden av Ordspråksboken 22:6 är den att sannolikheten är stor för att barn, till följd av de krafter eller faktorer som sätts i rörelse när de får en rätt fostran, inte skall vika av från den rätta vägen, sedan de blivit vuxna; men vi kan inte tänka oss att det inte skulle kunna finnas undantag.
Å andra sidan måste man erkänna att inte alla barn, som har blivit sorgligt försummade av sina föräldrar, har blivit dåliga. Men detta innebär inte att man för sådana undantags skull inte behöver ägna någon uppmärksamhet åt barnen eller att det är fåfängt att fostra dem för den väg de bör vandra.
● Var vänliga och förklara Amos 3:14, som delvis lyder så: Jag ”skall ... också hålla räkenskap med altarna i Betel; och altarets horn skola förvisso bliva avhuggna och måste falla till jorden”. (NW) — V. D., USA.
Konung Jerobeam lät göra två kalvar av guld, för att hans folk skulle tillbedja dessa, och lät sätta upp en i den ena änden av sitt rike och en i den andra, i Dan och i Betel. Han gjorde detta av fruktan för att landets folk skulle avfalla till tvåstammarsriket Juda, om de regelbundet begav sig till Jerusalem för att tillbedja där. (1 Kon. 12:26—30) Detta kom att kallas ”Samariens syndaskuld”. De altaren som omnämns i Amos 3:14 var förknippade med denna avfälliga tillbedjan. — Am. 8:14.
Texten nämner ”altarna”, alltså pluralis, och sedan ”altarets”, alltså singularis. I det fall där singularformen används görs tydligen en hänsyftning på vart och ett enskilt altare, inte bara på det stora altare som Jerobeam först hade byggt i Betel och som omtalas i 1 Konungaboken 13:2. Pluralformen används med hänsyftning på de talrika altarna, liknande dem som 2 Krönikeboken 34:5 omnämner, vilka — fastän de uppförts i Juda land — var ett lika tydligt vittnesbörd om avfällighet. Alla altarna hade horn, en symbol av makt; och att dessa skulle huggas av och falla till jorden förutsade undergång för denna falska tillbedjan. Knox’ översättning ger stöd åt denna uppfattning, ty den återger Amos 3:14 så här: ”Jag skall hålla räkenskap med Israels uppror, räkenskap med deras altaren i Betel, som skola få sina horn avhuggna och kastade till marken.”