Det galileiska paradiset

JEHOVA GUD själv försäkrade israeliterna att det land, som han skulle föra dem in i, var ett land som flöt av mjölk och honung. Och i sitt avskedstal till sitt folk prisade Mose det lands förtjänster, i vilket de stod i begrepp att dra in. Galileen var den vackraste och bördigaste delen av hela landet Palestina, och slätten Gennesaret, som sträckte sig utmed nordvästra stranden av Galileiska sjön, var den yppersta delen av detta landskap. Om denna slätt har historieskrivaren Josefos berättat:

”Dess natur väcker förundran såväl som dess skönhet; dess jord är så fruktbar, att alla slags träd kan växa i den, och inbyggarna planterar fördenskull alla slags träd där, ty klimatet är så väl avpassat att det lämpar sig för många olika sorter. Särskilt valnötsträd, som kräver den kyligaste luften, frodas där i stor mängd; där finns också palmträd, som växer bäst i varmt klimat; fikonträd också och olivträd växer i närheten av dem, och de kräver återigen ett annat slags luft, som är mera tempererad. Man skulle kunna kalla denna nejd för naturens ärelystnad, ty här tvingas dessa växter, som vanligen är fiender till varandra, att samsas; det råder en lycklig kamp mellan årstiderna, som om var och en av dem gjorde anspråk på detta land, ty det frambringar inte bara olika slags höstfrukter utöver allt vad människan kan förvänta, utan det bevarar dem också en lång tid, det förser människorna med de viktigaste frukterna, ständigt med druvor och fikon, under tio månader om året, och med de övriga frukterna allteftersom de mognar tillsammans hela året igenom, ty förutom att klimatet är så välgörande, vattnas landet också från en rikt givande källa.” — Wars, bok 3, 10:8.