Frågor från läsekretsen
● I vilken gestalt eller på vilket sätt kom Satan för att fresta Jesus? Framträdde han i en människas skepnad, eller var det bara en röst som Jesus hörde? Och hur kan det ha gått till att Jesus lät Satan föra sig bort ur öknen och rentav rätt igenom staden fram till templet och upp till dess krön? Fördes Jesus kroppsligen upp på templets krön? — D. A., Sierra Leone.
I Judas, vers 6 (NW), läser vi att ”de änglar som icke bibehöllo sin ursprungliga ställning” har Gud ”förvarat med eviga bojor i tjockt mörker till den stora dagens dom”. Vakttornet för 15 maj 1956, sidan 226, visar att detta mörker är andligt och inte bokstavligt och säger vidare: ”Att de är förvarade ’med eviga bojor’ innebär tydligen också att de inte mera får materialisera sig till kött, som de gjorde före syndafloden. Denna förmåga att materialisera sig gjorde Guds trogna änglar och även Jesus Kristus bruk av under tusentals år efter floden, fram till Kristi trogna apostlars dagar, men då i enlighet med Guds vilja och för att tjäna hans heliga uppsåt. Men de syndiga änglarna tilläts inte bruka denna förmåga längre, ty de skulle komma att missbruka den.” Med tanke på det som sägs här måste vi dra den slutsatsen att Satan, djävulen, också var förhindrad att materialisera sig för att fresta Jesus.
Vad den frågan beträffar, om Jesus tillät Satan att ta honom med sig till helgedomens eller templets mur, förefaller det inte vara förnuftigt att lägga en bokstavlig innebörd i allt det som sägs om Jesu frestelse i öknen. Det finns ju t. ex. inte något berg, varifrån man skulle kunna bli uppmanad att betrakta ”alla riken i världen och deras härlighet”. Vi drar fördenskull den rimliga slutsatsen att Satan inte heller bokstavligen och kroppsligen tog Jesus ”med sig till den heliga staden och ställde honom uppe på helgedomens mur”. Det behövdes inte alls för att göra frestelsen verkningsfull. — Matt. 4:3—10.
● Hur kan man förklara orden i Jesaja 29:4? — P. M., USA.
Jesaja 29:4 (NW) lyder: ”Och du skall bliva förnedrad, så att du skall tala ifrån själva jorden, och såsom från stoftet skall ditt tal ljuda lågmält. Och lik ett andemedium skall din röst bliva, ja, från jorden, och från stoftet skall ditt eget tal pipa.”
Första versen i Jesaja 29 visar att dessa ord är riktade till Ariel, varom fotnoten i Nya Världens översättning har följande att säga: ”’Ariel.’ Som kan betyda: ’Guds altarhärd’, eller: ’Guds lejon’. Det är Jerusalem som avses här.” Denna profetia är fördenskull tillämplig på det andliga Jerusalem, som representeras på jorden av kvarlevan.
Orden här visar att Guds jordiska organisation skulle bli angripen och skulle genom Guds rikes fienders förvållande försättas i ett förnedrat tillstånd. Guds folk skulle så att säga slås till jorden, då Gogs angrepp riktas mot det, så att vilket yttrande detta folk än fällde, vilket ljud det än frambragte, skulle det komma djupt nedifrån, från dess förnedrade ställning. Det skulle vara ljud som kom upp från jordens själva stoft. Det skulle vara såsom om ett andemedium talade med en urskiljbar röst, som kom från jordens stoft. Men de följande verserna visar att Gud skulle rikta sin uppmärksamhet mot sitt trogna folk, som hade blivit så förnedrat, och att han skulle utföra underverk till gagn för dem för att rädda dem ur fiendens våld, så att deras fiender och förtryckare skulle bli lika stoft och agnar, som snabbt blåser bort för en häftig vindstöt.
● Vilka är det egentligen som åsyftas med uttrycket ”deras som äro ... under marken” i Filipperna 2:10? — R. T., USA.
I Filipperna 2:10, 11 (NW) läser vi: ”Så att i Jesu namn varje knä skulle böjas, deras som äro i himmelen och på jorden och under marken, och varje tunga öppet skulle bekänna, att Jesus Kristus är Herre, till Guds, Faderns, ära.” De som här åsyftas med uttrycket ”under marken” är de som Jesus sade befann sig i minnesgravarna i väntan på en uppståndelse. (Joh. 5:28, 29) Till sist skall alla dessa uppväckas från de döda, och om de skall få fortsätta att leva, måste de erkänna Kristus såsom Herre, till Guds ära. Endast de som befinner sig i minnesgravarna eller i Guds minne kan sägas existera, även om de befinner sig under marken, inslumrade i döden. De ogudaktiga döda, som inte skall bli återuppväckta, existerar inte; de är utplånade. — Ps. 37:10.
Av intresse i detta sammanhang är Paulus’ ord i Efesierna 1:9, 10 (NW), ty de syftar på samma sak: ”Den är i enlighet med hans goda behag, som han beslöt inom sig själv om en förvaltning vid de fastställda tidernas yttersta gräns, nämligen att åter samla allt tillhopa i Kristus, det som är i himlarna och det som är på jorden.”