Visheten hatar stoltheten
VISHETEN är förmågan att bruka kunskapen rätt. Den tar sig uttryck i att man begagnar kunskapen på rätt sätt med goda resultat. Nära förbundet med vishet är förstånd. Förståndet kan emellertid sägas gå ett steg längre än visheten. Såsom ordet förstånd används i Skriften, betecknar det förmågan att se en sak i dess sammanhang och att uppfatta dess med varandra förbundna enskildheter, och i synnerhet betecknar det förmågan att se alla ting i deras förhållande till Jehova Gud. Därför ger Guds ord detta råd: ”Visheten är det främsta. Förvärva vishet, och för allt som du förvärvar förvärva förstånd.” — Ords. 4:7, NW.
Det finns mycket som anbefaller visheten. ”Säll är den människa, som har funnit visheten”, ty den är bättre än silver, guld eller ädelstenar. Den för med sig dagars längd, rikedom, ära och ljuvlighet. En av orsakerna till att allt detta är sant om visheten finner vi i den inställning som den har till stoltheten. Vishetens personifikation säger så här: ”Självupphöjelse och stolthet ... har jag hatat.” Varför hatar visheten stolthet och självupphöjelse? — Ords. 3:13; 8:13, NW.
Visheten är angelägen om att saker och ting skall vara lämpliga och riktiga. Den känner värdet av ordning och överensstämmelse. Visheten är i stånd till att vara objektiv, till att betrakta förhållandena opartiskt och resonera över dem klart och logiskt. Den är intresserad av effektivitet och resultat. Visheten hatar därför stoltheten, ty stoltheten trotsar allt detta.
Vad är stolthet? Ordet stolt hade ursprungligen betydelsen ”ståtlig”, ”vacker”, ”manhaftig”. Stolthet definieras bland annat som ”överdriven självkänsla”. Ett visst mått av självkänsla eller självaktning är nödvändigt, alldeles som aposteln Paulus visar: ”Jag [tillsäger] var och en där ibland eder att icke tänka högre om sig själv än det är nödvändigt att tänka, utan att tänka så att han har ett sunt sinne.” Stolthet hos en person visar att sinnet är osunt. Att man är stolt innebär att man upphöjer sig själv, tar sig själv alltför högtidligt, har för höga tankar om sig själv. Stolthet är ett känslotillstånd, som inte är förnuftet underordnat och därför är dårskap. — Rom. 12:3, NW.
Den som är stolt är inte endast fullt medveten om sina egna goda sidor, utan han inbillar sig också att han har många som han i själva verket inte äger. Och vad värre är, den som är stolt är lika blind för sina egna svagheter som han är för de goda och starka sidorna hos andra. En stolt människa av en nation ser endast brister hos människor av andra nationer. Stolthet följer ofta med de fördelar som bildning skänker, med prestationer och bedrifter, med ryktbarhet, makt eller rikedom. Bland de vanligaste formerna av stolthet är ras-, religions- och nationalstolthet.
Jehova Gud, som är medveten om ofullkomliga människors benägenhet för att berömma sig och skryta, har för länge sedan givit detta råd: ”Den vise berömme sig icke av sin vishet, den starke berömme sig icke av sin styrka, den rike berömme sig icke av sin rikedom.” Varför inte? ”Ty vem gör dig olik någon annan? Vad har du egentligen, som du icke har fått mottaga? Om du nu verkligen har fått mottaga det, varför berömmer du dig då, som om du icke hade fått mottaga det?” — Jer. 9:23; 1 Kor. 4:7, NW.
Visheten hatar stoltheten inte endast därför att stoltheten saknar logik och sinne för det passande och ändamålsenliga, utan framför allt därför att stoltheten är ett hån mot myndigheten och auktoriteten hos den största, visaste, mäktigaste och högst upphöjda personen i universum. Stolthet kommer en att motsätta sig Jehova Guds gudomliga vilja. Gud ”står emot de högmodiga” och underrättar oss om att ”var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad”. Stoltheten gör oss till dens fiender, som kan göra det mesta för oss: ge oss evigt liv i lycka. Inte underligt då att visheten hatar stoltheten! — 1 Petr. 5:5, NW; Luk. 14:11.
Ja, stoltheten våldför sig på all känsla för proportioner och ändamålsenlighet hos saker och ting. Den visar sig vara helt utan förstånd och insikt beträffande den skapade varelsens förhållande till sin Skapare. ”Jehovas fruktan är början till vishet, och kunskap om den Allraheligaste, det är förstånd.” Stoltheten gör en blind för det förhållandet, att i jämförelse med Skaparen är till och med den mest upphöjda människa inte mer än en gräshoppa, och hela nationer ter sig inte som annat än droppar ur ett tömt ämbar och som det fina dammet eller stoftet som samlar sig på vågskålen. — Ords. 9:10, NW; Jes. 40:15—17, 22, 23.
Stolta, världskloka människor försöker träget frigöra sig från all ansvarighet gentemot sin Skapare och all känsla av förpliktelse gentemot honom. De sysselsätter sig med att försöka finna skenbara fel i Guds ord och i naturens bok, vars upphovsman han är. De resonerar rationalistiskt, de filosoferar, och de ger sig in på tomma spetsfundigheter, allt i ett fåfängt försök att för sig själva och andra bevisa att detta underbart uttänkta och felfritt fungerande universum har kommit till blott och bart genom en slump och fungerar på måfå och utan någon som uppehåller det. Förgäves försöker de utesluta religionens roll i livet. Hur dåraktiga dessa människor och nationer visar sig vara! Om inte förr så i varje fall i striden vid Harmageddon kommer alla dessa att tvingas inse vilka dårar de har varit. — Ps. 14:1; Upp. 16:14, 16.
Visheten hatar stoltheten också därför att den vållar splittring. Stoltheten eggar till rivalitet och konkurrens i stället för till harmoni och samarbete. Å ena sidan kommer stoltheten oss att vägra erkänna ett fel, och å andra sidan kommer den oss att vägra förlåta och glömma. Hur många äktenskap har inte offrats på stolthetens altare! Stoltheten är en av de främsta bidragande faktorerna till ungdomsbrottsligheten, ty den gör föräldrarna uppretade på sina barn i stället för tålmodiga mot dem, och den driver barnen till att göra uppror mot sina föräldrar, och allt detta är i strid med bibelns råd och förmaningar. — Ef. 6:1—4.
Stoltheten verkar också som en splittrande kraft inom den kristna församlingen. Den som är stolt finner det förtretligt att behöva underordna sig en myndighet och svårt att samarbeta med sina medmänniskor. Paulus’ ord medger inget rum för stoltheten: ”Tag ledningen i att bevisa varandra heder”, i det ni ”med sinnets ödmjukhet hålla före att de andra äro eder överlägsna”. — Rom. 12:10; Fil. 2:3; NW.
Det är sannerligen på goda grunder som visheten hatar stoltheten! Stoltheten gör oss till Skaparens motståndare, reser skrankor mellan oss och våra medmänniskor och lägger hinder i vägen för vår effektivitet och vår möjlighet att uppnå önskade resultat. Guds ord är fullt av varnande exempel, som understryker denna sanning: ”Stolthet går före undergång, och högmod går före fall.” Var därför lik visheten; hata stoltheten! — Ords. 16:18.