Frågor från läsekretsen

● Då och då får vi mottaga brev med frågor om det under vissa omständigheter kan vara rätt att frångå den princip som de kristna bör följa, nämligen att de skall tala sanning. Vi vill ge följande svar:

Guds ord bjuder: ”Talen sanning med varandra.” (Ef. 4:25) Men detta bud innebär inte att vi skall tala om för vem det vara må allt han vill veta. Vi måste tala sanning inför den som har rätt att få upplysningar, men om någon inte har denna rätt, kan vi ge ett undvikande svar. Men vi får inte komma med lögner.

Så bör till exempel en syster tala om hur gammal hon verkligen är, för att hennes Förkunnares registerkort skall kunna förses med riktiga uppgifter, ty detta är sådant som den som sköter korten har rätt att veta. Att inte vilja göra detta är tecken på fåfänga och omogenhet. Inte heller bör man undanhålla sin tillkommande sådana upplysningar, om denne anser det betydelsefullt nog att fråga härom, ty också han har rätt att känna till sin tillämnades ålder. Det beror alltså på omständigheterna, om man kan svara undvikande, när det gäller ens ålder, eller inte.

Samma princip är tillämplig när det gäller en patient som har en obotlig sjukdom. Han har rätt att få veta vad läkarundersökningen har givit vid handen beträffande hans utsikter att kunna leva litet längre. Han bör inte förvägras dessa upplysningar, som är så betydelsefulla för honom — hur dyrbara är inte hans återstående dagar därför att de kanske är så få. Det bidrar inte till större tillit, förståelse och kärlek, om man bedrar en sådan människa, och den som bedrar henne kommer ständigt att plågas av ett skuldtyngt samvete. Om den sjuke har överlämnat sig åt Jehova, kommer han helt visst att inse att hans liv vilar i Guds händer, och därför har han inte någon sjuklig fruktan för döden, utan kommer att hämta kraft i hoppet om uppståndelsen. Somliga, som i största välmening undanhållit en sjuk sådana upplysningar, har senare funnit att deras välmening varit missriktad.

Man bör naturligtvis söka komma fram med sådana upplysningar vid rätt tid och på rätt sätt. Tiden bör vara lämplig, och sättet bör präglas av sympati men inte vara överdrivet sorgsamt. Det är inte ur vägen att framhålla att man kan anlägga en hoppfull syn på sjukdomstillståndet trots läkarutlåtandet, eftersom det medicinska vetandet inte är ofelbart i vår tid. Kärlek, vishet och självbehärskning kan hjälpa en att på tillbörligt sätt föra ett sådant ämne på tal, och resultatet kan bli att den ömsesidiga känslan av tillgivenhet, som tidigare fanns, i hög grad fördjupas. Vid ett sådant tillfälle kan man tala om uppståndelsehoppet, de välsignelser man redan åtnjuter såsom en medlem av den nya världens samhälle såväl som de välsignelser som ännu hör framtiden till.

Men hur förhåller det sig med att tala om för en blivande äktenskapspartner de föga smickrande sanningarna om ens förflutna, sådant som man kanske har gjort innan man blev ett Jehovas vittne? Om ämnet kommer på tal och man blir tillfrågad, bör regeln vara den att man skall tala om sanningen, ty den andre har rätt att känna till den. Om man inte blir tillfrågad, då får man handla efter eget gottfinnande och efter vad samvetet bjuder. Men om det förefaller vara så, att dessa upplysningar är betydelsefulla för den andre och denne inte kommer med några frågor därför att han helt enkelt inte har tänkt att några sådana saker skulle föreligga, då bör dessa upplysningar ges självmant, i det man hoppas att kärlek och förståelse skall skyla över saken. Om någon missräkning skulle följa, så är det långt bättre att den kommer före giftermålet än efteråt. Den välkända princip Jesus framhöll är här tillämplig: ”Därför, allt vad I viljen, att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna.” — Matt. 7:12.

Det finns emellertid ett undantag, som en kristen alltid måste minnas. Såsom en Kristi soldat är han inbegripen i teokratisk krigföring, och han måste utöva strängaste vaksamhet, när han har att göra med Guds fiender. Fördenskull visar Skriften att det är rätt att dölja sanningen för Guds fiender, om man därigenom kan skydda Guds saks intressen. Ett exempel på detta, som vi finner i bibeln, är skökan Rahab. Hon dolde de israelitiska spejarna, därför att hon hade tro på deras Gud, Jehova. Detta gjorde hon både genom sina handlingar och genom sina ord. Att hon fick Jehovas godkännande i detta som hon gjorde framgår av att Jakob berömmer hennes tro. — Jos. 2:4, 5; Jak. 2:25.

Ett sådant handlingssätt kommer under rubriken ”strategiska åtgärder”, enligt förklaringen i Vakttornet för den 15 juni 1956, och är i harmoni med Jesu råd att när vi befinner oss bland vargar, måste vi vara ”försiktiga såsom ormar”. Ifall omständigheterna skulle kräva av en kristen att han måste träda fram såsom vittne i en rättssal och svärja att tala sanning och han då alls yttrar sig, måste han tala sanning. När den kristne ställs inför alternativet att förråda sina bröder eller inte tala och så själv anklagas för ohörsamhet mot domstol, sätter den mogne kristne sina bröders välfärd före sin egen, i det han påminner sig Jesu ord: ”Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina vänner.” — Matt. 10:16, NW; Joh. 15:13.

● Enligt 2 Moseboken 20:11 lyder fjärde budet så: ”Ty på sex dagar gjorde HERREN [Jehova] himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är, men han vilade på sjunde dagen.” Inbegriper inte tidrymden ”sex dagar” också 1 Moseboken 1:1, eftersom det heter att dessa ”sex dagar” omfattade den tid, under vilken Jehova ”gjorde ... himmelen och jorden”? — W. B., USA.

Nej, man kan inte med rätta påstå det. Den ”dag” som omnämns i 1 Moseboken 2:4 (1878, NW) såväl som de ”sex dagar” som omtalas i 2 Moseboken 20:11 inbegriper hela skapelseperioden alltifrån den tidpunkt då Jehova Gud skapade ljuset på jorden, men omfattar inte dessutom den föregående tiden, under vilken jorden redan fanns till, formlös och öde, i det att den vilade i det mörker som bredde ut sig över dess svallande vattens yta.

Vi får inte glömma att under denna skapelsevecka skapade Gud verkligen en himmel. Det är denna himmel som beskrivs i skildringen över vad som hände den andra dagen, i 1 Moseboken 1:6—8. Det är i denna himmel som vers 20 säger att de flygande varelserna svingar sig fram. Det var i denna himmel som solen, månen och stjärnorna utanför blev synliga på den fjärde dagen. Jorden blev också gjord eller skapad under denna skapelseperiod, i det att den bragtes att bli synlig ovan de svallande vattnens yta på den tredje dagen. (1 Mos. 1:9, 10) Det är alltså dessa ting som avses med uttrycket ”himmelen och jorden” i såväl 1 Moseboken 2:4 som 2 Moseboken 20:11.