Frågor från läsekretsen
● Varje år kommer det ett antal frågor till Sällskapet beträffande Herrens aftonmåltid och olika förhållanden i samband med den. På dessa frågor ger vi följande svar:
Högtidlighållandet av minnet av Herrens död är både ett glädjefyllt och ett allvarligt tillfälle. Det förtjänar trogen uppmärksamhet i fråga om alla detaljer, i synnerhet från församlingarnas tillsyningsmäns sida, alldeles som vi kan vara övertygade om att Jesus noggrant övervakade att alla krav i fråga om påsken uppfylldes.
Brödet som används måste vara osyrat. Att det är osyrat är en bild av Jesu syndfrihet. Eftersom hans kropp var fullkomlig och fullständig, behövde ingenting tillfogas till den. Därför bör heller ingenting, såsom salt eller fett av någon sort, tillsättas när det osyrade brödet bakas. Dessutom skulle man genom att tillfoga något för att höja smaken minska brödets betydelse såsom ”betryckets bröd”. — 5 Mos. 16:3; 1 Kor. 5:6—8.
Judiskt påskbröd motsvarar eller motsvarar inte dessa krav, beroende på hur det framställts. Det kan vara nödvändigt för er att själva baka ert osyrade bröd, som det sker varje år vid Betel i Brooklyn. Brodern som utför detta bak använder följande recept: En kopp (sammalet vete-)mjöl blandas med två och en kvarts koppar vatten. Vispa smeten grundligt i en skål och häll den sedan i en medelvarm stekpanna, som om man bakade pannkakor, och grädda bröden på båda sidor. När de stelnat, läggs de på en bakplåt och bakas i ugn vid omkring 160 graders temperatur, till dess de blivit knapriga.
Vad vinet angår bör det först och främst vara jäst vin. Det är utom all fråga att Jesus använde jäst vin och inte druvsaft. Druvsaft kan inte spräcka gamla vinläglar. Ja, i själva verket var det ju därför att Jesus inte hade några skrupler emot att dricka vin som hans motståndare anklagade honom för att vara en ”vindrinkare”. Och dessutom kan druvsaft inte hålla sig ojäst från tiden för vindruvsskörden på hösten till våren, påsktiden, då Jesus instiftade åminnelsen av sin död. Den judiska historiens vittnesbörd bekräftar att man använde jäst vin vid påsken. — Matt. 9:17; 11:19.
Vinet måste också vara rött. Endast rött vin är en lämplig symbol av blod; det skulle vara ”druvors blod”. Och vidare, liksom Jesu blod var fullt tillräckligt och inte behövde någon tillsats, så bör även den ”vinträdets frukt” vara som används till att utgöra en bild därav. Det vin som begagnas bör följaktligen vara osötat; de flesta judiska påskviner är starkt sötade och följaktligen olämpliga. Man bör inte heller ha satt till någonting för att göra vinet starkare, dvs. ingen sprit av någon sort bör ha tillsatts för att öka alkoholhalten, såsom fallet är med portvin. Inte heller bör örter eller kryddor tillsättas, som det sker med vermut och vissa andra vinsorter, t. ex. sjukvin. Hembryggt, osötat, rött vin kan godkännas, liksom också burgunder, chianti, bordeauxviner och liknande, för att nämna de vanligare typerna av rött vin. — 5 Mos. 32:14.
Emblemen bör finnas till hands och bjudas åt var och en av de närvarande, även om det kan anses säkert att ingen bekänner sig tillhöra kvarlevan. Var och en bör då ge uttryck åt sin fasta övertygelse om vilka förhoppningar han hyser, himmelska eller jordiska, på grundval av Guds handlingssätt med honom, och han visar detta genom att ta del av emblemen eller inte göra det, när dessa bjuds honom. De som bekänner sig tillhöra kvarlevan bör följaktligen inte sitta åtskilda från de andra, och emblemen bör inte bjudas endast dem. Välsignelsen nedkallas först över brödet, varpå detta bjuds runt, och därpå över vinet, som alltså sedan bjuds runt för sig självt. Det bör vara en stor och gemensam bägare, men om församlingen är mycket stor, kan flera sådana användas. Granntyckta invändningar mot detta av sanitära skäl bör man inte fästa något avseende vid. Små kalkar eller glas för var och en individ kan inte ge en bild av gemensam delaktighet i Kristi blod, liksom små oblater, en för varje person, som den romersk-katolska kyrkan använder i samband med mässan, skulle fördärva bilden av det ena brödet. Lägg också märke till att emblemen inte behöver vara täckta på något sätt, till dess tidpunkten är inne att de skall bjudas omkring, eftersom detta smakar av religiöst mysterieväsen och ceremoniväsen, vilket bör undvikas. — Rom. 8:16, 17, 24, 25; 1 Kor. 10:15—17.
Ett undantag bör naturligtvis göras för dem av kvarlevan som på grund av svaghet eller sjukdom inte kan vara närvarande. De bör förses med individuella portioner oavsett deras ålder eller fysiska tillstånd, och dessa bör överlämnas av en broder som är i stånd att i korthet dryfta stundens innebörd med dem. Sådana bör betraktas som både närvarande och deltagande. Uteslutna personer är inte välkomna. Om de skulle vara närvarande och ta del av emblemen, får de likväl inte räknas. Skulle några nykomlingar, som ännu inte är döpta, ta del av emblemen, bör dessa inte heller räknas.
Hur bör man förhålla sig om någon, som bekänner sig tillhöra kvarlevan, skulle på grund av omständigheter som ligger utom hans eller hennes kontroll bli absolut förhindrad att fira Åminnelsen och ta del av emblemen? Det förefaller oss att den barmhärtiga och kärleksfulla föranstaltning som Jehova gjorde, för att de judar, som var ceremoniellt orena den 14 Nisan, skulle få fira påsken en månad senare, bör tillämpas i deras fall. En sådan individ av kvarlevan bör följaktligen fira en personlig åminnelse av Kristi död på fjortonde dagen i den efterföljande månaden, Ijar, enligt den judiska almanackan, eller precis trettio dagar senare. — 4 Mos. 9:9—14.
Vad som är kvar av emblemen sedan Åminnelsehögtiden är slut kan tagas hem och ätas på samma sätt som vilken annan mat som helst. Det är ingenting särskilt heligt med dem efter denna händelse. Men dessa emblem bör förvisso inte ätas eller drickas strax efter Herrens aftonmåltid i Rikets sal och i något slags uppsluppen anda, vilket har inträffat någon gång. ”Låten allt tillgå på höviskt sätt och med ordning” är ett råd som är synnerligen tillämpligt i förbindelse med åminnelsen av Kristi död. — 1 Kor. 14:40.